Jag väljer att skylla det på Göteborg

Jag har varit hos mormor och morfar i de djupa norrländska skogarna några dagar. Där var allt sig likt. Mormor som frågar "klarar du dig?" när jag är på väg att bre en smörgås och "gick det bra?" när jag tagit en dusch. Och så morfar som alltid tittar på Eurosport helst vill ha falukorv till middag varje dag.

Men ändå. Jag gillar känslan av att vara tillfreds med livet precis som det är, som jag bara finner just där. Inga intellektuella samtal om vart man är på väg, vad det ska bli av en, att rädda världen eller vad man ska jobba med. Ibland önskar jag nästan att jag vore född i den norrländska arbetarklassen, bara för att kunna känna den där känslan av ro. Så totalt befriad från den postmoderna pesten som kallas självförverkligande. Mormor och morfar blir glada för att jag kommer dit oavsett vad jag tar mig för och det känns liksom bra att veta.

Nåt annat jag ägnat mig åt på sistone är att hata Göteborg. Vi vet alla att det finns tusen skäl att hata Göteborg; alla heter Glenn, alla säger världens fulaste ord 'gôtt' stup i kvarten osv osv. Men på sista tiden har jag börjat hata Göteborg av mer personliga skäl också eftersom grabben jag tycker om och som jag vill vara med ska flytta dit. Jag borde kanske bli arg på mig själv, eftersom jag vetat om det hela tiden. Men jag väljer att skylla på Göteborg i stället. Det känns bättre så.

Snart kommer Vivi hit. Vi ska dricka folköl, grilla och prata om Per Hagman. Per Hagman och "Att komma hem ska vara en schlager" höll mig nämligen sällskap i de norrländska skogarna och sanningen att säga vet jag inte vad jag ska tycka om karln. Så Vivi och jag ska prata om denne man, som hatar tjejer med hår under armarna och socialdemokrater, men älskar eurodisco, djursholmsflickor och är polare med Peter Siepen. Men som så träffsäkert skrev "inget på TV och ingen vill ha mig".