Konsumtions-kritik eller bara vanlig resfeber?

I morgon åker vi till Roskilde. Jag har köpt ett nytt tält på Jula för 400 kronor. Jag provade just att sätta upp det i trädgården. Det är rangligt, illa sytt och luktar plast. Jag tittar på de sneda sömmarna och ser framför mig ett litet bangladeshiskt barn sitta och sy det i 40 graders värme. Och så får jag lite ångest inför hela konsumtionssamhället. Det här tältet kommer - förhoppningsvis - att hålla i en vecka. Sedan kommer det med största sannorlikhet vara förstört och kastas bort. Och det bangladeshiska barnet syr nya, nya tält varje dag för att ungdomar i västvärlden ska kunna drägga runt i en vecka och kräkas på deras jobb. Så jävla respektlöst egentligen.

Eller så är det bara jag som drabbas av min sedvanliga resfeber?

Annars vore jag ju hemlös

Nu har jag bott hemma hos mor och far i två dagar. Nytt sedan sist är att mamma börjat måla graffiti (!) men annars är det mesta sig likt: Rapport och sen lokala nyheter, mamma som skrattar åt reklamen ("men nu har det ju verkligen spårat ur där på Ica!"), kaviarmackor, stark ost och kvällste.

Hora på timlön

Och dom ringde från jobbet och frågade: "Kan du jobba i morgon?"
Och jag tänkte: "Så fan heller."
Och jag gick dit. För jag är en hora på timlön.

Sista pizzan i jordbro

Och Sambo-oskar sa: "Inte för att det inte varit trevligt i Jordbro, men jag hoppas verkligen att ingen av oss måste bo här igen."

Myten om tillväxten

Idag har jag roat mig med att gå på krismöte nummer två i ordningen med Människouthyrningsfirman. Idag bjöds det på Indiskt. Så käckt. Idag har jag också återigen fått bevisat att tillväxt är ett vansinnigt dåligt mått på människors generella levnadsstandard.

Men ni vet ju hur det brukar låta: "Förra året ökade svenska företag sin omsättning med si och så mycket, nu är det högkonjunktur och det går så BRA för Sverige." Ungefär. Företaget jag jobbar åt hade år 2005 en årsomsättning på 56 439739 kronor. (En ökning på 7 miljoner från föregående år, FYI.) Den sammanlagda vinsten efter skatt var drygt åtta miljoner. Nu pratar vi om ett företag med 34 anställda.

Att ha några konsulter som jobbar i kundtjänst för en symbolisk hundring i timmen är således småpotatis för dem, rent ekonomiskt. För de studenter som jobbar där som konsulter däremot, är det en livsviktig inkomst. Det är liksom inte så att det saknas pengar i företaget, inte att det saknas arbete heller. Alla arbetsplatser har ju en hög med saker som man tänkt "ta itu med nån gång när man får tid". Tillväxt i all ära, men vem bryr sig om hur företagens vinst fördelas? Pengar läggs på hög på vissa ställen, medan plånböcker ekar tomma hos - håll i er nu - fullt ARBETSVILLIGA människor.

Att hyra en Stina vol. 2

För ett tag sedan proklamerade jag på den här bloggen den revolotionerande uppfattningen att människor inte är maskiner. Min poäng var att man således ej heller kan hyra ut människor på samma sätt som man hyr ut maskiner.

I går kom företaget jag jobbar åt på att de missbedömt behovet av arbetskraft inför sommaren. Och eftersom jag var sist in av maskinerna i systemet, var jag också först ut ur det. (Notera här återigen skillnaden: hade det varit maskiner som var föremålen för uthyrning hade det självklart varit den äldsta och / eller sämst fungerande maskinen som man gjort sig av med först! Inte den yngsta och fräschaste... Skämt å sido.)

Företaget kom hur som helst på att de inte behövde så mycket personal som de uppgett tidigare, varpå min chef på människouthyrningsfirman fick i uppgift att "plocka bort" folk från schemat. VIPS så försvann ALLT MITT INPLANERADE ARBETE FÖR RESTEN AV SOMMAREN. Bara sådär! Pengar som skulle gått till att betala hyra, äta mat etcetera. En maskin har ju - som vi tidigare konstaterat - inte dessa behov som ju kännetecknar oss människor.

Får man göra såhär?! Får man schemalägga personal för att sedan bara strunta i det? Svaret är tydligen ja. Chefen på Människouthyrningsfirman säger att schemat bara var preliminärt och chefen på företaget i fråga avsäger sig också ansvaret för oss arbetande. Vi är ju bara nånting de hyr in vid behov; no obligations liksom.

Jag är förbannad. Jävla skitsystem! Jävla slynglar som slingrar sig ur rådande lagar och regler genom att hitta på mellanhänder och frånsäga sig ansvaret för folks liv. DÖÖÖÖÖÖÖÖ.

Lagom är bäst

Och sommaren kom med dunder och brak: picnic, vardagsalkoholism, vänner, ledigt, hångla, hänga, äta mat och bara drälla. Men idag regnar det och det känns ju ganska skönt. Jag tycker sommaren är ett ganska ansträngande koncept och sanningen att säga står den mig redan lite upp i halsen.

Vem tar hand om Internet?

Idag när jag kollade min hotmail kom jag på mig själv med att tänka "att hotmail var bättre förr". Jag drog mig till minnes en design som hotmail hade sisådär år 1999 skulle jag tro. Enkel och tydlig och med stora, liksom vänliga ikoner och inte massa trams. Så slog det mig en sak - vem tar hand om och förvaltar Internets historia?

På samma sätt som en damtidning från 1954 känns som skriven av utomjordingar, som en lärobok från 80-talet känns galet tidstypisk och vinjetten till Hylands hörna väcker en massa minnen till liv hos folk, så har ju även Internet sin historia, sina trender. Men med den enda skillnaden att det som finns på nätet inte arkiveras slaviskt (på gränsen till neurotiskt) likt alla skrifter som någonsin publicerats i Sverige arkiveras på Kungliga Biblioteket. Eller likt alla program som sänts på Sveriges television lagras i SVTs arkiv.

Vem tar hand om Internet, undrar jag lite oroligt? Jag ser framför mig en vision av ett interaktivt museum, där webbsidor och -tjänster från sekler tillbaka finns lagrade. Där man med nostalgi kan minnas Lunarstorms allra första layout, botanisera bland blogginlägg av Ebba von Sydow från 2006 och skratta åt hur klumpigt och fult färgval Stockholms universitets webbplats hade för 20 år sedan när man pluggade där. Internet är en enormt stor del av våra liv, så det känns ju snudd på respektlöst att inte arkivera dess historia! Alla de otaliga webbsidor vi stirrar oss blinda på varje dag, som utgör en så stor del av vår vardag - om två år är de flesta av dem helt omgjorda eller försvunna! Bara så där! Galet när man tänker på det. Men jag litar på den svenska nostalgin och byråkratin, det dröjer nog max ett år innan det tillsätts en utredning och sedermera inrättas ett verk för såna här grejor. För så här kan det ju inte fortsätta!

I väntan på en statlig utredning kan jag i alla fall tipsa om följande webbsida - visserligen fortfarande aktiv - men som ger en skön trip down memory lane... Clip Art-gubben - snart på ett museum nära dig?!

En meta-analys

"Överanalysera inte!" säger mina vänner ofta till mig. I skolan lär man sig att analysera. Jag är ganska duktig i skolan. Men man får också lära sig att man måste ha ordentligt med underlag för att över huvud taget kunna drista sig till en analys. Det är där nånstans jag måste jobba. Snart ska jag öppna min bok och lära mig mer om sannolikhetslära.