three times the happiness

idag var en lycklig och bra dag. egentligen kan man säga att den lyckliga och braiga dagen började redan igår kväll, då jag för andra gången i mitt liv begav mig till det förträffliga stället Landet vid telefonplan. där spelade världens sötaste Two Times the Trauma - två stycken mattias och så nio personer till. mattias spelade gura och sjöng och mattias spelade slagverk av alla de slag. till de övriga nio hörde bland annat tre söta små karlar som utgjorde den skönsjungande kören, en tonåring på tuba och en kombinerad organist/saxofonist. jag, lovisa och sofia njöt av framträdandet ur grodperspektiv - sittandes på golvet framför scenen med lagom insyn i bandets näsborrar. jag satt där, blundade ibland och tänkte att det här stället ska SÅ bli mitt stamhak. allt är fint där - till och med ölglasen är dom finaste som tänkas kan. kanske lite för fina, even.

lovisa sov hos mig och vi gjorde den bästa dagen-efter-frukosten ever: ugnspannkaka! så himla lätt ju - bara att röra ihop, hälla i pannan och vänta tjugo minuter. inget jävla vändande. denna förtärdes i lugnt tempo (det tog några timmar) med gräs under fötterna. lovisa och jag kom på en hel massa saker - det mesta med mat i olika former inblandat - som vi ska hitta på. till exempel baka sju sorters kakor och bjuda våra vänner på kafferep.

men det var först när lovisa gått hem vid femtiden som det äntligen hände. jag köpte en iPod. den är vit och fin och 20 gig stor och jag känner mig ganska så säker på att vi kommer att komma mycket bra överens. det är den dyraste teknikpryl jag nånsin köpt i hela mitt liv och jag har heller aldrig varit så lycklig över en teknikpryl någonsin tidigare. jag ska virka ett litet fodral till den som kan skydda den mot allt ont här i världen. det kommer bli toppen.

den här dagen hade förmodligen slutat lyckligt och bra också, om det inte vore för att jag nyss råkade se en stackars liten dalmas bli utskälld av idol-juryn. dom tyckte att han var för snäll och att hans frisyr gick fetbort, varpå han leende bedyrade att han minsann skulle bli mindre snäll och klippa bort sin fula frisyr. KOM IGEN FÖR FAN KIDS! sluta lyssna på fåniga auktoriteter! ungdomen av idag har ju ingen självrespekt nånstans.

ROCK ROCKS

och vi skulle ju typ såhära dra till landet vid telefonplan och det skulle ju vara värsta grymt typ och nån av lucksmithsgrabbarna (geee - vad är grejen med den här bloggen och lucksmiths?!) skulle vara där och grejer. så vi drack rom och cola hemma hos sofia precis som in the old days, hookade upp med charlotte på vägen och vandrade genom mälarhöjden, förbi mitt gamla hus och min gamla videoaffär och åkte till telefonplan från min gamla tunnelbanestation. men det var fett med full house där på landet. crap, tänkte vi. och hamnade på ROCKS på tivoli! behöver jag säga att det inte var utan "jag-hatar-rock"-muttranden som jag klev in i lokalen? men med förväntningarna nere i kinaskorna kan ju saker och ting bara bli bättre.

det finns vissa fördelar med ett rockplejs som ROCKS som de så informativt döpt klubben till. till exempel att dom spelar rock. för människor som lyssnar på rock är - som vi alla vet - lite fulare och töntigare än människor som lyssnar på, låt säga, pop. därför behöver man inte gå omkring och känna sig ful - för alla andra är i alla fall helt way out there på snygghetsfronten. dessutom är dom flesta som lyssnar på rock lantisar. bingo igen. släng på din random italienare på raggasvenskatjejer-semester och kvällen är fulländad. jag pratade med en musikmajje från värmland som såg det som sitt mission att förmedla bra musik (läs ROCK) till kidsen, fick snus av ytterligare nån långhårig typ, diskuterade den rådande kulturella anarkin med en snubbe som tyckte att jag skulle lyssna på manic street preachers 1991 (för då var dom jävligt mycket hardcore). beställde för många öl, svor för mycket och berättade för pinsamma anekdoter för för okända människor. sjöng neil young med en kille med gitarr och munspel på mariatorgets tunnelbanestation innan jag till slut kysste en synthare från eskilstuna godnatt.

av någon outgrundlig anledning mår jag rätt så bra. mitt största bekymmersämne just nu är hur många gig jag ska köpa på ipodden. snart ska jag göra ett sjukbesök hos stackars katarina som opererat blindtarmen.

hajkbananer och dask i ändan

i helgen var det togatillställning på örnsätrabacken. det hela blev en ganska ordinär stina-tillställning, bortsett från just det att alla gäster tvingades bära det inte alltid helt smickrande plagget toga. detta plagg visade sig särskilt olämpligt för dans, då det tenderade vridas runt och blotta bröst och andra kroppsdelar.

som alltid på stinatillställningar släpades en vattenpipa med, och som alltid när en vattenpipa ska börja nyttjas skedde en jakt efter tillbehör såsom gafflar, handdukar och aluminiumfolie. aluminiumfoliejakten blev mest spektakulär. efter att kalle och micke konstaterat att det inte fanns något aluminumfolie att tillgå i hushållet, begav dig sig ut på jakt i grannskapet efter detta. iförda togor tågade (höhöhö) de in till stackars granne nummer ett. stackars granne nummer ett vägrade öppna dörren för de mystiska ungdomarna. istället stack hon ut huvudet ur ett fönster med ett misstänksamt "vad vill ni?!" till hälsningsfras. de förklarade sitt ärende varpå stackars granne nummer ett frågade vad aluminumfoliet skulle brukas till. svaret, vattenpipa, fick henne att skrattande stänga fönstret igen och de togaiförda stod där utan aluminiumfolie. någon kom då på den kloka idén att det kanske vore på sin plats med en lögn gällande användningsområdet för folien, då vattenpipor kan ge folk dåliga drogrelaterade vibbar. till stackars granne nummer två sa de således att de behövde aluminiumfolie eftersom de skulle göra hajkbananer. hajkbananslögnen var mycket framgångsrik och vattenpipan kunde snart börja nyttjas och skräpa ner i chillouten.

övriga spännande händeler var när johan plus syster anna sprang runt och daskade folk i ändan. en upprörd politiker-letti satte stopp för leken genom att spänna ögonen i de naiva stackarna och fråga "vad som dom tror ger dom rätten att daska folk i ändan". någon satt naken på toaletten och hade ångest, någon berättade skräckhistorier från demensboendet, någon sumpade alla chanser till ragg på komvuxtjejen genom att berätta om sina MVGn, någon slängde på A-teensplattan och fick äntligen fart på dansgolvet.

vinnarna i min eminenta tipspromenad var sofia och benny med 8 rätt av 9. som pris fick de utnyttja slavinnan elin (se bild) - tillhörande det usla laget "hungarian whisper from hell" som bara kammade hem 4 rätt.

dagen efter fick jag motsträvig städhjälp av jocke som fortsatte sitt "din eländiga samhällsvetare"-snack men trots allt var riktigt trevligt sällskap. det om detta.

PS. i dag fick jag ett sms av honom där han skrev att han äntligen kommit på ett samhällsrelaterat yrke till mig: begravningsentreprenör. liten konkurrens och stadig marknad. man tackar. DS.

hata hata hata!

först var allt åt helvete. dagen började med att jag tvingades se hur Stockholm City - denna förhatliga blaska - ägnat ytterligare en tidningssida åt Reinfeld-propaganda. han är utan tvekan den farligaste personen just nu i svensk politik. med sitt fåniga leende, sina vackra ögon (!?) och sin charm (?!) får han även de mest vettiga människor på fall. ja, faktum är att till och med Sofia - min godaste av goda vänner - erkännt att hon diggar honom. alltså killen är ju livsfarlig! han är på god väg med att lyckas förvandla den vanliga gamla mossiga konservativa moderatideologin till något folkligt och rumsrent. sänkaskatterna-torrbollen Lundgrens raka motsats, liksom. fast EXAKT SAMMA POLITIK. det hela förvärras av hans vidrigt charmiga hustru Filippa. värsta Kennedyparet indeed!

och jag tror det kommer gå vägen. vi kommer få se honom som stadsminister och Filippa kommer stå där i chica Jackie Kennedy-dräkter vid hans sida. fast personligen tänker jag då inte bidra till detta. för liksom hallå! även om han säger sig vara villig att kompromissa, så vill den här grabben på allvar att sjukersättningen ska ligga på 65 procent. tjoho! för ett vårdbiträde skulle det således kunna bli en fet ersättningsnivå på 6500 kronor i månaden vid heltid. det är ju en rimlig summa att leva på. (särskilt om man har några ungars munnar att mätta därtill.) släng på några extra karensdagar också, så att man inte frestas stanna hemma för fjantiga influensor. det skulle nog motivera en att inte fuska minsann! nej, man skulle vänta tills kroppen fallit isär helt av förslitningsskador och panchisarna på hemmet där man jobbar dött av influensavirus innan man drar sig tillbaka och softar runt på sin feta sjukpenning.

men allt är inte åt helvete! när jag kom hem upptäckte jag till min fantastiskt stora glädje att SL fortfarande verkar se mig som barn i någon mening. jag får nämligen köpa terminskort i höst också! de förärar en tydligen med denna fantastiska förmån till och med det år man fyller 20!

jag berättade att jag brukar bugga ibland

idag har jag besökt min farmor och farfar i Strängnäs. det var precis så spännande som det låter. när man besöker min farmor och farfar är huvudsaken att så effektivt som möjligt uträtta alla de olika arbetsuppgifter som farmor kladdat ner på baksidan av gamla chokladkartongpapper. det kan till exempel vara att; befria farfars hörapparat från eventuellt vax, sätta på möbeltassar på stolen i köket och hjälpa farfar gå med i svenska kyrkan igen. (han gick ur kyrkan för ett antal år sedan - det var det eviga teodicéproblemet som var där och spökade för honom. men nu vid 87 års ålder vill han gå med igen, jag förmodar att han har sin egen begravning i åtanke. och det är ju klokt av honom att vara så förutseende.)

men det ingår såklart även hemtjänstuppgifter av det mer klassiska slaget, såsom storhandling på ICA Bengtssons, matlagning och diskning. jag och syrran tog således bilen ner till Bengtssons och inhandlade allehanda oumbärliga varor för pensionärshushållet såsom pulvermos, inlagda päron, Felix ost- och skinkpaj och så kakor och choklad såklart. sen lagade vi middag och sen diskade vi.

det är ganska deprimerande att hälsa på min farmor och farfar. för dom blir ju liksom äldre och äldre för varje gång. ja, äldre blir ju jag, syrran och pappa också. men det kommer ju nånslags punkt i livet då åldrande inte är så skojigt längre. om ett halvår får jag handla på systemet (kors i taket!) men om ett halvår orkar inte farmor ta färdtjänsten och handla på systemet längre. ja, sådant är livets gång.

igår var jag på Bonden Bar. jag och Vivi ägnade stora delar av kvällen åt att övertala DJ:n att spela "I was dancing in a lesbian bar" med Jonathan Richman. detta skedde helt utan framgång, trots att vi hotade om mordhot. ja, vi mordhotade honom alltså inte. sånt är ju kriminellt. men vi hotade OM att mordhota honom. men inte fick vi någon Jonathan. så nu borde vi ju verkligen mordhota honom. öh. eller. hur som helst tänkte vi att vi borde starta en egen klubb istället. det verkar ju vara det enda sättet att få höra lite Jonathan Richman i denna stad. klubben skulle kunna heta "mordhot" och vi skulle spela minst en Jonathan Richman-låt per kväll.

när farmor efter middagen frågade om jag var trött svarade pappa att jag nog var det, eftersom jag kommit hem relativt sent igårkväll. således fick jag berätta för farmor hur jag tillbringat min onsdagskväll, varpå farmor nyfiket frågade hur man egentligen dansar nuförtiden och om man verkligen ALDRIG dansar trevliga pardanser längre. jag ville inte göra henne besviken, så jag berättade att jag brukar bugga ibland.

PS. läste just mina föregående inlägg här på min del av världen och kunde konstatera att Vivi är omnämnd flera gånger. det är väldigt mystiskt på det hela taget eftersom hon inte precis är någon jag brukar hänga med - jag känner henne knappt in fact! mina bästa kompisar är, i rangordning: 1. Sofia 2. Eileen 3. alla andra. så nu vet ni det. DS.