en härlig, ljus vrå

ibland är ju mäklare bara för härliga. som när dom överanvänder ordet "härlig", till exempel. eller kolla in den här härliga lägenheten. allt är härligt där, till och med den härliga och ljusa kokvrån. jag vet inte men är inte själva definition av "vrå" ett litet, trångt och mörkt ställe? kan ett sådant ställe någonsin klassificeras som härligt?

little miss sunshine

en fotbollsmatch med ölburkar.
en kebab med extra allt.
människor: vinglande, snubblande och med frisyrer som var skiiitsnygga klockan 21.10.
människor som behövt glömma vardagen.
(människor i vardagen.)
en maska i strumpbyxorna.
en blixtrande digitalkamera.
plutande läppar.
utsmetad mascara.
ett gräl.
ett slagsmål.
aggression, frustration eller bara ångest?
människor som haft så jävla kul i helgen.

en hobby

pratade just med min far. jag sa att saker var jobbiga just nu eftersom jag inte vet var jag ska bo. och eftersom jag inte vet var jag ska bo vet jag inte var jag ska söka sommarjobb. och eftersom... ja, livet är liksom bara en lång radda av okända variabler och lösningen på ekvationen känns således långt borta.

då är det bra om man har åtminstone någonting i livet som är konstant. typ en hobby man kan syssla med varje tisdagskväll. så det har jag skaffat mig. jag har nämligen börjat sjunga i en kör. det är härligt nördigt och befriande på samma gång. vi har - som sig bör - en jättetöntig körledare med glasögon och lite för högt hårfäste för sin ålder som skulle bli mobbad i de flesta sammanhang, men i kören är han kung och alla skrattar åt hans tokroliga sångrelaterade skämt. själv skrattar jag också, fast åt fel saker och när ingen annan skrattar. som idag när han sa: "kan vi inte försöka komma tillsammans?" med tillägget "det vore så skönt".

för att återgå till bostadsproblematiken så undrade signe om vi inte borde försöka utveckla en teknik när vi går på visningar där vi kommenterar allt som är dåligt och sprider allmänt dålig stämning så folk slutar vara så jävla heta på gröten i budgivningarna. jag ska meddela att mina föräldrar och jag redan försökt vårt bästa med att högt och tydligt kommentera bullret från motorvägen, bristen på köksfläkt, det illa lagda laminatgolvet eller vad det nu kan vara. men de 25 kvadratmetrarna i årsta ligger just nu på drygt 1,2 miljoner, så alla våra insatster tycks ha varit fögäves. det är nog dags för något mer drastiskt. nästa visning ska jag kanske låtsas vara granne tillika för tidigt utskriven mentalpatient, som går berserkargång med yxa i trapphuset en gång om dagen?

igår, idag

i går tänkte jag ge stockholms nattliv en chans. jag gick på popklubb. en kille stod på en scen. han hade med sig en ipod med låtar som han gjort själv. dunka dunka lät dom. han dansade till låtarna. ibland sjöng han lite. men oftast stod han bara på scenen och vickade lite på rumpan. jag och sanna och eileen skrattade. av chock eller av uppgivenhet - det är svårt att avgöra. när blev detta ett okej beteende? när började folk betala för att titta på när en nördig kille vickar på rumpan på en scen? fast sen hittade jag en snubbe som var asbra på att bugga och kvällen blev ganska bra ändå. en häftig avslutning på bästa let's dance-manér till hungry heart blev det, innan lamporna tändes och dom svettiga ungdomarna snällt började köa till garderoben.

idag tänkte jag ge stockholms bostadsmarknad en chans. jag gick på bostadsrättsvisningar. det var värmeljus i varje hörn, ljusrosa handdukar med matchande ljusrosa dusch-kräm. flaskor med olivolja extra virgin och glasburkar med limefrukter i. och så värmeljus, värmeljus. överallt. som om några värmeljus skulle legitimera att 25 kvadrat i årsta kan säljas för en miljon! som om några limefrukter på köksbänken skulle legitimera att en lägenhet utan spis kan benämnas som "praktisk"! världen är sjuk. jag med. just nu lockar inget fram så mycket kräkreflexer som denna vidriga epidimin som kallas homestyling.

nån gång när jag blir stor

nån gång när jag blir stor ska jag sluta skära av kött från fingret med syrrans kockkniv så blodet sprutar.
nån gång när jag blir stor ska jag börja bli kär i snälla killar.
nån gång när jag blir stor ska jag sluta gråta på nattbussen.
nån gång när jag blir stor ska jag skaffa mig en man som inte skrattar åt mig när jag skriker av smärta för att jag skurit av kött från fingret så blodet sprutar.

han tog sin tandborste och gick

jaha. jag sa det jag tänkte säga. han lyssnade. han blev ledsen. han tog sin tandborste och gick. jag hatar att känna mig så här.

carrie bradshaw är min litterära förebild

nu ska jag skriva en jättefånig carrie bradshaw-inspirerad text. den kommer jämföra män med klänningar. okej, håll i er.

det här med tvåsamhet är ju ett spännande fenomen. allt bygger på att man känner sig jävligt tillfreds med sitt val av partner. för att tvåsamheten ska fungera krävs det också att man inte går omkring och jämför sin partner med andra personer man hängt med eller drömt om. då spricker liksom hela idén.

jocke och linnea hade nyligen diskuterat det här med tvåsamhet. linnea hävdade då att man inte ens tänker i termer av jämförande, när man hittat en typ som man gillar. man ligger inte och tänkter: "fan, om X ändå hade en lika stor snopp som Y". eller: "X är ju en jävel på hångla, men hans matlagning kan inte mäta sig med Z:s gastronomiska äventyrsresor". det funkar inte så, menade hon. utan varje ny person är som ett nytt kapitel, helt för sig själv. det finns liksom ingen linjär bra-dålig-skala för hur en bra partner ska vara som man kan uppfylla till olika stor grad.

ungefär som när man köper en ny klänning. en klänning är ju som en individ i sig, som är fantastisk på sitt eget sätt. när jag köpt en ny grå, rak klänning med knappar går jag ju inte omkring och tänker "den är ju fin, men TÄNK om den ändå vore svart, klockad och hade volanger". det vore ju helt bisarrt. för klänningar gäller med andra ord samma sak som för människor; det finns ingen linjär bra-dålig-skala. ingen norm. inget ideal. bara ett stort virrvarr av olika influenser och sätt att vara. en del som man gillar och en del som man inte gillar. men som sagt, inget som alltid i alla situationer är bra och i alla situationer är dåligt.

så varför kan jag inte inse fakta och börja agera utefter det? varje ny människa som jag träffar höjer kraven på min linjära bra-dålig-skala. SOM INTE FINNS. stackars pojke, men det får nog vara nog nu.

igår var en fin dag

igår var en fin dag. jag vaknade med en fin man vid min sida. vi drack fin välling till frukost. jag tittade på en fin lägenhet med min mor. jag tog en fin skogspromenad med mina föräldrar. jag åt en fin middag med mycket fin curry. jag träffade mina fina vänner. vi gick på en fin konsert. sen åt jag en ganska fin hamburgare på max och sen åkte jag hem på ett fint pendeltåg.

nästa gång skriver jag något mer spännande.

stressen och hetsen

signe skrev en blogg på temat "stressen och hetsen" idag. det var ganska skojigt för precis innan jag läste den hade jag tänkt skriva nånting om typ "stressen och hetsen" jag med, fast med en helt annan approach än signe. för er som inte vet det så är signe en hårt förvärvsarbetande och högskolestuderande kvinna som dessutom ägnar sig åt frivilligt samhällsarbete (typ vara kontaktperson), intellektualism (typ läsa böcker, gå på teater), socialt umgänge (dricka öl med polarna, hänga med sin karl) etc. etc. etc. faktum är att signe har fler etcetera än de flesta jag känner. det är som om hennes dygn är längre än alla andras. i alla fall längre än mina dygn.

igår träffade jag en vän som kanske är signes raka motsats vad gäller förmåga att utnyttja dygnet in till dess minsta beståndsdelar. själv är jag väl nånstans där mittemellan. jag är på det hela taget en ganska lagom person. jag satte mig att fundera över hur jag egentligen tillbringar min tid här på jorden. den mesta tid vet man inte vad man gör med. men en tydlig trend sen jag flyttade till jordbro är i alla fall att jag spenderar ganska mycket tid på pendeltåg.

stinas dag:
4 timmar skolarbete
3 timmar i kollektivtrafiken
2 timmar förvärvsarbete
3 timmars spela gura/kolla på "dom kallar oss mods"/virka/äta
2 timmars häng med kristoffer

ganska lagom var ordet. men ändå ibland kommer spöket som är signes gelik fram och viskar "du hinner mer, mer, mer" och "du borde hinna mer mer mer". fast det viskar ganska tyst för jag har lärt mig att be det dra åt helvete. och stress - kära vänner - det är faktiskt inte en känsla jag kommer ihåg hur den känns. mitt liv är helt befriat från det. det där som folk köper böcker på bokrean om för att lära sig övervinna, går på kurs för att hantera och läser om i kvällspressen varje dag och pratar om på varje fikarast. det vet jag inte hur det känns. HALLELUJA!