Världens normalaste människa

En gång i gymnasiet sa min klasskompis att jag var den "mest normala personen" hon kände. Jag blev så traumatiserad av detta att jag säkert redan bloggat om det fyrtioelva gånger. Men hur som helst - just det faktum att jag säger att jag blev traumatiserad av detta säger ju faktiskt ganska mycket om hur sjukt normalt liv jag haft och hur sjukt oproblematiskt allting i mitt liv hitills har varit. Med tanke på min utbildning och mitt kommande yrkesliv kan jag ibland tänka att det kan vara en nackdel för mig. Liksom kolla här:

- Jag har aldrig blivit dumpad.
- Jag har aldrig varit arbetslös.
- Ingen har (vad jag vet!) varit otrogen mot mig.
- Ingen nära anhörig till mig har dött. (Förutom gamla farfar.)
- Jag har aldrig blivit våldtagen.
- Jag har aldrig blivit slagen.
- Jag har aldrig blivit mobbad.
- Jag har aldrig misslyckats i skolan. (Inte ett enda underkänt nånting!)
- Jag har aldrig varit överviktig.
- Jag har aldrig varit underviktig.
- Jag är inte tondöv.
- Jag har aldrig varit helt pank.
- Jag har aldrig haft jättejättedåligt självförtroende.

Mitt liv är bara en enda lång radda normala händelser. Inget spektakulärt superspännande, men verkligen ingenting spektakulärt jobbigt heller. Hur ska en människa som varit med om spektakulärt jättejobbiga saker någonsin kunna lita på mina råd?!

Aretha

Jag försöker skriva min uppgift i socialpsykologi, men mycket annat lockar. Till exempel att lyssna på min gamla husgudinna Aretha Franklin. "I know that a woman's duty, is to help and love a man" sjunger hon i "Ain't no way". Lustigt hur hon sjunger det på ett så självklart sätt, det där att det är hennes plikt. Och lustigt vad fort något kan gå från att vara en plikt till bara en... social norm eller förvänting. Lagom ufo-ifierad man blir i dagens Sverige om man säger sig älska och hjälpa sin man av plikt, liksom. Nej, nu ska kärleken vara äkta också. KÄNN PRESSEN!

Vi verkade vara intresserade av lokalpolitik

Idag var Sara och jag på öppet möte med Demokratiforum Flemingsberg. Temat för kvällen var nedskräpningen. Inte Flempans största problem kanske i mina ögon, men jag tog såklart min chans att gå dit och dra långsökta paralleler från nedskräpningen till belysningen. (För övrigt kanske en av de bästa kunskaper jag fått av akademiska studier - förmågan att dra långsökta paralleler!)

Hur som helst. I Flempan bor 13000 personer. Demokratiforums moderata ordförande hade entusiastiskt beställt 50 bullar till mötesdeltagarna som hon hoppades skulle gå åt. Det räckte till två bullar var, kan sägas. Detta betyder alltså att uppslutningen på mötet var i runda slängar en person per femhundra Flempaninvånare. Många av dem var veteraner. Det visade sig att lamporna jag klagat på i tre månader hade en kvinna klagat på varje år - i trettio år.

Men temat var alltså nedskräpning. Ingen av mötesdeltagarna proklamerade rätten att skräpa ner. Ej heller var någon där som själv ansåg sig skräpa ner. Nej, nedskräpningen sköttes av anonyma personer i tredje person. Dom som rotar i soprummen på nätterna; "dom här arkeologerna som vill göra fynd... det är som Jerusalem efter bombning!"

Jag och Sara roade oss mest med att skriva ner roliga citat. "Det är tydligt att vi klargör", var en favorit från ordföranden, som annars mest upprepade att "det är viktigt att det inte blir pajkastning". Stämningen var understundom hätsk men ofukuserad. Och ganska rolig. Jag och Sara ska lätt bli stammisar. Efteråt fick vi svara på frågor från fascinerade lokalpolitiker som förvånat konstaterade att vi verkade vara intresserade av lokalpolitik.

Förkylningstider

Nu börjas det. Från och med nu är det okej att klaga konstant. Att ständigt ställa in olika planerade aktiviteter. Att låta alla vardagliga konversationer kretsa kring ett och samma ämne. Att ägna den mesta av sin lediga tid åt ynkande.

Häromdagen diskuterade vi det här med förkylningar - var kommer de ifrån och är det verkligen acceptabelt att det svenska samhället går på deltid under hela vinterhalvåret på grund av denna företeelse? Jag bad mina kloka vänner förklara varför vi blir förkylda egentligen. Svaren var alltifrån att "det är för att kineserna sover med sina ankor och det tar si och så lång tid för bacillerna att komma till Europa" till att vi helt enkelt vistas mer inomhus denna tid på året. Men ändå. Jag köper det bara inte! Ska det vara så här?! Va?! Va?! Det är år 2007 och annars fullt hälsosamma västerländska människor går omkring och ynkar i ett halvår! Det är fanimej inte produktivt. Fast å andra sidan kanske vi i vårt prestationsinriktade postmodernistiska samhälle behöver någon yttre, biologisk faktor att klaga på ibland? Som håller tillbaka kraven på produktion och duktighet. Jag vet inte. Jag vet bara att det är sjukt irriterande att vara förkyld hela tiden.

En begeistrad reserapport från Östermalm

Helgen bjöd på ett väntat inslag av Oktoberfest i Vårberg och ett mindre väntat inslag av häng på Östermalm. I lördags besökte jag en vän som flyttat till Linnégatan (!) och blev så begeistrad över hela den Östermalmska företeelsen att jag återvände idag igen och tog en tripp till Svenskt Tenn med mina föräldrar.

Jag förstår inte riktigt hur folk kan ogilla Östermalm. Det är ju som en enda mysig sagovärld ju! Väsenskilt från... det mesta annat. Jag tycker om stillheten. Och känslan av att vara på besök någonstans långt bort. Jag menar ta bara Karlaplan! En stor helt jävla onödig rondell omgärdad av träd, med en bassäng i mitten, utifrån vilken inte mindre än tre vägar med trädalléer utgår. (Sen några mindre häftiga vägar utan alléer.) På en husfasad vid Östermalmstorg hade någon klottrat "Borgarfritt Östermalm". Jag fnissade.

Okej, det är provocerande att en varm korv med bröd kostar 18 kronor och att man inte har råd att handla någonting någonstans. Okej, det är en hemsk värld vi lever i när somliga kan shoppa väskor för tusentals kronor samtidigt som andra svälter. Men ändå! Det är ju så kul! Jag ser Östermalmsborna mer som en slags exotiska sagoväsen än som symbolen för samhällets toppskikt.

Idag gick vi förbi en boutique som sålde anskrämligt fula handbroderade mössor för tusentals kronor. Butiken var "Hovleverantör åt Carl XVI Gustavs hov" enligt en inramad skylt på butiksväggen. Och jag tänkte "låt dom hållas, dom små liven". Så länge dom betalar moms för kalaset så skadar dom ju iallafall ingen. Tvärtom. Eller...?

Flempanföljetången

Ibland påminner sig politikerna om gamle Strindbergs uttalande att det är synd om människorna. Om att områdena människorna bor i är segregerade, nedgånga och behöver "rustas upp". Då brukar politikerna anse att det människorna behöver är att man bygger en ny galleria i området eller att man fördubblar det redan existerande centrumet till ytan. Människorna behöver butiksyta! Inglasad butiksyta! Ljusa stora golv! Shopping! Det kommer ge området en rejäl vitamininjektion, tänker dom.

Dom bygger om Flempans centrum just nu. Det ska bli större och flashigare. Mer ljusa stora golv och säkert mer glas. Häromkvällen när jag gick genom centrum mot mitt hus reflekterade jag över hur ljust det var, trots klockslaget. Såg mig omkring, hade dom plötsligt lagat gatubelysningen som varit trasig i hela centrum ända sedan jag flyttade in?! Nej. Däremot hade det satts upp en stor lampa riktad mot centrumhusets fasad. En sådan där lampa som man har vid byggarbetsplatser. Bra med ljus gav den. Och den möjliggör förstås att byggarbetarna ser ordentligt när de ska snygga upp centrumet och affärslokalerna. Men jag kan ju förstås inte låta bli att tänka att det nog går snabbare att få färdigt det nya köpcentrumet än att få upp gatulyktor utanför det. Isn't it ironic...