And tonight... ångest

TV 4 satsar ikväll på ångestunderhålling, a.k.a. melodifestivalen för barn. Det är verkligen fruktansvärt. Och dom har rekryterat två av sina värsta programledare - Agneta Sjödin och Adam Alsing - att lotsa oss igenom de otäcka barnens bidrag. Barnen är som små kloner av standardschlagerstjärnor och idolkändisar; samma paljettlinnen, påklistrade leenden, stela klappa på låret-dans och låtarna har samma genomtrissta arr.

När jag var liten var det ju precis det där man drömde om - att få byta ut hopprepet mot en riktig mick och sovrumsgolvet mot en riktig scen, där man kunde framföra sina toppenhits som man ansåg sig ha komponerat. Men frågan är om det inte är bättre om vissa saker får stanna i fantasin. Precis som att vissa sexfantasier kanske inte bör realiseras. Då blir det bara pinsamt och förnedrande och sorgligt. Dessutom sjunger barn generellt jävligt illa. Förlåt om jag låter som en moralkakebakande kärring men va fan: LÅT BARNEN VARA IFRED!

PS. Men en sak som är rolig är att låtarna är lika dåliga som i en random schlagerfestival för vuxna. Kul att textförfattandet inte verkar utvecklas efter 14 års ålder... DS.

En tår för Sovjet-Sveriges absoluta förfall

Jag har antagit att det är hormoner som på sista tiden fått mig att bli gråtfärdig varje gång jag lyssnat på Monika Zetterlunds "Gröna små äpplen". Men i morse till frukost kom ändå chocken: jag läste i Kulturbilagan om det indragna stödet till "En bok för alla" och ville bara gråta när jag läste om de desperata förskollärarna i Sveriges mångkulturella förorter för vilka "En bok för alla" betytt så mycket för läsfrämjandet. När jag vidare tänkte på alla sexåringar som inte kommer kunna få några fina kvalitetsböcker till skänks av sitt bibliotek i framtiden blev det ännu värre. Minnesbilder dök upp från en högtidlig dag när jag sex år gammal tillsammans med pappa besökte biblioteket i Mälarhöjden och fick med mig en alldeles egen bilderbok hem. Och sen grät jag en skvätt. VAD FAN ÄR DET MED MIG?! Det måste ju vara något fel. Eller så är det verkligen jättesorgligt att de allra sista delarna av Sovjet-Sverige nu nedmonteras för gott.

En sjukt okonstruktiv grej

En sjukt okonstruktiv grej som jag börjat med alldeles nyligen är att vara rädd. Det känns väldigt konstigt, onödigt och faktiskt också förvånande att jag NU vid 21 års ålder plötsligt drabbas av rädsla för saker som jag fram tills nu gjort helt obehindrat och utan att vara det minsta rädd.

Så länge jag kan minnas har man ju matats av mediernas rädd-hets och våldsrapporter, våldtäktsartikelserier brotts-statistik. Och visst har jag ofta träffat folk som undviker att gå hem själva från tunnelbanan efter klockan nio, men jag har aldrig överhuvud taget förstått rädslan som får dem att undvika det. Jag har helt kallt räknat med att saker inte är så illa som medierna och mina fåniga rädda medmänniskor tror. Utan helt resonligt har jag tänkt att elände finns det överallt. Vem skulle vilja bråka med mig? Att vara rädd är bara onödigt. Och okonstruktivt! Men framförallt har jag liksom inte förstått HUR människor ens kan vara rädda. Oräknerliga är de nätter jag berusad raglat hem genom gudsförgätna förorter, stadskärnor och bakgator, men aldrig någonsin har nån utsatt mig för nånting som skulle vara anledning att vara rädd för. Detta har bara styrkt mig i min totala o-rädsla.

Men så plötsligt, för två veckor sedan säger en kvinna i hissen:
"Är du nyinflyttad? Då ska du akta dig för rån! Det händer varje dag här, mitt på ljusa dagen till och med. Var försiktig. Jag åker aldrig hiss ensam med en okänd karl." Jag vet inte varför jag plötsligt brydde mig. Kvinnan var medelålders och jag vet ju av erfarenhet att medelålders kvinnor verkar vara den allra räddaste kategorin människor. (Inte för att dom har mer anledning än andra att vara rädda - snarare tvärtom. De är ju i allmänhet sällan ute på de tider på dygnet då nånting händer.) Men hon satte igång nånting i mig.

I kväll när jag gick genom ett mörkt, nästan folktomt Masmo på väg mot Huddingebussen klappade mitt hjärta bra mycket snabbare än vad som var befogat för en så liten fysisk ansträngning. Nej, hjärtklappningen kom från någon typ av psykologisk känsla som jag var oförmögen att kontrollera. Det störde mig något enormt. Rädd? Jag?! Det är ju helt okonstruktivt, det vet jag ju. Men det gick inte att styra med logiskt tänkande. Jag lyssnade på Dolly Partons "Here you come again" men jag var tvungen att sänka volymen så det blev nästan tyst. Tänkte att den ganska fina låten skulle få en så tragikomisk twist för resten av mitt liv om jag blev rån-styck-våldtäkts-mördad JUST IKVÄLL: "Here you come again, looking better than a body has the right to." Fast vänta, om jag skulle bli mördad skulle jag ju aldrig mer få höra den låten alls. Och det vore ju också tragiskt, på sitt sätt.

24 kvadrat

Att vara sambo på 24 kvadratmeter kan kanske tyckas mindre lockande. Men de två veckor jag hittills har provat på konceptet har det fungerat allldeles utmärkt.

Ghetto-chic

Jag är fullt medveten om att arga lappar i tvättstugan förekommer i de flesta områden och sociala klasser. Men jag tror ändå att min tvättstuga tar priset i att var ghetto-chic: "LÄMNA TILLBAKA MINA JEANS DIN TJUVJÄVEL!" , "DO NOT STEAL OTHER PEOPLE'S MACHINE TIMES!!! IDIOTS!" eller varför inte "I've recognized your laundry, I know who you are! If you don't like the system get your own machine!".

Fler ghettofakta är för övrigt att på vägen mellan pendeltåget och centrum (en drygt tio minuter lång promenad) är det endast EN enda gatulykta som fungerar. Vänta, hur var det här med storstadssatsningen? Jag har iallafall gjort min medborgerliga plikt idag och ringt kommunen och felanmält skiten.

Stjäl i de rikas kvarter i stället

Nu är jag inflyttad i vad som faktiskt är mitt första alldeles egna hem. Visserligen ett andrahandskontrakt, men ett EGET andrahandskontrakt. På trettonde våningen bor jag. Man kan se hur långt bort som helst och i morse när jag vaknade befann jag mig inuti ett moln. Men vackrast av allt är utsikten över rättspsyks rastgårdar när det skymmer. I hissen i mitt hus har syndikalisterna satt upp ett klistermärke med texten:

"Till tjuvarna:
De som bor här tillhör arbetarklassen. Stjäl i de rikas kvarter i stället. "

I hissarna luktar det för övrigt alltid av en blandning av svett och curry-kryddor. Hälften av alla som bor här i huset tycks ha påbrå från länder i sydostasien (curryn!) och den andra hälften verkar bestå av tyska utbytesstudenter (svetten?!). Och så jag då. Mycket internationellt. Därför står alla anslag i huset på engelska också: "Refuse room"(?!) står det på soprummet. Jag trodde inte att man kunde känna sig fri på 24 kvadratmeter på trettonde våningen. Men idag har jag varit på ett humör som nog närmast kan jämföras med sån där... vahettere... LYCKA!!! Kom hit och hälsa på vetja.

Paolo Roberto in the P1

Att lyssna på sommarpratare är i allmänhet ett ganska mysigt tidsfördriv även om de flesta är ganska tråkiga och förutsägbara. De rabblar klyschor om att uppskatta livet eftersom det är såå kort och vi kan dö när som helst, om självkänsla, om att alla faktiskt måste hjälpas åt... Ja, ni vet. De flesta personer är precis som man förväntar sig. Just nu pratar Paolo Roberto och det handlar - surprise! - om att vara värsting i förorten och om boxning. Men det gulligaste med sommarpratarna är deras musikval. Paolo Roberto inledde storslaget med James Brown och "It's a man's world." Som jag fnissade. Det följdes upp av hits som "In the ghetto" - där "Elvis sätter huvudet på spiken på hur det är att växa upp i förorten" enligt Paolo. Detta uppblandat med italienska operahits och ni fattar grejen. Han är ju för söt, grabben.

Mona "svensk socialdemokrati måste bli mer queer" Sahlin igår var kanske den mest förutsägbara prataren jag hört på hela sommaren. Hennes musikval var också skrattretande politiskt korrekt. Hon är förstås ett stort Springsteen-fan, som sig bör för socialdemokrater. Förutom Springsteen blev det Sahara Hotnight - ett "coolt tjejband" enligt Mona, som undrade varför det inte fanns fler tjejband... Släng på lite Hello Saferide och Marit Bergman också och blanda det med prat om "unga tjejer". Suck.

FYI

Jag lyssnar på Wilco som sjunger "she fell in love with a heavy metal drummer". Det är väldigt roligt.

Sommar-syndromet

Det är pride-vecka. Åhléns rear Eva Dahlgren-skivor, förvirrade flator från Falkenberg vimsar runt i tunnelbanan och det debatteras och diskuteras och skrivs insändare. På Theodoras igår pratade vännerna om klass, religion, politik och jag vet inte. Jag kände mig mest som en duracellkanin med myror i brallan som bara var intresserad av söta skor, inredningstextilier och en viss ung man med långt hår. Jag förstår inte vad det är med sommaren som alltid gör så här mot mig! Jag tappar jämt förmågan att engagera mig i allt som inte har med ytliga intressen, alkohol eller hångel att göra. Jag kallar det hur som helst för sommar-syndromet och ber att få återkomma med vettigheter någon gång när hösten är på intåg.