ingenting är längre som förut

någonting mystiskt har hänt med mig. det är svårt att veta exakt när och hur det började, men jag antar att det var under Roskilde. kanske var det i samband med att jag skrek "Black Sabbath var den bästa konsert jag sett i hela mitt liv!". kanske var det när jag tjöt med i Green Days "Boulevard of broken dreams". och kanske fortsatte det när jag dansade till Timbuktu på en fest i fredags och fick chockade blickar av mina vänner, som såg ut att undra vad jag trodde jag höll på med egentligen när jag flashade mina sjyssta hiphopmoves. men det definitiva uppvaknandet kom ändå idag, när jag njöt av Springsteens "Dancing in the dark". pappa kom förbi, skrattade retsamt och sa: "vad ska du börja lyssna på härnäst? Ulf Lundell? Ledin?" jag drog en djup suck, försökte säga att det var en HELT annan sak och att Bruce faktiskt är cool. men innerst inne visste jag att jag själv inte är något att lita på. längre. för: INGENTING ÄR LÄNGRE SOM FÖRUT!

jag kom ju som bekant ut som högersosse härom veckan. nu känns det som att tiden är inne för mig att komma ut som schizofren. helt ärligt. för liksom hallå - nåt kan jag väl hålla fast vid i alla fall! min kärlek till popmusik och mitt förakt mot såväl hiphop som gamla gubbrockslegender var faktiskt något av det sista jag fortfarande var säker på. men nu ger jag upp. min moral är död och alla mina principer med den. jag lämnar mitt liv åt ödet att styra. det ska faktiskt bli ganska spännande. (jag väntar med spänning på att läsa min nästa blogg. vem vet - jag kanske använder stor bokstav i början av meningarna!)

mellan kräksjuka och livsångest kommer Lucksmiths

helgen var mindre trevlig. på fredag eftermiddag fick jag ett sms: "har fått kräksjukan. håller på att friskna till men däremot ligger du ganska risigt till. se till att göra det bästa av situationen och träffa folk du hatar..." nu gjorde jag dock inte det bästa av situationen. tvärtemot vad jag råddes göra träffade jag några mycket goda vänner och vi åt middag och drack vin och senare stod big house party hos Vivi på schemat. jag tog mig dit, men efter två attacksprutdiarréer på Vivis toalett kände jag att det kanske var dags att gå och ta själva kräkset hemma på säker mark. väl hemma blev det kräks med råge, emellanåt kunde jag roa mig med att fräsa ut kräkset ur näsan. hela lördagen var jag soffliggande och det enda i matväg jag kunde förtära under dagen var en liten bit vitt, rostat bröd utan pålägg samt en halv kopp te.

från kräksjuka till ett annat sjuktillstån som stavas livsångest. igår grät jag och sa "mamma livet har ingen mening". mamma svarade att det kanske det inte har, men att det där blir lite bättre när man får barn och reproduktionen är ju bla bla bla. jag ba DOH! idag mår hur som helst jag ganska bra. jag vet inte riktigt varför, men kanske är det för att:

- jag hittade min Lucksmiths-skiva som varit long time gone och tänkte - som alltid när jag lyssnar på dom - att en man som sjunger söta visor med australiensk accent om trosor på golvet inte kan vara ett svin.

- Märta kom in i fikarummet idag och sa: "nu rånar jag er!" och tog ett rån.

- följande dialog utspelade sig på jobbet idag:
JAG: vill du gå på toa?
JUDIT: ja, jag var just och hälsade på Edit. hon mår inte så bra...
JAG: jag frågade om du behöver gå på toaletten. behöver du gå på toaetten?
JUDIT: nej, alltså jag var bara inne hos henne för att se hur det var med henne. hon är ju så svag.
(ytterligare fantastiska yttranden från denna kvinna idag var bland annat när hon påstod att jag och hon har exakt samma brunsvarta hårfärg. själv tycker jag att det är ganska stor skilland på min hårfärg och hennes genomgråa hår... )

- en liten blyg 15-årig sommarjobbspojke gjorde bedårande modiga kontaktförsök med mig efter jobbet på temat: bor du här i närheten?

- katarina ringde mig idag och berättade en rolig vits på gamla grekerna/fräckis-tema.

ja, jag vet inte vad det är. men just nu mår jag ganska bra.

jag - en eländig samhällsvetare

igår och idag har jag umgåtts med Jocke. vi sysslade med dekadenta aktiviteter som att stanna uppe till halv sju på morgonen och gotta oss i gemensamt förakt. i höstas kom Jocke ut som högersosse inför hela sin bekantskapskrets. det är nästan så att jag börjar känna att det snart är dags för mig att göra detsamma. det börjar ärligt talat kännas alltmer krystat att upprätthålla någon typ av vänster-image från mitt håll. dessutom är det extremt jobbigt att leva med den obligatoriska känslan av skuld som det medför att vara vänster. Jocke hade en teori om att vänsterkids i själva verket bara är vår tids kristna. skulden och ansvaret man måste leva med för att man råkar vara född i ett välfärdsland i väst kan ju faktiskt nästan liknas vid den kristna arvssynden. (att dom kristna har mycket gemensamt med vänstern ser vi ju ytterligare bevis på när det gäller moralpaniksfrågor såsom halvnakna människor i media.)

nu till de saker vi föraktade tillsammans i natt. det visade sig för det första att vi båda föraktar arbetarklassen ganska intensivt. här har vi vänsterproblem nummer ett: det är väldigt svårt att känna solidaritet med arbetarklassen om man tycker att alla som är arbetarklass är puckon. ett pucko är till exempel en person som hatar sitt arbetarklasskitjobb - och hela sitt liv med för den delen - men som inte lyfter ett finger för att försöka förändra sin situation. fast personen ifråga lever i ett land där utbildning är gratis och man till och med kan få studiemedel för att studera. (shit - det här med att vara högersosse går ju bättre än väntat! ni hör ju hur illa det här låter!?)

men frukta icke! vi föraktar insnöade akademiker också. en insöad akademiker är till exempel en person som aldrig arbetat i hela sitt liv, men pluggat slut på alla sina studiemedel genom att läsa, låt säga; en termins nybörjarportugisiska, lite genusvetenskap, ett års statsvetenskap, nån kurs i filmvetenskap etc etc och sen - efter sex år - är FÖRVÅNAD för att han eller hon inte får några jobb på sin utbildning. liksom get real för fan.

men nu föraktar trots allt Jocke än mer än mig. han föraktar exempelvis i princip all samhällsvetenskap. blivande läkare som han är drar han sig inte för att berätta för mig vilken eländig samhällsvetare jag är och hur meningslösa i princip alla samhällsvetenskapliga utbildningar är. det enda goda råd han kunde komma på att ge mig var att ta ett naturvetenskapligt basår och sadla om helt enkelt. thanks a lot. ett alternativ var att mygla mig in i Kommunal och bli högavlönad fackpamp. men tro nu inte att jag åkte hem från Jocke och Täby kyrkby i eftermiddags med gråten i halsen och självförtroendet nere i fotknölarna. nej, det hela var faktiskt riktigt upplyftande på sätt och vis. jag ska ta mig fan komma på något att göra med min eländiga samhällsvetenskapshjärna och om 20 år kommer jag att ha gjort minst lika mycket goda gärningar för mänskligheten och tjäna minst lika mycket pengar som den där dåren. man är ju i alla fall inte en sån där förhatlig estet.

bye bye vita veckan - hej segregation

efter roskilde var jag i stort behov av åtminstone EN vit vecka för att ge min lever en chans till överlevnad. så blev det dock inte riktigt. igår firade vi sannas nya lägenhet med att konsumera enorma mängder vitt vin av både bubblig och obubblig karaktär. det fick konsekvenser som att två av fyra i sällskapet spydde och samtliga deckade i sannas lägenhet. åtminstone jag kommer inte ihåg hur och när. men jag vaknade i allafall i sannas enåtjugo-säng tillsammans med henne och emma. letti låg ihoptryckt i sannas cirka enåtio meter långa soffa. what a night.

idag jobbade jag igen. det var lite jobbigt för jag kände mig som ett ufo i sällskap med mina båda arbetskamrater för kvällen. oddsen för att vi tre skulle ha något gemensamt var relativt stora - vi bor alla i sätra och är i samma ålder. men inte då. de andra två fann varandra direkt i samtal om britney spears operationer, jennifer lopez sångröst och sexighet, christina aguileras skampfaktor, paris hiltons fejkade ögonfärg(!?) etc etc etc. på saras fråga vem som var maryams idol - som hon ser upp till och har som förebild - svarade maryam salma hayek. jag hade absolut ingenting att tillföra i samtalet.

under kvällen funderade jag mycket över det här med tabun. det är väldigt intressant. 22-åriga maryam hade varit full en gång, men det fick inte hennes mamma veta om för då skulle hon döda henne. sara berättade att det hände att hon drack ibland, men det var verkligen inte ofta och TÄNK om mamma skulle få veta nåt. med gårdagskvällens vinscenario i bakhuvet tänkte jag på hur min mamma skulle reagera om jag berättade att jag bestämt mig för att operera min näsa, vilket sara var väldigt sugen på att göra. förmodligen skulle min kära mor bli extremt ledsen och fråga sig vad hon gjort för fel med min uppfostran... som så många gånger förr vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

PS. sara frågade mig senare på kvällen vad jag gillade för musik. det tog ett tag innan jag kunde förmå mig att nämna the shins. sara bad mig sjunga på nån av deras kändaste låtar men jag kände att det nog inte skulle tjäna någonting till. sånt är svårt att säga utan att framstå som dryg. DS.