Timbuktu hade inte Tourettes

Igår när jag inte kunde somna tittade jag på Polarprisgalan. Det var en massa kändisar som minglade runt i foajén i Konserthuset. Idol-jury-killen som alltid ser så arg ut levererade som vanligt en inrepeterad one-liner: ”Polarpriset skiljer sig från andra priser, eftersom det – till skillnad från Nobelpriset – är ett viktigt pris!”. ”Så djärvt sagt”, ska de tänka hemma i stugorna. ”Men har han inte rätt ändå?”. (Nej, han har naturligtvis inte rätt. Polarpriset är ju bara ett onödigt pris till redan etablerade personer och institutioner som redan fått uppskattning på betydligt bättre sätt än från Stikkan Anderssons pengapung och genom att ta svenska kungen i hand. Att Bob Dylan fick priset 2000 är ju rent skrattretande…)

Men nu var det inte det jag tänkte prata om. Nej, jag tänkte prata om Timbuktu som uppträdde på galan. Min första tanke när jag såg honom i rutan var: Oh no, vilken taskig långhårig frilla han har. Och min andra tanke var: Oh no, har han blivit så folkkär att han till och med släpps fram att spela inför kungen och Silvia? Nu ska ni inte missförstå mig. Jag är ingen indie-fascist som tycker att folkkärhet och berömmelse är någonting fult. Inte alls. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är önskvärt att som artist uppträda för kungen och drottningen? Liksom hur hämmad i sin kreativa uttryckningsförmåga blir man inte om man ska uppträda inför folk som det typ är förbjudet att nämna vid förnamn och säga Du till? Timbuktu har ju i många texter uttalat sig på sätt som verkligen inte går hand i hand med etablissemanget. Och så bara står han där en dag i smoking på konserthusets scen inför kungaparet. Det känns ju helt bisarrt. Vore det jag själv skulle jag med säkerhet drabbas av akut Tourettes och börja skrika fula ord i parti och minut bara för att jag var medveten om hur noga det var att inte säga fel…

För missunsamheten i tiden?!

Jag har funderat lite grann kring det här med missunsamhet. Ordet används i uteslutande negativ bemärkelse och väldigt ofta i kombination med annat "svenskt". Otaliga är de reseskildringar där människor lovordar Det Andra Landet och påpekar att lokalbefolkningen där inte sysslar med sån där vidrig "svensk missunsamhet" eller "avundsjuka".

Men vad ligger egentligen i begreppet missunsamhet? Och varför är det så vansinnigt fult att vara missunsam? Jag tänker spontant att det borde finnas två poler i missunsamheten. Dels den rent obefogade missunsamheten och dels den som är aningen mer befogad.

Låt oss ta ett exempel. Min kompis har jobbat stenhårt i fem år för att uppnå en topposition på ett välavlönat och prestigefullt jobb. Till slut lyckas kompisen med sitt eftersträvade mål. Om jag då konstaterar att jag själv inte blivit erbjuden jobbet och att jag heller inte gjort något för att förtjäna det, men trots detta känner missunsamhet gentemot min kompis - då kan väl missunsamheten sägas vara ganska obefogad? I alla fall om ingenting direkt hindrat mig från att själv göra detsamma som min kompis.

Men om jag och min kompis jobbat och kämpat exakt lika hårt och befinner oss i samma situation - men min kompis blir erbjuden ett toppjobb och jag själv inte, då kan väl missunsamheten vara rätt befogad? Jag tycker att det ligger en vis rättviseaspekt i begreppet - man känner missunsamhet för att man upplever att någon fått fördeler den inte gjort sig förtjänt av. Eller i alla fall inte mer förtjänt än någon annan.

Och här kommer ju onekligen svenskheten in. Sverige har i alla fall i stor utsträckning varit ett land av kollektiva normer och kollektivt tänkande, där individualismen inte precis tillåtits spira. Jag funderar på om det verkligen är så dåligt? Det är väl toppen om människor i alla fall på ett teoretiskt plan behandlas lika. Såklart det är hemskt att folk är missunsamma och ogillar människor bara på grund av att de är framgångsrika. Men är det inte bra och nyttigt att metallarbetarna känner missunsamhet gentemot chefen på bolaget som tjänar 30 gånger mer än dem trots att de arbetar lika hårt och mycket och chefen inte har några barn att ta hand om och inte heller några ryggproblem? Konspirationsteoretikern i mig börjar tro att det frekventa negativa användandet av begreppet "missunsamhet" är en medveten strategi från de borgerliga medierna; "Tycker du att det är orättvist att du har så lite pengar i plånboken trots att du jobbar så hårt? Nej du lille vän, det har inget med rättvisa att göra. Du är bara MISSUNSAM och avundsjuk. Och att vara MISSUNSAM är FULT."

Jag tror missunsamhet kan vara en bra grej ibland.

En sällskapsnarkomans bekännelser

Igår flyttade Hannes. I natt var det bara jag som sov i lägenheten på 118 kvadrat. Idag pratade jag med en vän om huruvida konceptet "leva ensam" verkligen kan vara riktigt sunt. Efter en del funderande tror jag jag kommit fram till att det inte är en hållbar grej. I alla fall inte i längden. Jag måste vara tidernas största sällskaps-narkoman. Undrar hur 12-stegsprogrammet för sällskapsnarkomani ser ut?

Bruden-bruden vol. 2 (eller arbetarklassbruden vol. 2)

Jobbarkompisen: Men åååh. Man måste tydligen skaffa nån slags tilläggstjänst för att kunna läsa hela artiklarna på aftonbladet.se numera!
Brud-bruden: Men jag har den! Vad är det du vill läsa om?
Jobbarkompisen: Varför har du det?!
Brud-bruden (utan ironi): Vadå? Det finns jättemycket att läsa där! Vad skulle jag annars göra på jobbet?

Att hyra en Stina

Möjligheten att hyra saker och ting är understundom smått fantastisk. När jag som barn - inspirerad av Emil och Ida i Lönneberga - fått för mig att hissa upp min docka Elsa i flaggstången fastnade hon där högst upp i toppen. Då var mina föräldrar förstås omåttligt tacksamma när de insåg att det gick att hyra en flaggstångsfällar-apparat av Villaägarföreningen. Att köpa en flaggstångsfällare hade varit en stor och onödig utgift - förhoppningsvis skulle de ju aldrig mer behöva den. Att hitta någon att låna en ifrån verkade ju heller inte helt lätt. Nej, tänk vad fint att kunna hyra en! Några hundringar och nån timme senare var Elsa nere på marken hos mig i tryggt förvar igen. Och flaggstångsfällaren var tillbaka på Villaägarförening, redo att rycka ut igen till andra behövande.

Ni har säkert sett dom på stan. Dom där killarna med jättelånga ben som springer snabbare och dom där tjejerna med stora hjärnor som tänker smartare. Samt texten med uppmaningen: "Hyr en student!". Rent språkligt reagerar nog de flesta människor fortfarande när man använder begreppet "hyra" när föremålen för uthyrning inte är just föremål utan människor. Så även jag. Men sen tänkte jag att va fan: kan man hyra ut flaggstångsfälllare kan man väl lika gärna hyra ut människor? Somliga företag specialiserar sig på att hyra ut bilar, somliga på studenter. Same, same.

Men ack så fel man kan ha. Ganska snart efter att jag tagit anställning på bemanningsgöretaget M (människohuthyrningsfirman M) insåg jag en grundläggande skillnad. För vill ni veta något revolutionerande? Människor är inte maskiner!

En bil eller en flaggstångsfällare har inga känslor, ingen inlärningsprocess, inget intellekt. Den fungerar på samma sätt, jämt och överallt, tills den en dag går sönder och kan ersättas med en ny. En bil eller flaggstångsfällare har inga problem med att färdas milvis för ett enda uppdrag, ej heller gör det någonting om bilen eller flaggstångsfällaren inte blir uthyrd på flera veckor.

Med människor är det annorlunda. Människor besitter nämligen samtliga ovan nämnda egenskaper som en flaggstångsfällare eller en bil inte har. Människor måste när de kommer till ett nytt ställe lära sig de nya förutsättningarna, känna in jargongen och lära sig nya arbetsuppgifter. Dessutom har människor - till skillnad från maskiner - behov av ekonomisk trygghet. En bil får inga pengar för besväret att bli uthyrd. Detta att ge uthyrningsföremålet lön för besväret är naturligtvis ett tillägg uthyrningsfirmor gjort sedan de började hyra ut människor. Gemensamt för all uthyrning är dock att de som verkligen tjänar på upplägget är de som hyr ut. De uthyrda människorna själva får visserligen en symbolisk ersättningssumma, men den ter sig alltid löjeväckande i jämförelse med hur mycket kunden betalar för uppdraget och hur mycket uthyraren tjänar.

Nu har jag lärt mig att människouthyrningsfirmor är just människouthyrningsfirmor. De hjälper mig visserligen til jobb, men ersättningen jag själv får för mitt arbete är pinsamt låg. Jag förväntas vidare inte ha något som helst intresse av att kunna betala min hyra, min mat eller för all del att kunna sköta mina studier. Jag är ett föremål för uthyrning, och jag ska vara ett flexibelt sådant. Annars kan det kvitta. Men man lär sig av allt. Nästa gång jag hyr ut mitt liv tänker jag ta skäligt betalt samt skriva dit en brasklapp med texten "EXKLUSIVE MIN VÄRDIGHET" i anställningsavtalet.

Vad Marx menade egentligen

I all profit-ilska glömde jag alldeles bort att rapportera från första maj. Förvånande nog var jag nämligen sjukt pepp på hela konceptet "gorma och skrika slagord på Stockholms gator". Jag var bara lite ironisk när jag gjorde det. Det var otippat men det berodde nog helt enkelt på att det faktiskt fanns lite äkta ilska och engagemang där bakom. Sånt är ju på nåt sätt skönt att känna ibland. (Och här skulle man ju kunna citera "you don't know what you've got 'til it's gone". Samt säga: tack alliansen för att ni får mig att känna att jag lever! Eller... Äsch, jag tar tillbaka det där sista.)

Men som vanligt fick Signe noll respons när hon skrek "överklassen den blir sur, proletariatets diktatur". Jag tolkar det som att jag inte var ensam om att ha problem med att föreställa mig ett proletariatets diktatur i Sverige 2007. Eller ens förstå vad det var Marx menade från början egentligen.

En annan sak jag inte förstår är var alla syndikalister befinner sig resten av året. En gång blott om året så... visar det sig att hälften av alla man känner tänker demonstrera med syndikalisterna! Man ba VA? Men som sambo-oskar sa: "alltså det är ju inte särskilt coolt att vara vänsterpartist". Och cool har ju aldrig varit min grej.

Skit-profit

Idag har jag förvärvsarbetat. Efter två dagar på nya jobbet har jag redan lyckats känna mig orättvist behandlad och blivit arg på min konsultchef som ger mig så lite i lön. Grejen med en konsultchef är liksom att en sån också vill ha lön och varifrån får denne lön om inte genom att sno PROFITEN på det som företaget betalar för MITT (konsultens) arbete. Morr, säger jag. MORR.

Men det här bryr ni er nog inte om. Men kanske det här då:




På lördag ska ni komma hit.