jag pratade nyss med linda i telefon. linda är häftig. hon kom hem idag efter att ha rest runt själv i australien och nya zeeland i tre månader. sånt är liksom häftigt per definition. hon berättade att hon lärt sig surfa, att hon dejtat en australiensisk kille i ett häftigt band och att hon sett martha wainwright i en vip-lounge på nån festival. det är ännu häftigare. jag blev alldeles pirrig i magen av hennes berättelser och kände ett starkt behov av att någon gång vara lika häftig själv.
jag tror att målet med livet är att göra häftiga saker. som linda, ungefär.
tisdag, april 25, 2006
måndag, april 24, 2006
min trafikskola - din trafikskola - vårbergs trafikskola!
de senaste två veckorna har jag tagit teorilektioner på vårbergs trafikskola. eftersom det är första gången på ett år som jag ägnar mig åt någon typ av studier över huvud taget har dessa fem lektioner som jag hittills haft spelat en ganska stor del i mitt annars rätt händelsefattiga liv.
det är trevligt att ha en klass man kan prata om. och en lärare att härma. vår lärare heter egentligen någonting jättelångt och bosniskt, men han kallas för ibbe. ibbe är en mycket prydlig man kring de femtio. han är en rättskaffens kille. faktum är att han jobbat för polisen. i bosnien utbildade han sig till jurist och arbetade sedan bland annat med trafikfrågor på polisen. men som ibbe säger; när man kommer till ett nytt land får man börja om - inte från noll, utan under noll. det gjorde ibbe. i sverige fick han jobb som kriminalvårdare och utbildade sig under tiden på lärarhögskolan. ibbe har aldrig tagit studiebidrag eller studielån och verkar lite småstolt för det. numer är han alltså trafikskolelärare i vårberg. ibbe är en bra kille.
i vår klass går ett ganska bra befolkningsgenomsnitt av förorten vårberg. där återfinns följande stereotyper:
den thailändska kvinnan. visar inga tecken på att förstå någonting som helst av undervisningen och svarar inadekvat på de frågor hon får. fnissar desto mer och ler hela tiden. har ett svåruttalat namn och kallas därför "thailand" allt som oftast av ibbe
högskolestudenten. bär glasögon och antecknar frenetiskt hela tiden och svarar torrt och sakligt på frågor. luktar ganska starkt av billig herrparfym.
den högljudda tjejen. kan allt och svarar på allt och berättar dessutom gärna om sitt eget liv och sina vänner som om det vore av allmänintresse. hon är lite som den häftiga tjejen på högstadiet som alltid hade svar på tal. när vi går ut från trafikskolan med böckerna under armen och några tonårspojkar frågar om vi varit på trafikskola svarar hon "nej, vi har varit och sugit kuk. vill ni följa med?"
killen med det svåruttalade namnet från det svåruttalade landet i afrika. han säger inte mycket men ibland får den högljudda tjejen berätta för honom vad ord som "lera" och "skuggiga partier" betyder. han ler ofta mot mig och ser snäll ut.
den överviktiga tjejen. jobbar som personlig assistent och tuggar tuggummi. har alltid samma kläder på sig.
mor och son som tar körkort gemensamt. landsmän till ibbe som båda pratar sjukt bra svenska efter tre år i sverige. bär nästan matchande collegetröjor.
(vilken klassrumsstereotyp jag är kan ni ju fundera på.)
det är trevligt att ha en klass man kan prata om. och en lärare att härma. vår lärare heter egentligen någonting jättelångt och bosniskt, men han kallas för ibbe. ibbe är en mycket prydlig man kring de femtio. han är en rättskaffens kille. faktum är att han jobbat för polisen. i bosnien utbildade han sig till jurist och arbetade sedan bland annat med trafikfrågor på polisen. men som ibbe säger; när man kommer till ett nytt land får man börja om - inte från noll, utan under noll. det gjorde ibbe. i sverige fick han jobb som kriminalvårdare och utbildade sig under tiden på lärarhögskolan. ibbe har aldrig tagit studiebidrag eller studielån och verkar lite småstolt för det. numer är han alltså trafikskolelärare i vårberg. ibbe är en bra kille.
i vår klass går ett ganska bra befolkningsgenomsnitt av förorten vårberg. där återfinns följande stereotyper:
den thailändska kvinnan. visar inga tecken på att förstå någonting som helst av undervisningen och svarar inadekvat på de frågor hon får. fnissar desto mer och ler hela tiden. har ett svåruttalat namn och kallas därför "thailand" allt som oftast av ibbe
högskolestudenten. bär glasögon och antecknar frenetiskt hela tiden och svarar torrt och sakligt på frågor. luktar ganska starkt av billig herrparfym.
den högljudda tjejen. kan allt och svarar på allt och berättar dessutom gärna om sitt eget liv och sina vänner som om det vore av allmänintresse. hon är lite som den häftiga tjejen på högstadiet som alltid hade svar på tal. när vi går ut från trafikskolan med böckerna under armen och några tonårspojkar frågar om vi varit på trafikskola svarar hon "nej, vi har varit och sugit kuk. vill ni följa med?"
killen med det svåruttalade namnet från det svåruttalade landet i afrika. han säger inte mycket men ibland får den högljudda tjejen berätta för honom vad ord som "lera" och "skuggiga partier" betyder. han ler ofta mot mig och ser snäll ut.
den överviktiga tjejen. jobbar som personlig assistent och tuggar tuggummi. har alltid samma kläder på sig.
mor och son som tar körkort gemensamt. landsmän till ibbe som båda pratar sjukt bra svenska efter tre år i sverige. bär nästan matchande collegetröjor.
(vilken klassrumsstereotyp jag är kan ni ju fundera på.)
tisdag, april 18, 2006
våren är uppstånden
påskhelgen blev trevlig och jesus återuppstod som vanligt och ungefär samtidigt kom solen och värmen och lyckan tillbaka. för den här gången, vill säga.
lovisa var bortrest under veckan och jag hade hela lägenheten för mig själv ett par dagar. det var ganska mysigt. när man är ensam hemma sådär så är det en massa saker man måste göra - bara för att man kan. typ som att lyssna på johnny cash jättehögt mitt i natten, samtidigt som man utför hushållsarbete spritt språngande naken. johhny cash på hög volym mitt i natten var en höjdare, men det skulle visa sig att det inte är så himla mysigt att till exempel diska naken. man stänker ju liksom massa vatten på magen hela tiden och så har man inga byxben att torka av sig på. det om detta.
på långfredan lyckades jag tjata mig in på ugglan som skaffat 23-årsgräns sådär lagom till att man fyllt 20. SHAME ON THEM. nåväl. jag kom in till sist och vi spelade boule och efteråt blev det pyjamasparty i vårberg med jocke och filip. filip går på folkhögskola i norge. där får han lära sig att spela konstig etno-musik men mest av allt får han lära sig att norrmän är galna. jag vet att köttätar-djurhatar-stina inte är rätt person att klanka ner på köttkonsumtion, men checka detta:
http://www.hordalaget.no/smalahovefest2001/0968_Smalahove_pao_fat_med.jpg
dom galna människorna äter alltså fårhuvuden! typ helstekta med allt utom hjärnan kvar! lagda i saltlake och rökta! ögonen är delikatess nummer ett! galenskap!
påskaftonskvällen tillbringade jag till en början med sofia på ett ölhak av den mer tvivelaktiga sorten. över 25-kronorsöl fyllde vi i varsin högskoleansökan inför hösten, sådär bra som man bara kan fylla i en högskoleansökan på ett 25-kronorsölhak kring midnatt sista ansökningsdagen. (märkte i efterhand bl.a. att en av kurserna jag sökt inte ens ges i höst. hoppas jag fick dit rätt personnummer, bara!) bredvid oss satt två överförfriskade halvunga män och nickade uppmuntrande åt våra ansökningar och upprepade med jämna mellanrum "jag tjänar jättemycket pengar. men jag hatar mitt jobb." eller ibland: "jag hatar mitt jobb, men jag tjänar en jävla massa pengar." gärna följt av en klassisk raggningsblinkning. varför dom hängde på ett 25-kronorshak trots sin täta ekonomi tål dock att funderas på.
efter denna eskapad blev vi äntligen insläppta hos kata som varit på påsknattsmässa. men det berättar hon om så mycket bättre själv. nu är det lediga över och lovisa är tillbaka och jag är tillbaka i sandlådan.
lovisa var bortrest under veckan och jag hade hela lägenheten för mig själv ett par dagar. det var ganska mysigt. när man är ensam hemma sådär så är det en massa saker man måste göra - bara för att man kan. typ som att lyssna på johnny cash jättehögt mitt i natten, samtidigt som man utför hushållsarbete spritt språngande naken. johhny cash på hög volym mitt i natten var en höjdare, men det skulle visa sig att det inte är så himla mysigt att till exempel diska naken. man stänker ju liksom massa vatten på magen hela tiden och så har man inga byxben att torka av sig på. det om detta.
på långfredan lyckades jag tjata mig in på ugglan som skaffat 23-årsgräns sådär lagom till att man fyllt 20. SHAME ON THEM. nåväl. jag kom in till sist och vi spelade boule och efteråt blev det pyjamasparty i vårberg med jocke och filip. filip går på folkhögskola i norge. där får han lära sig att spela konstig etno-musik men mest av allt får han lära sig att norrmän är galna. jag vet att köttätar-djurhatar-stina inte är rätt person att klanka ner på köttkonsumtion, men checka detta:
http://www.hordalaget.no/smalahovefest2001/0968_Smalahove_pao_fat_med.jpg
dom galna människorna äter alltså fårhuvuden! typ helstekta med allt utom hjärnan kvar! lagda i saltlake och rökta! ögonen är delikatess nummer ett! galenskap!
påskaftonskvällen tillbringade jag till en början med sofia på ett ölhak av den mer tvivelaktiga sorten. över 25-kronorsöl fyllde vi i varsin högskoleansökan inför hösten, sådär bra som man bara kan fylla i en högskoleansökan på ett 25-kronorsölhak kring midnatt sista ansökningsdagen. (märkte i efterhand bl.a. att en av kurserna jag sökt inte ens ges i höst. hoppas jag fick dit rätt personnummer, bara!) bredvid oss satt två överförfriskade halvunga män och nickade uppmuntrande åt våra ansökningar och upprepade med jämna mellanrum "jag tjänar jättemycket pengar. men jag hatar mitt jobb." eller ibland: "jag hatar mitt jobb, men jag tjänar en jävla massa pengar." gärna följt av en klassisk raggningsblinkning. varför dom hängde på ett 25-kronorshak trots sin täta ekonomi tål dock att funderas på.
efter denna eskapad blev vi äntligen insläppta hos kata som varit på påsknattsmässa. men det berättar hon om så mycket bättre själv. nu är det lediga över och lovisa är tillbaka och jag är tillbaka i sandlådan.
måndag, april 10, 2006
det kunde blivit en hollywood-historia
det började lite som en hollywood-film. jag jobbar i en garnbutik en solig söndageftermiddag, då en ung man kommer innanför dörren. han hålller sina solglasögon i handen och ser sig förvirrat omkring. han vänder sig till mig och säger att han är ute efter avkoppling av något slag och att han kanske borde börja ägna sig åt typ... stickning. jag svarar något klämkäckt försäljaraktigt om att det är klart att han ska påbörja ett stickprojekt av något slag. vi tittar på olika garner tillsammans men ganska snart kommer det fram att han inte har en aning om vad vi pratar om, varför vi inleder en liten stick-kurs i all enkelhet. killen har noll koll. att ens lägga upp en maska tycks vara honom fullkomligt övermäktigt. vi övergår efter ett tag till virkning istället - lättare med bara en pinne att hålla reda på, liksom. det är lite sådär spänning i luften och vi petar på varandras handarbetande fingrar mer än vad som är brukligt för två personer som inte känner varandra.
några äldre kvinnor tittar på oss med rörd blick och kommer med glada tillrop när den unge mannen sånär som lyckas med en luftmaska. efter ett tag kommer min morbror in i butiken med hela sin familj varpå spänningen mellan mig och den unge mannen minskar något. han köper hur som helst en virknål och den garnstump jag gett honom för att träna med och beger sig sedan åter ut i söndagssolen på hornsgatan (eller random hollywood-gata.)
det går någon timme. jag håller precis på att ta betalt för två nystan grön mohair när den unge mannen plötsligt är där igen. han biter lite på sina solglasögon. virkningen syns inte till. jag frågar hur det gått och han svarar "bara bra". jag inser förstås att han ljuger. "oj, vad nervös jag blev", säger han istället och jag förstår att samtalet inte ska till att handla om virkning. istället ber han att få bjuda mig på bio samma kväll. jag synar honom lite diskret, tänker efter någon sekund innan jag svarar jakande. vi tar i hand och jag får reda på vad han heter. jag vill ju se walk the line, johnny cash-filmen du vet. fumlande knappar han in mitt nummer i mobilen.
några timmar senare ses vi vid medborgarplatsen (eller random hollywood-location), han har köpt biljetter till walk the line och vi går in i salongen och slår oss ner. MEN! eftersom detta är en hollywoodfilm har detta knappast skett utan komplikationer! hör här:
innan detta sker har den unge mannen självklart lyckats slarva bort mitt nummer ur mobilen. i sin nervositet råkade han kanske trycka på någon slags raderingsknapp - ingen vet säkert. i panik ringer han hur som helst nummerupplysningen. han vill ha ett nummer till stina i vårberg (eller random hollywoodlocation). nummerupplysningen suckar och säger att det finns 138 stycken stinor i vårberg. men den unge mannen är inte den som är den! han slår upp stina i vårberg på eniro och börjar ringa stina nummer ett på listan. han tänker att han borde känna igen den rätta stinan på rösten. efter tre felaktiga stinor i vårberg ger han upp. det måste finnas något annat sätt! plötsligt får han en fantastiskt idé! garnbutiken har säkert en hemsida, tänker han, söker och finner. på hemsidan finns angivet ett mobilnummer, som han ringer. en äldre kvinna svarar, och den unge mannen tänker att det är min chef. han förklarar situationen med det bortslarvade numret och biobesöket, och den äldre kvinnan svarar vänligt att hon sitter i bilkö men att han kan ringa tillbaka om fem minuter.
VAD HAN INTE VET är att kvinnan i luren på sätt och vis var min chef, men att hon även var min mamma... mamma ringer upp mig, förklarar det inträffande och frågar om hon får ge den unge mannen mitt nummer. visst, det är okej mamma. så lyckas den unge mannen till sist ringa upp stina i vårberg som inte alls befinner sig i vårberg utan annorstädes på promenad, med mycket lite batterier på mobilen. jag ber honom fatta sig kort, och han meddelar tid och plats för biobesöket innan min mobil piper desperat och samtalet är över. det är dock först efter ytterligare komplikationer i form av överjordiskt försenade tunnelbanor som det unga tu till sist kan mötas vid medborgarplatsen och skynda in i biosalongen.
johnny cash-filmen tar mig med storm. det är den bästa film jag sett på länge och jag får rysningar av dramatiken, musiken och de vackra människorna. (lite som när julia roberts får följa med richard gere på operan, om ni fattar.)
men när filmen är slut säger det POFF och hollywoodskimret och -musiken försvinner även ur mitt lilla liv. jag inser plötligt att jag och den unge mannen vid min sida inte har något att säga till varandra över huvud taget och att jag måste ta mig ur denna obekväma situation så fort som möjligt. han frågar om vi ska ta en fika och jag hör mig själv säga "ja, varför inte?"... varpå jag sedan plågar mig igenom en fika vars konversation till stor del kom att bestå av frågor som "hur gammal är du?", "vad gör du på din fritid?", "går du på bio ofta?", "har du några syskon?" och andra MAJOR NO-NO-frågor. såna där frågor som bara är okej om båda förstår humorn i att säga "jorå satt..."
han förstod inte humorn i att säga "jorå satt".
vi sitter i alla fall kvar så länge som kan anses värdigt för båda parter, innan vi till sist lägger ner skiten och går mot tunnelbanan. jag pustar ut när dörrarna stängs bakom mig. då vet man ytterligare en person här i världen som man inte behöver umgås med, tänker jag. och förutsätter naturligtvis att han tänker detsamma. detta är ju typ urtypen för en pinsam dejt.
i morse fick jag ett sms:
"hej. ville bara säga att jag hade det mycket trevligt igår. jag måste få träffa dig igen. ha en riktigt bra dag! kram."
du med mig skämta aprillo, typ?!
några äldre kvinnor tittar på oss med rörd blick och kommer med glada tillrop när den unge mannen sånär som lyckas med en luftmaska. efter ett tag kommer min morbror in i butiken med hela sin familj varpå spänningen mellan mig och den unge mannen minskar något. han köper hur som helst en virknål och den garnstump jag gett honom för att träna med och beger sig sedan åter ut i söndagssolen på hornsgatan (eller random hollywood-gata.)
det går någon timme. jag håller precis på att ta betalt för två nystan grön mohair när den unge mannen plötsligt är där igen. han biter lite på sina solglasögon. virkningen syns inte till. jag frågar hur det gått och han svarar "bara bra". jag inser förstås att han ljuger. "oj, vad nervös jag blev", säger han istället och jag förstår att samtalet inte ska till att handla om virkning. istället ber han att få bjuda mig på bio samma kväll. jag synar honom lite diskret, tänker efter någon sekund innan jag svarar jakande. vi tar i hand och jag får reda på vad han heter. jag vill ju se walk the line, johnny cash-filmen du vet. fumlande knappar han in mitt nummer i mobilen.
några timmar senare ses vi vid medborgarplatsen (eller random hollywood-location), han har köpt biljetter till walk the line och vi går in i salongen och slår oss ner. MEN! eftersom detta är en hollywoodfilm har detta knappast skett utan komplikationer! hör här:
innan detta sker har den unge mannen självklart lyckats slarva bort mitt nummer ur mobilen. i sin nervositet råkade han kanske trycka på någon slags raderingsknapp - ingen vet säkert. i panik ringer han hur som helst nummerupplysningen. han vill ha ett nummer till stina i vårberg (eller random hollywoodlocation). nummerupplysningen suckar och säger att det finns 138 stycken stinor i vårberg. men den unge mannen är inte den som är den! han slår upp stina i vårberg på eniro och börjar ringa stina nummer ett på listan. han tänker att han borde känna igen den rätta stinan på rösten. efter tre felaktiga stinor i vårberg ger han upp. det måste finnas något annat sätt! plötsligt får han en fantastiskt idé! garnbutiken har säkert en hemsida, tänker han, söker och finner. på hemsidan finns angivet ett mobilnummer, som han ringer. en äldre kvinna svarar, och den unge mannen tänker att det är min chef. han förklarar situationen med det bortslarvade numret och biobesöket, och den äldre kvinnan svarar vänligt att hon sitter i bilkö men att han kan ringa tillbaka om fem minuter.
VAD HAN INTE VET är att kvinnan i luren på sätt och vis var min chef, men att hon även var min mamma... mamma ringer upp mig, förklarar det inträffande och frågar om hon får ge den unge mannen mitt nummer. visst, det är okej mamma. så lyckas den unge mannen till sist ringa upp stina i vårberg som inte alls befinner sig i vårberg utan annorstädes på promenad, med mycket lite batterier på mobilen. jag ber honom fatta sig kort, och han meddelar tid och plats för biobesöket innan min mobil piper desperat och samtalet är över. det är dock först efter ytterligare komplikationer i form av överjordiskt försenade tunnelbanor som det unga tu till sist kan mötas vid medborgarplatsen och skynda in i biosalongen.
johnny cash-filmen tar mig med storm. det är den bästa film jag sett på länge och jag får rysningar av dramatiken, musiken och de vackra människorna. (lite som när julia roberts får följa med richard gere på operan, om ni fattar.)
men när filmen är slut säger det POFF och hollywoodskimret och -musiken försvinner även ur mitt lilla liv. jag inser plötligt att jag och den unge mannen vid min sida inte har något att säga till varandra över huvud taget och att jag måste ta mig ur denna obekväma situation så fort som möjligt. han frågar om vi ska ta en fika och jag hör mig själv säga "ja, varför inte?"... varpå jag sedan plågar mig igenom en fika vars konversation till stor del kom att bestå av frågor som "hur gammal är du?", "vad gör du på din fritid?", "går du på bio ofta?", "har du några syskon?" och andra MAJOR NO-NO-frågor. såna där frågor som bara är okej om båda förstår humorn i att säga "jorå satt..."
han förstod inte humorn i att säga "jorå satt".
vi sitter i alla fall kvar så länge som kan anses värdigt för båda parter, innan vi till sist lägger ner skiten och går mot tunnelbanan. jag pustar ut när dörrarna stängs bakom mig. då vet man ytterligare en person här i världen som man inte behöver umgås med, tänker jag. och förutsätter naturligtvis att han tänker detsamma. detta är ju typ urtypen för en pinsam dejt.
i morse fick jag ett sms:
"hej. ville bara säga att jag hade det mycket trevligt igår. jag måste få träffa dig igen. ha en riktigt bra dag! kram."
du med mig skämta aprillo, typ?!
torsdag, april 06, 2006
våras i vårberg 2.0
jag ler för länge och för mycket åt byggjobbarna i centrum. jag ansöker om semesterledigt. jag kramar gamla jobbarkompisar utanför vivo. jag anmäler mig till vårbergs trafikskola. det är vår!
tisdag, april 04, 2006
tandtråd
tårar tårar och tårar
rödsprängda ögon i badrumsspegeln
men också
tandtråd mellan tänder
som viskar:
i morgon är en annan dag
rödsprängda ögon i badrumsspegeln
men också
tandtråd mellan tänder
som viskar:
i morgon är en annan dag
lördag, april 01, 2006
mescountry i mitt hjärta
jag lyssnar på jayhawks. det är underbart. jag har återfått tron på livet. bara sådär. klick klick i soulseek och så är dom här hemma hos mig. i mina öron och i hela min kropp. det är en ganska bra dag idag trots allt. jag känner mig inspirerad att skriva en lista över vilken bra person vivi är. men jag kanske väntar med det till en annan dag. den som väntar på nåt gott, liksom.
vad och varför (och who the fucking cares egentligen?)
gårdagskvällen på thomas inflyttningsfest lämnade vissa frågor hängande i luften:
- vad är det för fel på att hångla först och prata sen?
- varför envisas jag med att spela gitarr när jag är full och har nedsatt funktion på samtliga sinnen?
- varför känner alla lars?
- varför envisas jag med att bugga när jag är full och har nedsatt funktion på samtliga sinnen?
- varför bor jag inte i midsommarkransen utan i fucking jävla vårberg?
- varför har jag ingen skiva med Jayhawks?
- who the fucking cares?!?!?
PS.
"thomas ÄR porr"
"gud vad ni är NI!"
"man måste få sova hos den man vill sova hos för annars blir man sjuk i huvudet"
- vad är det för fel på att hångla först och prata sen?
- varför envisas jag med att spela gitarr när jag är full och har nedsatt funktion på samtliga sinnen?
- varför känner alla lars?
- varför envisas jag med att bugga när jag är full och har nedsatt funktion på samtliga sinnen?
- varför bor jag inte i midsommarkransen utan i fucking jävla vårberg?
- varför har jag ingen skiva med Jayhawks?
- who the fucking cares?!?!?
PS.
"thomas ÄR porr"
"gud vad ni är NI!"
"man måste få sova hos den man vill sova hos för annars blir man sjuk i huvudet"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
