snart är mina dagar på äldreboendet över. måndag och tisdag bara, sen ska jag börja jobba på dagiset - förlåt - fööörskolan vid världens ände. det hela känns konstigare än jag trodde att det skulle göra. sista veckorna har jag såklart börjat älska jobbet som under hela hösten mest gett mig ångest. don't know what you've got 'til it's gone, typ. eller snarare: usch vad det är otäckt med förändringar.
jag kan varenda millimeter av det här stället nu. jag har till och med lärt mig att lägga papiljotter hyfsat bra. jag är så gott som fulllärd, med andra ord. och när man kan sin roll så bra att man gör den utantill, då är det alltid dags att dra, som profeten Uje sa.
nu är det sportlov. det är ett trevligt fenomen även för oss stackars satar till arbetarhjon. det betyder nämligen att ens vänner som pluggar på folkhögskola på avlägsen ort kommer hem till storstan igen. en sådan vän är exempelvis eileen. hon hälsade på mej och lovisa i vårberg här om dagen. det var trevligt. vi spelade gitarr och sjöng nästan hela kvällen. att spela och sjunga är en trevlig sysselsättning som jag dessvärre ägnar mig åt ytterst sällan. jag brukar plocka fram gitarren då och då och konstatera att jag är ungefär lika kass på att spela nu som jag var när jag fick den för sex år sedan. förvisso är det ju inget fel i att spela illa men det känns bara sunkigt att påminnas om att jag - i vissa hänseenden - lika gärna kunde vara fjorton år. att upptäcka att utvecklingen inte går framåt är bland det mest frustrerande som finns för en männsika. därför brukar jag för det mesta lägga ifrån mig gitarren ganska snart efter att jag plockat upp den. och självklart lär jag mig ju inga nya spexiga riff på så sätt.
men jag och eileen spelade som sagt ett rätt så bra tag. vi sjöng oss igenom hela min musikpärm - som inte har fått en enda ny låt tillagd sedan gymnasiets första år. det fick mig att tänka på att min musiksmak ju hur som helst har förändrats sedan dess. att spela M. Ward eller Josh Rouse lite halvilla är ju i alla fall skojigare än att spela typ Alanis Morrisette och Viva forever lika illa...
fredag, februari 24, 2006
fredag, februari 17, 2006
ödets ironi
jag står i mammas butik. alldeles nyss satte jag på Bruce Springsteen på stereon. snart borde det börja drälla in kunder. allt enligt principen om ödets ironi.
berns salonger
i onsdags fick jag fint besök ända från örebro. oskar kom nämligen hit för att kolla på richard hawley tillsammans med mig på berns. innan dess var jag på berns så sent som förra veckan. det är en ganska lustig företeelse att jag jag besökt just berns inte mindre än två gånger de senaste två veckorna, tycker jag. berns är lustigt. jag hyser någon typ av skräckblandad förtjusning inför det stället.
läskiga saker med berns är till exempel att ölen kostar 53 (!!!) kronor, men att ingen utom dom i ens eget sällskap verkar reflektera särskilt mycket över detta bisarra faktum. (jag vill inte ens veta vad en drink där kostar.) saker man blir förtjust över på berns är däremot inredningen med typ nordens största kristallkronor och hela känslan lokalerna medför av att man känner sig som en prinsessa eller åtminstone strindberg.
en grej med berns som jag gillar med skräckblandad förtjusning är kändistätheten. under en kväll på berns hann jag bland annat:
- springa in in i han den dära Andreas som är så snygg och en jävel på att sy i TV4plus-programmet sick-sack. (och han typ ba: förlåt, ursäkta. fast JAG sprang in i honom.)
-spotta Pontus Gårdinger i baren. han såg sådär svår och snygg ut. (blir han aldrig gammal förresten? han ser ju likadan ut nu som för tio år sedan?!)
-hälla öl på Moneybrother-Anders Wendin OCH Frida Hyvönen samtidigt. (och dom ba typ: förlåt, ursäkta. fast JAG hällde öl på dom.)
och så kände oskar igen nån musikjournalistsnubbe i baren också. what a night. jag säger som ernst kirchsteiger: "åh kära nån vilken dag. jag är så full av intryck!"
läskiga saker med berns är till exempel att ölen kostar 53 (!!!) kronor, men att ingen utom dom i ens eget sällskap verkar reflektera särskilt mycket över detta bisarra faktum. (jag vill inte ens veta vad en drink där kostar.) saker man blir förtjust över på berns är däremot inredningen med typ nordens största kristallkronor och hela känslan lokalerna medför av att man känner sig som en prinsessa eller åtminstone strindberg.
en grej med berns som jag gillar med skräckblandad förtjusning är kändistätheten. under en kväll på berns hann jag bland annat:
- springa in in i han den dära Andreas som är så snygg och en jävel på att sy i TV4plus-programmet sick-sack. (och han typ ba: förlåt, ursäkta. fast JAG sprang in i honom.)
-spotta Pontus Gårdinger i baren. han såg sådär svår och snygg ut. (blir han aldrig gammal förresten? han ser ju likadan ut nu som för tio år sedan?!)
-hälla öl på Moneybrother-Anders Wendin OCH Frida Hyvönen samtidigt. (och dom ba typ: förlåt, ursäkta. fast JAG hällde öl på dom.)
och så kände oskar igen nån musikjournalistsnubbe i baren också. what a night. jag säger som ernst kirchsteiger: "åh kära nån vilken dag. jag är så full av intryck!"
måndag, februari 13, 2006
söndag, februari 12, 2006
hate to say i told you so, sa vivi
jag är ingen hälsomänniska. jag äter vad jag är sugen på och motion är ingenting jag sysslar med på regelbunden basis. men vissa saker avhåller jag mig dock i allmänhet ifrån. till exempel så äter jag inte chips sådär slentrianmässigt och läsk dricker jag mycket sällan. när jag köper chips och läsk brukar det vara för att jag 1. vill fira någonting eller 2. vill vara olycklig. igår var en sån dag. en jättestor påse chips köpte jag och en stor flaska ICA-läsk. igår var det alternativ två som var det aktuella skälet till konsumtion av det här slaget.
varför jag var så olycklig kan man verkligen fråga sig. egentligen hade ingenting hänt som förvånade eller upprörde mig nämnvärt. nej, anledningen till min olycka hade jag kunnat varna mig själv för redan för sisådär två veckor sedan. men kanske just därför: för att jag självmant utsatt mig för någonting som jag visste skulle vara en dålig och destruktiv idé, gjorde mig bara så ledsen och förbannad.
jag voldgästade en vän (intern skojig ordvits, btw!) och vi lyssnade på gone for good med the shins på repeat. vivi antydde någonting om "hate to say i told you so". sen lånade jag boken "Naiv. Super." av Erland Loe som jag började läsa om. det är en väldigt bra bok som jag läste för några år sedan, men på något sätt kändes den mer aktuell nu. huvudpersonen i boken tycker om att göra listor av olika slag. ganska tidigt i boken gör han två listor; en lista på saker han har och en lista på saker han inte har. här är listan på saker han inte har:
-planer
-entusiasm
-en tjej
-känslan av att saker och ting hänger samman och att allt kommer att gå bra till slut
-ett vinnande sätt
-klocka
hans lista stämmer väldigt väl överens med min personliga lista över saker jag inte har just nu. (jag skulle även kunna tillägga att jag saknar en kökslampa, men för övrigt behöver kompletteringar knappast göras.)
att läsa "Naiv. Super." har en ångestdämpande effekt enligt vivi och jag är beredd att hålla med. konsumtion är ju också någonting som är känt för att ha liknande effekt. därför tvingade jag mina föräldrar att skjutsa mig till antikladan i Qvartinge. där konsumerade jag en bokhylla. det kändes ganska bra fast så särskilt ångestdämpande var det inte. på vägen hem plockade vi upp en liftare. hon var i 17-årsåldern och skulle hem till danderyd efter att ha besökt sin pojkvän på visschan under helgen. hon var innerligt tacksam när vi släppte av henne i fittja - en plats hon undrade låg i närheten av bagarmossen.
det enda jag kom på att göra igår kväll när jag var som mest olycklig var att lyssna på Lena Philipson-skivan jag fick av min psykotiska farbror i julklapp. det är en hejdundrans käck pop-skiva med fantastisk orup-lyrik. jag vill avsluta den här bloggen med dessa tänkvärda rader: "jag har försökt med unga pojkar, och jag har roat mig med äldre män. jag har funderat på kvinnor ibland men där saknas det en del. så mycket kärlek jag bara orkar, sen går jag ensam hem igen. så säg mig vad gör jag för fel?"
varför jag var så olycklig kan man verkligen fråga sig. egentligen hade ingenting hänt som förvånade eller upprörde mig nämnvärt. nej, anledningen till min olycka hade jag kunnat varna mig själv för redan för sisådär två veckor sedan. men kanske just därför: för att jag självmant utsatt mig för någonting som jag visste skulle vara en dålig och destruktiv idé, gjorde mig bara så ledsen och förbannad.
jag voldgästade en vän (intern skojig ordvits, btw!) och vi lyssnade på gone for good med the shins på repeat. vivi antydde någonting om "hate to say i told you so". sen lånade jag boken "Naiv. Super." av Erland Loe som jag började läsa om. det är en väldigt bra bok som jag läste för några år sedan, men på något sätt kändes den mer aktuell nu. huvudpersonen i boken tycker om att göra listor av olika slag. ganska tidigt i boken gör han två listor; en lista på saker han har och en lista på saker han inte har. här är listan på saker han inte har:
-planer
-entusiasm
-en tjej
-känslan av att saker och ting hänger samman och att allt kommer att gå bra till slut
-ett vinnande sätt
-klocka
hans lista stämmer väldigt väl överens med min personliga lista över saker jag inte har just nu. (jag skulle även kunna tillägga att jag saknar en kökslampa, men för övrigt behöver kompletteringar knappast göras.)
att läsa "Naiv. Super." har en ångestdämpande effekt enligt vivi och jag är beredd att hålla med. konsumtion är ju också någonting som är känt för att ha liknande effekt. därför tvingade jag mina föräldrar att skjutsa mig till antikladan i Qvartinge. där konsumerade jag en bokhylla. det kändes ganska bra fast så särskilt ångestdämpande var det inte. på vägen hem plockade vi upp en liftare. hon var i 17-årsåldern och skulle hem till danderyd efter att ha besökt sin pojkvän på visschan under helgen. hon var innerligt tacksam när vi släppte av henne i fittja - en plats hon undrade låg i närheten av bagarmossen.
det enda jag kom på att göra igår kväll när jag var som mest olycklig var att lyssna på Lena Philipson-skivan jag fick av min psykotiska farbror i julklapp. det är en hejdundrans käck pop-skiva med fantastisk orup-lyrik. jag vill avsluta den här bloggen med dessa tänkvärda rader: "jag har försökt med unga pojkar, och jag har roat mig med äldre män. jag har funderat på kvinnor ibland men där saknas det en del. så mycket kärlek jag bara orkar, sen går jag ensam hem igen. så säg mig vad gör jag för fel?"
torsdag, februari 09, 2006
DAGENS ROS goes out to ungdomsmottagningen i vårberg
på allmän begäran är flonky back on the blogtrack. idag tänkte jag dedikera hela inlägget åt ungdomsmottagningen i vårberg.
ungdomsmottagningen i vårberg är - och nu skojar jag inte - en av mina absoluta favoritplatser på jorden. alla där är genomtrevliga och jag blir alltid på genomtrevligt och bra humör när jag är där. det tycks liksom alltid finnas en anledning TILL att besöka det stället. om inte för att slentrianbesöka den genomtrevliga kuratorn och klaga lite på livet i största allmänhet, så kan man ju gå dit bara för att det är så jävla nära (ca fyrtiofem sekunder från min nuvarande bostad.) skulle man mot förmodan få idétorka på hitta-på-anledningar-att-gå-till-ungdomsmottagningen-fronten så kan den genomtrevliga barnmorskan hjälpa en att hitta på ytterligare anledningar att komma dit. till exempel: "blodprov kan ju vara bra att ta ibland, ska vi inte boka en tid för att ta blodprov också? nångång när du har ätit och sovit ordentligt så att du inte svimmar?". man typ ba "anytime, darling." fast med andra ord.
ja, synnerligen omtänksamma är dom. (nu känns det som om tonen i det här inlägget börjar låta ironisk, men det är inte alls meningen faktiskt!) och var annars kan man få komplimanger för att man har en fin slida, bra blodtryck eller för att man är så duktig som överhuvud taget kommer dit?
ungdomsmottagningen i vårberg är - och nu skojar jag inte - en av mina absoluta favoritplatser på jorden. alla där är genomtrevliga och jag blir alltid på genomtrevligt och bra humör när jag är där. det tycks liksom alltid finnas en anledning TILL att besöka det stället. om inte för att slentrianbesöka den genomtrevliga kuratorn och klaga lite på livet i största allmänhet, så kan man ju gå dit bara för att det är så jävla nära (ca fyrtiofem sekunder från min nuvarande bostad.) skulle man mot förmodan få idétorka på hitta-på-anledningar-att-gå-till-ungdomsmottagningen-fronten så kan den genomtrevliga barnmorskan hjälpa en att hitta på ytterligare anledningar att komma dit. till exempel: "blodprov kan ju vara bra att ta ibland, ska vi inte boka en tid för att ta blodprov också? nångång när du har ätit och sovit ordentligt så att du inte svimmar?". man typ ba "anytime, darling." fast med andra ord.
ja, synnerligen omtänksamma är dom. (nu känns det som om tonen i det här inlägget börjar låta ironisk, men det är inte alls meningen faktiskt!) och var annars kan man få komplimanger för att man har en fin slida, bra blodtryck eller för att man är så duktig som överhuvud taget kommer dit?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
