beslutsångest

idag tog jag tunnelbanan till slussen. därifrån tog jag en buss. bussen åkte på broar över vatten, förbi köpcentrumet som gud glömde nummer ett och köpcentrumet som gud glömde nummer två. förbi skogar, fält och ställen med namn som Grantomta. till slut kom jag fram till Torshälls förskola där jag skulle på någon typ av jobbintervju.

nuförtiden går man inte på dagis utan på fööörskola, berättade chefstanten. andra ord som chefstanten verkade gilla var till exempel: flexibilitet, dubbelkompetens, tänk (använt som substantiv), digital dokumentation, pedagogik och enheter. jag behövde inte precis marknadsföra mig själv; min kära vän miranda som jobbar där hade redan gjort allt insmörande förarbete. chefstanten sa att jag såklart måste besluta själv huruvida jag vill jobba där eller ej, men jag behövde INTE fundera över om jag skulle trivas där eller inte - det var hon nämligen övertygad om att jag skulle göra. all right liksom.

men ändå. beslutsångest.

det våras i vårberg

tangentbordet på min nya dator har en otrevlig ovana att stänga av sig själv med jämna mellanrum. om jag kände för det så skulle jag kunna säga att det också är det enda otrevliga som hänt de senaste dagarna. så jag säger väl det: de senaste dagarna har varit väldigt trevliga och trevligare än på mycket mycket länge.

det är vår i luften och snön smälter i vårberg. orden i mitt huvud verkar följa snöns exempel och snart har alla orden smält bort och avdunstat och blivit luft. känns det som. men det gör egentligen inte så mycket. i don't need words, i've got my ipod, typ.

i morgon ska tjejen som inte gillar barn på jobbintervju på dagis. det kanske låter olämpligt men frågan är om det inte är ännu mer olämpligt att ha en mordbenägen tjej på ett äldreboende. vem vet.

dag två

100 spänn i timmen för ett jobb som mest innebär att fika är inte så välbetalt om jobbet dessutom framkallar livsångest av det värsta slaget. idag jobbade jag min andra dag på demensavdelningen och det var typ den värsta arbetsdag jag haft nånsin i mitt liv. det var inte slitigt. det var inte skitigt. det var inga tunga lyft. det var ingen som slogs. det var inget springa i trappor. det var ingenting. förutom ångest.

vad meningen med livet är har man ju ältat hyfsat länge nu, men idag var det den enda tanke som sysselsatte min hjärna. åtta timmar i sträck. det är lång tid att tänka på en fråga av den sorten. jag blev helt utmattad och vill bara gråta. flera gånger tänkte jag att nån borde göra dessa människor - som alla är i pincip helt okontaktbara - en tjänst och ta livet av dom lite smärtfritt. om man känner så ska man nog inte jobba på ett demensboende. förresten vill jag helst dö själv också, men jag är ju för ung för det som sagt.

oh get me away from here i'm dying, om ni ursäktar pop-klyschan.

hunden med pacemaker

på tv berättar dom om en hund som fått en pacemaker inopererad. som den sanna nihilist tillika djurhatare jag är tycker jag såklart att det var bland det fånigaste jag hört på länge.

jag är egentligen en väldigt hemsk människa. ni som någon gång har sett mig full har säkert fått ett smakprov på det. när jag är nykter låtsas jag att jag är snäll och de flesta går på lögnen, men innerst inne tycker jag att alla oproduktiva människor och varelser borde dö. (någon borde inse det snart och ta mig bort från äldreboendet där jag jobbar - jag är ju en rent ut sagt livsfarlig arbetskraft.)

idag har jag träffat några extremt opruduktiva människor. igår fick nämligen min chef för sig att jag skulle prova att jobba på demensavdelningen. why not, tänkte jag. och idag har jag arbetat mina första åtta timmar där. det var de mest lättförtjänta pengar jag nånsin tjänat. femtio procent av tiden fikade man på olika sätt. det var extermt oproduktivt, även om det producerade en jävla massa livsåskådningsfrågor. i alla fall för min del.

efter jobbet åkte jag, koffein-stinn som aldrig förr efter allt fikande, till måleributiken i alvik. jag och lovisa köpte lite provfärger till köket. sen åkte vi till vårberg och målade dom på väggen. och så åt vi vår första måltid i lägenheten, bestående av broccolibuljong och knäckebröd.

jag är för ung för att vilja dö, så jag lever väl på ett tag till då.

detta skrivs från min nya dator!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

fredagen den trettonde typ

dagen efter fredagen den trettonde vaknade jag - på fel plats, under fel omständigheter, på fel sätt - med något som kan beskrivas som den värsta baksmällan på länge.

kvällen började dock ypperligt, med mogen, trevlig middag hos miranda i hennes flashiga lånelägenhet på kungsholmen. (försäkringsbolaget betalar, eftersom nåt är knas med deras riktiga lägenhet.) den fortsatte mindre moget med ett kollektivt rosévinshalsande på bussen mot Bonden Bar. där var det god stämning, bra musik och mina älsklingar Two Times the Trauma spelade. DJ:n spelade Arctic Monkeys och Vivi och jag var på gott humör såklart. med skräckblandad förtjusning bevittnade vi även hur våra respektive bästa killkompisar hånglade upp varandra, för att sedan försvinna tillsammans utan så mycket som ett hej då. det hela var ytterst lustigt.

partystämningen var fet och vi drog vidare till bacci i gamla stan. det var där som saker och ting började gå snett. för det första luktar det prutt nere i baccis källare. prutt och svett. det är en ganska oangenäm kombination. men det blir väl lätt en sån odör om man klämmer ner 100 svettiga kids i en trång 1700-talskällare utan ventialtion. nåväl. jag spillde öl på hela mig och dansade improvisationsbugg med olika främmande människor. resten är historia.

vampire lounge my ass

det är något magiskt med åldersgränser. man fyller femton lagom till att mopeder blivit fullkomligt ointressanta och barnförbjuden film töntigt. arton fyller man när man sedan länge tröttnat på att dricka folköl och bara vill komma in på krogen, men på de flesta ställen möts man iallafall av 20-årsgränser. och så går man där I TVÅ ÅR och väntar på att fylla tjugo. så fyller man tjugo och får handla på systemet lagom till att man tröttnat på att konsumera starksprit. men nu står ju i alla fall dörrarna öppna till stockholms samtliga krogar, tänker man naivt.

igår skulle vi gå på vampire lounge. vi skulle dricka billiga glassdrinkar på stället som enligt mångas utsago är ett av stockholms absolut bästa. och vad händer? jag nekas entré i dörren, det är 23-årsgräns!!! och vi hamnar på carmen med en 29-kronors veckans öl som alltför många gånger förr.

SUCK.

jävla amerikaner - jag älskar er ju

i förrgår kväll roade jag mig med att titta på CMA awards. CMA står för Country Music Association. Country Music Association tycker om countrymusik. och, som jag förstår det - de skivbolag som countrymusiken ges ut på. faktum är att det verkar som att CMA är countryskivbolagen. under galans gång klämde var och varannan in ett "thanks for supporting the record industry."

nu är läget så här att jag älskar country. ja, det är sant. nu vet ni det. även om dragningen kanske inte främst går åt det allra mest maintreamiga hållet så älskar jag country i väldigt många former. till och med CMA-awardscountry gillar jag. jag älskar banjoplinkaplonk, jag älskar countrysångarnas stensäkra harmonier, jag älskar fiolerna, jag älskar de förutsägbara melodierna, jag älskar till och med de sentimentala textraderna.

det sista och mest prestigefyllda priset som delades ut under galan var "entertainer of the year". nominerade var fem vita, medelålders män. fyra av fem bar cowboyhatt. förvånande nog vann den enda av dom som inte bar cowboyhatt. och till råga på allt var han inte amerikan utan AUSSI! men det var nog också det mest proggressiva inslaget på galan, näst efter det faktum att självaste Elton John uppträdde. (ja, karln bär trots allt örhängen och är gift med EN KARL!!!)

för faktum är ju att få saker är så extremt amerikanskt nationalistiska som just countryscenen. däri ligger den största paradoxen med min kärlek till countryn. jag kan fixa att nån sjunger "hallelujah, god's been good to me" eller att nån proklamerar sin kärlek till den amerikanska södern eller att det bästa som finns är att åka på motorvägen på väg Hem. men vad jag INTE fixar är när följande inträffar:

snubben från Sopranos och LeeAnn Rhymes stiger in på galans scen för att presentera nåt pris. Soprano-snubben börjar med att berätta att han även fått den stora äran att tacka alla amerikanska soldiers over there in Iraq; "do what you gotta do, be careful and come home safe" . LeeAnn vid hans sida ler och säger "absolutely" och alla applåderar. JÄVLA RETARDS!
Dixie Chicks-brudarna råkade knysta att dom inte älskar George W Bush och får numer inte så mycket som en läktarplats på CMA-galan längre. jävla amerikaner.

hur som helst så kommer min innerligaste dröm alltid vara att bli countryviolinist.

ett röda linjen-mysterium

en trevlig sak med att bo i en storstad (eller en stor småstad, som vissa hävdar att stockholm är) är alla gatumusikanter man stöter på i tunnelbanor, på gator och torg.

en jobbig sak med att bo i en storstad är alla gatumusikanter man stöter på i tunnelbanor, på gator och torg.

speciellt två gatumusikanter är jättejättejobbiga. inte så att dom är sämre än några andra - faktum är att dom klämmer fram riktigt svängiga tunnelbanehits ur dragspel och gitarr. det är bara deras strategi för musicerande som jag ställer mig frågande till och jag ska snart förklara varför.

länge undrade jag om jag fått någon slags förbannelse över mig. VARJE GÅNG jag åkte tunnelbana stötte jag nämligen på dessa två herrar av oklar härkomst; dragspelaren med en lätt sorgsen, uppgiven uppsyn och båda med mycket fula jeans. men så en dag förstod jag vad som försigick. jag hade som vanligt klivit på i bredäng och var på väg in mot stan. som vanligt möttes jag av de båda herrarna, och som vanligt höjde jag volymen på ipodden för att i största möjliga mån försöka överrösta deras musik, som jag vid det laget hört minst tjugoelva gånger den senaste veckan. men vid aspudden hände det. DOM KLEV AV. som jag förstår, med en enda avsikt, nämligen att vända och åka tillbaka mot norsborg igen. men inte för att åka hela vägen - nej, nej, enligt mina kvalificerade gissningar tycks dom gå av redan i vårberg. de åker alltså SAMMA SJU STATIONER fram och tillbaka. varje dag. hela veckan. inte undra på att det är så stor sannolikhet att stöta på dom liksom!

vad jag undrar är följande: VARFÖR samma sju stationer? vet dom inte att det finns ett liv där bortanför liljeholmen? vet dom inte att det finns andra tunnelbanelinjer? känner dom inte till pendeltåget? roslagsbanan? och framförallt: vet dom inte att människor TRÖTTNAR? istället för att möta samma trötta, alltmer irriterade publik varje dag skulle dom ju kunna möta nya, entusiastiska åhörare! fatta vad mycket dom skulle kunna casha in! den sorgsna uppgivna herren skulle kunna förvandlas till en leende dito!

idag besökte jag vårbergs loppis. och vilka ser jag inte bland stånden om inte mina båda herrar! den sorgsna mannen köpslog om ett par träningsbyxor av omodernt snitt. jag fick sån lust att gå fram till dom. sån lust att - av ren välvilja förstås - föreslå dom att byta revir. det var så nära så nära att jag gjorde det. men blygheten segrade. kanske kommer jag få ångra mig för alltid.

nytt år, ny bostad, nya tag

så här är det: jag och lovisa har fått en lägenhet! och den ligger mitt i smeten till på köpet - närmare bestämt 30 sekunder från Vårbergs tunnelbana! och det är inflyttning om - håll i er nu - två veckor! höhö, things couldn't be better.

igår var det nyårsafton och fest hos katarina och många trevliga människor och en jävla massa sprit. innan dess var det lyckad middag hemma hos mig med ännu trevligare människor och jävligt god mat.

2006 här kommer jag! vind i håret, snor i näsan och glid under pjucksen. det kommer bli fine.