Här behöver ingen vara sysslolös

Gjorde just ett IQ-test på nätet. Efteråt uppmanades man att "tell your friends how smart you are" genom att placera denna fina ruta på exempelvis sin blogg. Självklart ska jag härmed berätta för mina vänner hur otroligt begåvad jag är, vilket denna snabbenkät från internet visar. Enligt deras lilla diagram tillhör jag i och med mitt IQ de 2.3% av testdeltagarna som är "gifted". Einsteins IQ låg tydligen på 160+, det vill säga vad som där klassas som "extraordinary genius".


Free-IQTest.net - Free IQ Test

Man kan fråga sig hur en person som jag, som alltid ogillat talföljder och kluriga frågor om vilken geometrisk figur som kompletterar en rad andra geometriska figurer kunde klara mig så pass bra. Svaret hette: amerikansk kultur. Typ, bokstäverna i ALASKA omkastade, och sen ska man svara på om det är namnet på en sjö, ett land, en delstat eller ett djur. Liksom hallå? Jag skulle vilja se hur många amerikaner som scorade högt om man hade liknande frågor med omkastade bokstäver i LJUBLJANA och sen frågade dem om det var en maträtt, en huvudstad eller en bergskedja. IQ my ass.

Det där med att vara vuxen

När man är liten finns det ett antal saker man kopplar ihop med att vara vuxen. De flesta barn har nog med saker som att laga mat, betala räkningar och jobba på sin lista över saker som vuxna människor ska kunna. Men sedan finns det förstås en uppsjö ansedda vuxengrejer som skiljer sig åt från barn till barn.

Ett tag var jag till exempel helt övertygad om att alla vuxna människor MÅSTE kunna stå på händer. Det var så jag tolkade gympalärarnas tjat i alla fall. Som att om jag inte lärde mig stå på händer så skulle jag stanna i utvecklingen och aldrig få bli vuxen. Så jag övade och övade. Men inte fan lärde jag mig stå på händer. Till sist gjorde försvarsmekanismerna i mig så att jag glömde bort denna enorma skam och vuxenlivet närmade sig trots allt.

En annan sak jag VISSTE att vuxna måste kunna var att stämma gitarrer. Jag började lära mig spela gitarr i 14-årsåldern men det där med att stämma dem verkade bara totalt oöverstigligt. Jag spelade och spelade men då och då tvingades jag skamset uppsöka en förälder att komma mig till undsättning med stämningen. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att förr eller senare är jag vuxen och bor hemifrån och då MÅSTE jag kunna stämma min egen gitarr. Då och då dök ångesten upp. Men jag förträngde.

Och nu sitter jag här. I min egen lägenhet. Och inte fan kan jag stämma en gitarr! Det är enormt frustrerande och inget vidare för självförtroendet, men nog är jag vuxen ändå. Eller?

Eländes elände?

Ibland är allt bara eländes elände. Skolan går bra, man har fina vänner och en söt pojkvän men varje morgon man ska gå upp ur sängen måste man ändå påminna sig om varför. Idag var en sådan dag. Faktum är att många dagar på sistone har varit sådana dagar.

Men idag kom jag upp ur sängen och åkte och simmade med Sara. Allt var eländes elände - det var barn precis överallt! Minst tre skolklasser var där samtidigt som vi. Redan i omklädningsrummet började vi muttra. Mest jag. Småflickorna hade lärt sig "trostricket"; ni vet när man tar på sig baddräkten utanpå trosorna och sedan drar bort dem, så man slipper visa sina privata delar för sina åttaåriga klasskamrater. Jag suckade. Jävla sexualisering!

Inne i simhallen blev det än värre. I kanten av bassängen stod två vuxna män och bara hängde. Äckel! Stå där och glo på halvnakna kvinnor! Vem åker till en simhall för att bara stå och hänga, liksom?

Sara och jag glodde på männen men insåg snart att männen inte alls glodde på oss. När en av gympalärarna däremot instruerade sina elever i hur man tog bra simtag sneglade de försiktigt och försökte härma. Men deras kroppar ville inte riktigt. De tycktes inte kunna simma - vuxna karlarna! Efter ett tag tog de mod till sig och hämtade sådana där simbönor som barn har när de går på simskola. De höll alltså på med något så hedervärt och modigt som att försöka lära sig simma i vuxen ålder. Och möttes av föraktfulla blickar av mig och Sara...

Nej, så eländig är världen inte trots att november som vanligt bjudit på mången dag av självmordsväder. Och när Oskar kom hem hade han köpt Guitar Hero!

Blogghjärnan har gått i ide

Jag tror minsann att min blogghjärna har stannat. Men själv lever jag och frodas. Bara så ni vet. Jag ägnar min tid åt kvalificerat ältande om mörkret och kylan och att sova. Ibland går vi på studiebesök med skolan som är lika delar inspirerande som skrämmande. Nu ska jag laga en soppa. Jag återkommer.

90-talet, var tog du vägen?

Helgen gick i 90-talets tecken. Det började med fest på Gula villan och en av mina och Sannas "låt oss bli jättefulla i brist på annat"-kvällar. Vi tequilashottade med utbytesstudenterna till tonerna av Backstreet Boys-hits och med Fucking Åmål på storbildsskärm. Jag fortsatte sedan kvällen med den fantastiskt roliga aktiviteten "förolämpa främmande män för att dom inte har spikes-frisyr". Sen började det snöa. På lördagen fortsatte temat hemma hos Hannes med att kolla på Youtube-klipp från nämnda årtionde.

90-talsfenomen jag inte saknar:
- spikes-frisyr
- sporttoppar och adidasbyxor sådär till vardags
- Red hot chilipeppers-Anthonys långhåriga frisyr

90-talsfenomen jag saknar:
- ogenerad formationsdans som även amatören kan lära sig

Gnäll-klag

Mina föräldrar är bra föräldrar. Mina föräldrar är förutseende föräldrar. När jag var två år gammal ställde de mig i bostadskö i SKB. Med egen erfarenhet av Stockholms hårda bostadsmarknad ville de se till så att deras båda döttrar inte skulle ha några problem med att flytta hemifrån. Men ack så de bedrog sig. Snart 20 år i bostadskö, men inte en enda vettig lägenhet i sikte! Femrummare i Hallunda, yeah right.

Under hela min uppväxt har mina föräldrar intalat mig att jag inte behöver oroa mig för bostad, jag står ju i bostadskö. Och i säkert två år har jag lyckats lura mig själv att jag inte behöver oroa mig - att jag kan få en lägenhet genom SKB om jag bara vill. Men nu har jag kollat på köstatistik och det är inte en munter syn. INTE EN ENDA VETTIG LÄGENHET I SIKTE. Om jag mot förmodan, av outgrundlig anledning, skulle få för mig att det här med sambo på 24 kvadrat i Flempan inte är hållbart i längden, vill säga.

Världens normalaste människa

En gång i gymnasiet sa min klasskompis att jag var den "mest normala personen" hon kände. Jag blev så traumatiserad av detta att jag säkert redan bloggat om det fyrtioelva gånger. Men hur som helst - just det faktum att jag säger att jag blev traumatiserad av detta säger ju faktiskt ganska mycket om hur sjukt normalt liv jag haft och hur sjukt oproblematiskt allting i mitt liv hitills har varit. Med tanke på min utbildning och mitt kommande yrkesliv kan jag ibland tänka att det kan vara en nackdel för mig. Liksom kolla här:

- Jag har aldrig blivit dumpad.
- Jag har aldrig varit arbetslös.
- Ingen har (vad jag vet!) varit otrogen mot mig.
- Ingen nära anhörig till mig har dött. (Förutom gamla farfar.)
- Jag har aldrig blivit våldtagen.
- Jag har aldrig blivit slagen.
- Jag har aldrig blivit mobbad.
- Jag har aldrig misslyckats i skolan. (Inte ett enda underkänt nånting!)
- Jag har aldrig varit överviktig.
- Jag har aldrig varit underviktig.
- Jag är inte tondöv.
- Jag har aldrig varit helt pank.
- Jag har aldrig haft jättejättedåligt självförtroende.

Mitt liv är bara en enda lång radda normala händelser. Inget spektakulärt superspännande, men verkligen ingenting spektakulärt jobbigt heller. Hur ska en människa som varit med om spektakulärt jättejobbiga saker någonsin kunna lita på mina råd?!

Aretha

Jag försöker skriva min uppgift i socialpsykologi, men mycket annat lockar. Till exempel att lyssna på min gamla husgudinna Aretha Franklin. "I know that a woman's duty, is to help and love a man" sjunger hon i "Ain't no way". Lustigt hur hon sjunger det på ett så självklart sätt, det där att det är hennes plikt. Och lustigt vad fort något kan gå från att vara en plikt till bara en... social norm eller förvänting. Lagom ufo-ifierad man blir i dagens Sverige om man säger sig älska och hjälpa sin man av plikt, liksom. Nej, nu ska kärleken vara äkta också. KÄNN PRESSEN!

Vi verkade vara intresserade av lokalpolitik

Idag var Sara och jag på öppet möte med Demokratiforum Flemingsberg. Temat för kvällen var nedskräpningen. Inte Flempans största problem kanske i mina ögon, men jag tog såklart min chans att gå dit och dra långsökta paralleler från nedskräpningen till belysningen. (För övrigt kanske en av de bästa kunskaper jag fått av akademiska studier - förmågan att dra långsökta paralleler!)

Hur som helst. I Flempan bor 13000 personer. Demokratiforums moderata ordförande hade entusiastiskt beställt 50 bullar till mötesdeltagarna som hon hoppades skulle gå åt. Det räckte till två bullar var, kan sägas. Detta betyder alltså att uppslutningen på mötet var i runda slängar en person per femhundra Flempaninvånare. Många av dem var veteraner. Det visade sig att lamporna jag klagat på i tre månader hade en kvinna klagat på varje år - i trettio år.

Men temat var alltså nedskräpning. Ingen av mötesdeltagarna proklamerade rätten att skräpa ner. Ej heller var någon där som själv ansåg sig skräpa ner. Nej, nedskräpningen sköttes av anonyma personer i tredje person. Dom som rotar i soprummen på nätterna; "dom här arkeologerna som vill göra fynd... det är som Jerusalem efter bombning!"

Jag och Sara roade oss mest med att skriva ner roliga citat. "Det är tydligt att vi klargör", var en favorit från ordföranden, som annars mest upprepade att "det är viktigt att det inte blir pajkastning". Stämningen var understundom hätsk men ofukuserad. Och ganska rolig. Jag och Sara ska lätt bli stammisar. Efteråt fick vi svara på frågor från fascinerade lokalpolitiker som förvånat konstaterade att vi verkade vara intresserade av lokalpolitik.

Förkylningstider

Nu börjas det. Från och med nu är det okej att klaga konstant. Att ständigt ställa in olika planerade aktiviteter. Att låta alla vardagliga konversationer kretsa kring ett och samma ämne. Att ägna den mesta av sin lediga tid åt ynkande.

Häromdagen diskuterade vi det här med förkylningar - var kommer de ifrån och är det verkligen acceptabelt att det svenska samhället går på deltid under hela vinterhalvåret på grund av denna företeelse? Jag bad mina kloka vänner förklara varför vi blir förkylda egentligen. Svaren var alltifrån att "det är för att kineserna sover med sina ankor och det tar si och så lång tid för bacillerna att komma till Europa" till att vi helt enkelt vistas mer inomhus denna tid på året. Men ändå. Jag köper det bara inte! Ska det vara så här?! Va?! Va?! Det är år 2007 och annars fullt hälsosamma västerländska människor går omkring och ynkar i ett halvår! Det är fanimej inte produktivt. Fast å andra sidan kanske vi i vårt prestationsinriktade postmodernistiska samhälle behöver någon yttre, biologisk faktor att klaga på ibland? Som håller tillbaka kraven på produktion och duktighet. Jag vet inte. Jag vet bara att det är sjukt irriterande att vara förkyld hela tiden.

En begeistrad reserapport från Östermalm

Helgen bjöd på ett väntat inslag av Oktoberfest i Vårberg och ett mindre väntat inslag av häng på Östermalm. I lördags besökte jag en vän som flyttat till Linnégatan (!) och blev så begeistrad över hela den Östermalmska företeelsen att jag återvände idag igen och tog en tripp till Svenskt Tenn med mina föräldrar.

Jag förstår inte riktigt hur folk kan ogilla Östermalm. Det är ju som en enda mysig sagovärld ju! Väsenskilt från... det mesta annat. Jag tycker om stillheten. Och känslan av att vara på besök någonstans långt bort. Jag menar ta bara Karlaplan! En stor helt jävla onödig rondell omgärdad av träd, med en bassäng i mitten, utifrån vilken inte mindre än tre vägar med trädalléer utgår. (Sen några mindre häftiga vägar utan alléer.) På en husfasad vid Östermalmstorg hade någon klottrat "Borgarfritt Östermalm". Jag fnissade.

Okej, det är provocerande att en varm korv med bröd kostar 18 kronor och att man inte har råd att handla någonting någonstans. Okej, det är en hemsk värld vi lever i när somliga kan shoppa väskor för tusentals kronor samtidigt som andra svälter. Men ändå! Det är ju så kul! Jag ser Östermalmsborna mer som en slags exotiska sagoväsen än som symbolen för samhällets toppskikt.

Idag gick vi förbi en boutique som sålde anskrämligt fula handbroderade mössor för tusentals kronor. Butiken var "Hovleverantör åt Carl XVI Gustavs hov" enligt en inramad skylt på butiksväggen. Och jag tänkte "låt dom hållas, dom små liven". Så länge dom betalar moms för kalaset så skadar dom ju iallafall ingen. Tvärtom. Eller...?

Flempanföljetången

Ibland påminner sig politikerna om gamle Strindbergs uttalande att det är synd om människorna. Om att områdena människorna bor i är segregerade, nedgånga och behöver "rustas upp". Då brukar politikerna anse att det människorna behöver är att man bygger en ny galleria i området eller att man fördubblar det redan existerande centrumet till ytan. Människorna behöver butiksyta! Inglasad butiksyta! Ljusa stora golv! Shopping! Det kommer ge området en rejäl vitamininjektion, tänker dom.

Dom bygger om Flempans centrum just nu. Det ska bli större och flashigare. Mer ljusa stora golv och säkert mer glas. Häromkvällen när jag gick genom centrum mot mitt hus reflekterade jag över hur ljust det var, trots klockslaget. Såg mig omkring, hade dom plötsligt lagat gatubelysningen som varit trasig i hela centrum ända sedan jag flyttade in?! Nej. Däremot hade det satts upp en stor lampa riktad mot centrumhusets fasad. En sådan där lampa som man har vid byggarbetsplatser. Bra med ljus gav den. Och den möjliggör förstås att byggarbetarna ser ordentligt när de ska snygga upp centrumet och affärslokalerna. Men jag kan ju förstås inte låta bli att tänka att det nog går snabbare att få färdigt det nya köpcentrumet än att få upp gatulyktor utanför det. Isn't it ironic...

Dansa samba med farmor

Igår var det släktmiddag i Strängnäs. Farmor tyckte - i brist på annat - att vi skulle fira att huset hon bor i fyller 40 år i år. (Samt helst arbeta i hennes trädgård också.) Sagt och gjort. Allt var sig likt; samtalsämnena, rödvinet, steken, gräddtårtan och kaffet. Det roligaste inslaget var när jag höll farmor sällskap när hon vilade middag på sin kammare, och hon berättade för mig om sina bravader under studieåren i Uppsala. Tydligen var det poppis bland studenterna i Uppsala på 40-talet att dansa samba! "Ja, men det var inte sån där samba som dom dansar nu utan några kläder på sig. Nej, kläder hade vi. Och så var det särskild musik till. Mycket trevligt."

SL-cynism

SL-trafiken kan verkligen göra en cynisk. Idag var det pendelkaos mitt i rusningstrafiken och massa försenade och inställda tåg. Det ryktades som vanligt om att någon hade hoppat framför tåget. Och det enda jag tänker är att det är sjukt själviskt att ta sitt liv i rusningstrafik... Det finns ju tillfällen då man stör och förstör mindre, liksom. Men personen som tog sitt liv kanske ville göra en poäng av just det; "ingen har ens märkt att jag existerar på 20 år, men NU JÄVLAR! Nu ska jag minsann PÅVERKA folks liv en enda gång innan jag lämnar jordelivet." Eller?

Tant-arg

Jag börjar verkligen bli tant. Inte nog med att jag lagar fiskgratäng och tvättar min karls strumpor. Idag ringde jag till gatukontoret på Huddinge kommun och gnällde IGEN över gatubelysningen. Tredje gången gillt, tänkte jag och körde gamla klassiker som "vem är det som är ansvarig för detta?" och "så här kan det ju inte fortsätta!". Jag fick veta att kommunen bytt entreprenör och att det är därför som saker legat lite på is "ett tag". Och jag blev tant-arg! Vilken mäkta dålig ursäkt! Entreprenör kan dom ju byta mest hela tiden och VIPS så frånsäger sig kommunen ansvaret för medborgarnas trivsel och säkerhet. Det är entreprenörens fel. Pyttsan. Känns som att jag måste gå ut och piska en matta eller två för att avreagera mig.

Men först en hälsning från, förmodar jag, syndikalisterna:

Moralpanik och mjökpaket

Livet går sin gilla gång på Sopis. Folk moralpanikar över porr och analsex och jag får flashbacks från 90-talet då trenden att tycka synd om dom unga tjejerna som tror dom alltid måste ha analsex jämt och hela tiden började. Folk kan inte förstå hur man kan ligga med nån som man inte känner och anser att folk som har one-night stands egentligen är ute efter närhet, inte sex. Det är ganska roligt. För jag tänker att nån gång under deras kommande yrkesliv så kommer de väl göra visiter i verkligheten.

Idag var det tema "kön och genus". Det var ganska kul. Jag trodde att jag blivit en bekväm slentrain-grå-sosse-feminist på gamla dagar, med fast tvåsam relation och allt, men uppenbarligen var jag mer radikal än jag trodde. Jag nickade instämmande till argument som "så länge kapitalismen tjänar på könsmaktsordningen så kommer den upprätthållas". Och jag poängterade på blodigt allvar att kvotering ju faktiskt sker dagligen, om än informellt .

Appropå den fasta tvåsamma relationen förresten. Igår nämnde jag hur bra det är att vi ändå utbyter kroppsvätskor, varför ingen kan påstå att det är äckligt att dubbeldoppa skeder i maten. Han höll med om det och frågade hoppfullt: "Ska vi börja dricka direkt ur mjölkpaketet också?!"

PK-huset a.k.a Sopis

Trodde ni att mina blogg-dagar var räknade? Ni trodde fel. Jag har bara varit lite upptagen med att vara upptagen.

Jag har nu börjat på Socialhögskolan, mer känd som "den politiska korrekthetens högborg". Första dagarna var lite chockartade. Jag är van att vara den där småpräktiga kvasi-vänster-tjejen, som gillar att jobba med människor, svamlar om människovärde och har ryss-sjal. Jag är INTE van vid att vara omgiven av en hel klass exakt likadana personer. Det var ganska skrämmande till en början. Vart jag mig i klassrummet vände satt det någon student redo att leverera klyschor precis som JAG är van att leverera dem. Till råga på allt var vi inte mindre än tre personer med namnet Stina i klassen! Jag har nog aldrig känt mig så mycket som en i mängden, om ni förstår...

Men. Efter bara några få veckor har det ju inte helt oväntat visat sig att vi inte alls är likadana allihop. De flesta är galet mer präktiga än jag och en del har total brist på distans när de säger att "de behöver lite mer kött på benen". Det gläder mig.

And tonight... ångest

TV 4 satsar ikväll på ångestunderhålling, a.k.a. melodifestivalen för barn. Det är verkligen fruktansvärt. Och dom har rekryterat två av sina värsta programledare - Agneta Sjödin och Adam Alsing - att lotsa oss igenom de otäcka barnens bidrag. Barnen är som små kloner av standardschlagerstjärnor och idolkändisar; samma paljettlinnen, påklistrade leenden, stela klappa på låret-dans och låtarna har samma genomtrissta arr.

När jag var liten var det ju precis det där man drömde om - att få byta ut hopprepet mot en riktig mick och sovrumsgolvet mot en riktig scen, där man kunde framföra sina toppenhits som man ansåg sig ha komponerat. Men frågan är om det inte är bättre om vissa saker får stanna i fantasin. Precis som att vissa sexfantasier kanske inte bör realiseras. Då blir det bara pinsamt och förnedrande och sorgligt. Dessutom sjunger barn generellt jävligt illa. Förlåt om jag låter som en moralkakebakande kärring men va fan: LÅT BARNEN VARA IFRED!

PS. Men en sak som är rolig är att låtarna är lika dåliga som i en random schlagerfestival för vuxna. Kul att textförfattandet inte verkar utvecklas efter 14 års ålder... DS.

En tår för Sovjet-Sveriges absoluta förfall

Jag har antagit att det är hormoner som på sista tiden fått mig att bli gråtfärdig varje gång jag lyssnat på Monika Zetterlunds "Gröna små äpplen". Men i morse till frukost kom ändå chocken: jag läste i Kulturbilagan om det indragna stödet till "En bok för alla" och ville bara gråta när jag läste om de desperata förskollärarna i Sveriges mångkulturella förorter för vilka "En bok för alla" betytt så mycket för läsfrämjandet. När jag vidare tänkte på alla sexåringar som inte kommer kunna få några fina kvalitetsböcker till skänks av sitt bibliotek i framtiden blev det ännu värre. Minnesbilder dök upp från en högtidlig dag när jag sex år gammal tillsammans med pappa besökte biblioteket i Mälarhöjden och fick med mig en alldeles egen bilderbok hem. Och sen grät jag en skvätt. VAD FAN ÄR DET MED MIG?! Det måste ju vara något fel. Eller så är det verkligen jättesorgligt att de allra sista delarna av Sovjet-Sverige nu nedmonteras för gott.

En sjukt okonstruktiv grej

En sjukt okonstruktiv grej som jag börjat med alldeles nyligen är att vara rädd. Det känns väldigt konstigt, onödigt och faktiskt också förvånande att jag NU vid 21 års ålder plötsligt drabbas av rädsla för saker som jag fram tills nu gjort helt obehindrat och utan att vara det minsta rädd.

Så länge jag kan minnas har man ju matats av mediernas rädd-hets och våldsrapporter, våldtäktsartikelserier brotts-statistik. Och visst har jag ofta träffat folk som undviker att gå hem själva från tunnelbanan efter klockan nio, men jag har aldrig överhuvud taget förstått rädslan som får dem att undvika det. Jag har helt kallt räknat med att saker inte är så illa som medierna och mina fåniga rädda medmänniskor tror. Utan helt resonligt har jag tänkt att elände finns det överallt. Vem skulle vilja bråka med mig? Att vara rädd är bara onödigt. Och okonstruktivt! Men framförallt har jag liksom inte förstått HUR människor ens kan vara rädda. Oräknerliga är de nätter jag berusad raglat hem genom gudsförgätna förorter, stadskärnor och bakgator, men aldrig någonsin har nån utsatt mig för nånting som skulle vara anledning att vara rädd för. Detta har bara styrkt mig i min totala o-rädsla.

Men så plötsligt, för två veckor sedan säger en kvinna i hissen:
"Är du nyinflyttad? Då ska du akta dig för rån! Det händer varje dag här, mitt på ljusa dagen till och med. Var försiktig. Jag åker aldrig hiss ensam med en okänd karl." Jag vet inte varför jag plötsligt brydde mig. Kvinnan var medelålders och jag vet ju av erfarenhet att medelålders kvinnor verkar vara den allra räddaste kategorin människor. (Inte för att dom har mer anledning än andra att vara rädda - snarare tvärtom. De är ju i allmänhet sällan ute på de tider på dygnet då nånting händer.) Men hon satte igång nånting i mig.

I kväll när jag gick genom ett mörkt, nästan folktomt Masmo på väg mot Huddingebussen klappade mitt hjärta bra mycket snabbare än vad som var befogat för en så liten fysisk ansträngning. Nej, hjärtklappningen kom från någon typ av psykologisk känsla som jag var oförmögen att kontrollera. Det störde mig något enormt. Rädd? Jag?! Det är ju helt okonstruktivt, det vet jag ju. Men det gick inte att styra med logiskt tänkande. Jag lyssnade på Dolly Partons "Here you come again" men jag var tvungen att sänka volymen så det blev nästan tyst. Tänkte att den ganska fina låten skulle få en så tragikomisk twist för resten av mitt liv om jag blev rån-styck-våldtäkts-mördad JUST IKVÄLL: "Here you come again, looking better than a body has the right to." Fast vänta, om jag skulle bli mördad skulle jag ju aldrig mer få höra den låten alls. Och det vore ju också tragiskt, på sitt sätt.

24 kvadrat

Att vara sambo på 24 kvadratmeter kan kanske tyckas mindre lockande. Men de två veckor jag hittills har provat på konceptet har det fungerat allldeles utmärkt.

Ghetto-chic

Jag är fullt medveten om att arga lappar i tvättstugan förekommer i de flesta områden och sociala klasser. Men jag tror ändå att min tvättstuga tar priset i att var ghetto-chic: "LÄMNA TILLBAKA MINA JEANS DIN TJUVJÄVEL!" , "DO NOT STEAL OTHER PEOPLE'S MACHINE TIMES!!! IDIOTS!" eller varför inte "I've recognized your laundry, I know who you are! If you don't like the system get your own machine!".

Fler ghettofakta är för övrigt att på vägen mellan pendeltåget och centrum (en drygt tio minuter lång promenad) är det endast EN enda gatulykta som fungerar. Vänta, hur var det här med storstadssatsningen? Jag har iallafall gjort min medborgerliga plikt idag och ringt kommunen och felanmält skiten.

Stjäl i de rikas kvarter i stället

Nu är jag inflyttad i vad som faktiskt är mitt första alldeles egna hem. Visserligen ett andrahandskontrakt, men ett EGET andrahandskontrakt. På trettonde våningen bor jag. Man kan se hur långt bort som helst och i morse när jag vaknade befann jag mig inuti ett moln. Men vackrast av allt är utsikten över rättspsyks rastgårdar när det skymmer. I hissen i mitt hus har syndikalisterna satt upp ett klistermärke med texten:

"Till tjuvarna:
De som bor här tillhör arbetarklassen. Stjäl i de rikas kvarter i stället. "

I hissarna luktar det för övrigt alltid av en blandning av svett och curry-kryddor. Hälften av alla som bor här i huset tycks ha påbrå från länder i sydostasien (curryn!) och den andra hälften verkar bestå av tyska utbytesstudenter (svetten?!). Och så jag då. Mycket internationellt. Därför står alla anslag i huset på engelska också: "Refuse room"(?!) står det på soprummet. Jag trodde inte att man kunde känna sig fri på 24 kvadratmeter på trettonde våningen. Men idag har jag varit på ett humör som nog närmast kan jämföras med sån där... vahettere... LYCKA!!! Kom hit och hälsa på vetja.

Paolo Roberto in the P1

Att lyssna på sommarpratare är i allmänhet ett ganska mysigt tidsfördriv även om de flesta är ganska tråkiga och förutsägbara. De rabblar klyschor om att uppskatta livet eftersom det är såå kort och vi kan dö när som helst, om självkänsla, om att alla faktiskt måste hjälpas åt... Ja, ni vet. De flesta personer är precis som man förväntar sig. Just nu pratar Paolo Roberto och det handlar - surprise! - om att vara värsting i förorten och om boxning. Men det gulligaste med sommarpratarna är deras musikval. Paolo Roberto inledde storslaget med James Brown och "It's a man's world." Som jag fnissade. Det följdes upp av hits som "In the ghetto" - där "Elvis sätter huvudet på spiken på hur det är att växa upp i förorten" enligt Paolo. Detta uppblandat med italienska operahits och ni fattar grejen. Han är ju för söt, grabben.

Mona "svensk socialdemokrati måste bli mer queer" Sahlin igår var kanske den mest förutsägbara prataren jag hört på hela sommaren. Hennes musikval var också skrattretande politiskt korrekt. Hon är förstås ett stort Springsteen-fan, som sig bör för socialdemokrater. Förutom Springsteen blev det Sahara Hotnight - ett "coolt tjejband" enligt Mona, som undrade varför det inte fanns fler tjejband... Släng på lite Hello Saferide och Marit Bergman också och blanda det med prat om "unga tjejer". Suck.

FYI

Jag lyssnar på Wilco som sjunger "she fell in love with a heavy metal drummer". Det är väldigt roligt.

Sommar-syndromet

Det är pride-vecka. Åhléns rear Eva Dahlgren-skivor, förvirrade flator från Falkenberg vimsar runt i tunnelbanan och det debatteras och diskuteras och skrivs insändare. På Theodoras igår pratade vännerna om klass, religion, politik och jag vet inte. Jag kände mig mest som en duracellkanin med myror i brallan som bara var intresserad av söta skor, inredningstextilier och en viss ung man med långt hår. Jag förstår inte vad det är med sommaren som alltid gör så här mot mig! Jag tappar jämt förmågan att engagera mig i allt som inte har med ytliga intressen, alkohol eller hångel att göra. Jag kallar det hur som helst för sommar-syndromet och ber att få återkomma med vettigheter någon gång när hösten är på intåg.

En klyschigt somrig dag och ett kärt återseende

Igår var en sån där klyschigt somrig dag. Jag går upp på morgonen, glider i flip-flopsen och går till det så kallade jobbet i garnbutiken som mest består av att sitta på en stol utanför butiken och gagga med förbipasserande tanter i solen. Hamnar på festival i gräset i Vinterviken, dricker avslagen öl, träffar bekanta jag inte träffat på länge, lyssnar på svensk ba-pa-pa-sommar-pop och blir tillsagd av en medelålders musiknörd att "dämpa mig lite" under Bo Hanssons orgel-orgier. Mitt ex, hans lillebror och exets nya flickvän var där. Vi hade inte setts på minst hundra år och återseendet av lillebror var väldigt kärt och trevligt:

-Hej Stina!
-Hej Albin!
-Åh va kul att se dig!
-Åh va kul att se DIG!
-Det var ju hundra år sen sist!
-Ja!!! Va stor du har blivit!
-Va stor DU har blivit! Och va söt du är!
-Va söt DU är!

Det där med att göra slut är så konstigt - lillebrorsan har jag ju liksom aldrig slutat "vara kär" i. Kan man börja hänga med syskonen till ett ex hur som helst eller strider det mot någon typ av etikettsregel?

Jag väljer att skylla det på Göteborg

Jag har varit hos mormor och morfar i de djupa norrländska skogarna några dagar. Där var allt sig likt. Mormor som frågar "klarar du dig?" när jag är på väg att bre en smörgås och "gick det bra?" när jag tagit en dusch. Och så morfar som alltid tittar på Eurosport helst vill ha falukorv till middag varje dag.

Men ändå. Jag gillar känslan av att vara tillfreds med livet precis som det är, som jag bara finner just där. Inga intellektuella samtal om vart man är på väg, vad det ska bli av en, att rädda världen eller vad man ska jobba med. Ibland önskar jag nästan att jag vore född i den norrländska arbetarklassen, bara för att kunna känna den där känslan av ro. Så totalt befriad från den postmoderna pesten som kallas självförverkligande. Mormor och morfar blir glada för att jag kommer dit oavsett vad jag tar mig för och det känns liksom bra att veta.

Nåt annat jag ägnat mig åt på sistone är att hata Göteborg. Vi vet alla att det finns tusen skäl att hata Göteborg; alla heter Glenn, alla säger världens fulaste ord 'gôtt' stup i kvarten osv osv. Men på sista tiden har jag börjat hata Göteborg av mer personliga skäl också eftersom grabben jag tycker om och som jag vill vara med ska flytta dit. Jag borde kanske bli arg på mig själv, eftersom jag vetat om det hela tiden. Men jag väljer att skylla på Göteborg i stället. Det känns bättre så.

Snart kommer Vivi hit. Vi ska dricka folköl, grilla och prata om Per Hagman. Per Hagman och "Att komma hem ska vara en schlager" höll mig nämligen sällskap i de norrländska skogarna och sanningen att säga vet jag inte vad jag ska tycka om karln. Så Vivi och jag ska prata om denne man, som hatar tjejer med hår under armarna och socialdemokrater, men älskar eurodisco, djursholmsflickor och är polare med Peter Siepen. Men som så träffsäkert skrev "inget på TV och ingen vill ha mig".

En ganska lyckad festival på det stora hela

Roskilde 2007 var det regnigaste Roskildet någonsin. 100 millimeter regn föll. Det förra regnrekordet låg på 44 millimeter. Det regnade mycket. Jättemycket. Det blev lervälling. Sen lersoppa. Sen sjöar. Det byggdes vallgravar. Som regnade igen och blev vardags-edge i form av små fällor att trampa ner i. Det blev blöta kläder och lerig öl. Det blev en ganska lyckad festival på det stora hela.

PS. Det bästa danska ordet genom tiderna måste ju vara brusebad! DS.

Konsumtions-kritik eller bara vanlig resfeber?

I morgon åker vi till Roskilde. Jag har köpt ett nytt tält på Jula för 400 kronor. Jag provade just att sätta upp det i trädgården. Det är rangligt, illa sytt och luktar plast. Jag tittar på de sneda sömmarna och ser framför mig ett litet bangladeshiskt barn sitta och sy det i 40 graders värme. Och så får jag lite ångest inför hela konsumtionssamhället. Det här tältet kommer - förhoppningsvis - att hålla i en vecka. Sedan kommer det med största sannorlikhet vara förstört och kastas bort. Och det bangladeshiska barnet syr nya, nya tält varje dag för att ungdomar i västvärlden ska kunna drägga runt i en vecka och kräkas på deras jobb. Så jävla respektlöst egentligen.

Eller så är det bara jag som drabbas av min sedvanliga resfeber?

Annars vore jag ju hemlös

Nu har jag bott hemma hos mor och far i två dagar. Nytt sedan sist är att mamma börjat måla graffiti (!) men annars är det mesta sig likt: Rapport och sen lokala nyheter, mamma som skrattar åt reklamen ("men nu har det ju verkligen spårat ur där på Ica!"), kaviarmackor, stark ost och kvällste.

Hora på timlön

Och dom ringde från jobbet och frågade: "Kan du jobba i morgon?"
Och jag tänkte: "Så fan heller."
Och jag gick dit. För jag är en hora på timlön.

Sista pizzan i jordbro

Och Sambo-oskar sa: "Inte för att det inte varit trevligt i Jordbro, men jag hoppas verkligen att ingen av oss måste bo här igen."

Myten om tillväxten

Idag har jag roat mig med att gå på krismöte nummer två i ordningen med Människouthyrningsfirman. Idag bjöds det på Indiskt. Så käckt. Idag har jag också återigen fått bevisat att tillväxt är ett vansinnigt dåligt mått på människors generella levnadsstandard.

Men ni vet ju hur det brukar låta: "Förra året ökade svenska företag sin omsättning med si och så mycket, nu är det högkonjunktur och det går så BRA för Sverige." Ungefär. Företaget jag jobbar åt hade år 2005 en årsomsättning på 56 439739 kronor. (En ökning på 7 miljoner från föregående år, FYI.) Den sammanlagda vinsten efter skatt var drygt åtta miljoner. Nu pratar vi om ett företag med 34 anställda.

Att ha några konsulter som jobbar i kundtjänst för en symbolisk hundring i timmen är således småpotatis för dem, rent ekonomiskt. För de studenter som jobbar där som konsulter däremot, är det en livsviktig inkomst. Det är liksom inte så att det saknas pengar i företaget, inte att det saknas arbete heller. Alla arbetsplatser har ju en hög med saker som man tänkt "ta itu med nån gång när man får tid". Tillväxt i all ära, men vem bryr sig om hur företagens vinst fördelas? Pengar läggs på hög på vissa ställen, medan plånböcker ekar tomma hos - håll i er nu - fullt ARBETSVILLIGA människor.

Att hyra en Stina vol. 2

För ett tag sedan proklamerade jag på den här bloggen den revolotionerande uppfattningen att människor inte är maskiner. Min poäng var att man således ej heller kan hyra ut människor på samma sätt som man hyr ut maskiner.

I går kom företaget jag jobbar åt på att de missbedömt behovet av arbetskraft inför sommaren. Och eftersom jag var sist in av maskinerna i systemet, var jag också först ut ur det. (Notera här återigen skillnaden: hade det varit maskiner som var föremålen för uthyrning hade det självklart varit den äldsta och / eller sämst fungerande maskinen som man gjort sig av med först! Inte den yngsta och fräschaste... Skämt å sido.)

Företaget kom hur som helst på att de inte behövde så mycket personal som de uppgett tidigare, varpå min chef på människouthyrningsfirman fick i uppgift att "plocka bort" folk från schemat. VIPS så försvann ALLT MITT INPLANERADE ARBETE FÖR RESTEN AV SOMMAREN. Bara sådär! Pengar som skulle gått till att betala hyra, äta mat etcetera. En maskin har ju - som vi tidigare konstaterat - inte dessa behov som ju kännetecknar oss människor.

Får man göra såhär?! Får man schemalägga personal för att sedan bara strunta i det? Svaret är tydligen ja. Chefen på Människouthyrningsfirman säger att schemat bara var preliminärt och chefen på företaget i fråga avsäger sig också ansvaret för oss arbetande. Vi är ju bara nånting de hyr in vid behov; no obligations liksom.

Jag är förbannad. Jävla skitsystem! Jävla slynglar som slingrar sig ur rådande lagar och regler genom att hitta på mellanhänder och frånsäga sig ansvaret för folks liv. DÖÖÖÖÖÖÖÖ.

Lagom är bäst

Och sommaren kom med dunder och brak: picnic, vardagsalkoholism, vänner, ledigt, hångla, hänga, äta mat och bara drälla. Men idag regnar det och det känns ju ganska skönt. Jag tycker sommaren är ett ganska ansträngande koncept och sanningen att säga står den mig redan lite upp i halsen.

Vem tar hand om Internet?

Idag när jag kollade min hotmail kom jag på mig själv med att tänka "att hotmail var bättre förr". Jag drog mig till minnes en design som hotmail hade sisådär år 1999 skulle jag tro. Enkel och tydlig och med stora, liksom vänliga ikoner och inte massa trams. Så slog det mig en sak - vem tar hand om och förvaltar Internets historia?

På samma sätt som en damtidning från 1954 känns som skriven av utomjordingar, som en lärobok från 80-talet känns galet tidstypisk och vinjetten till Hylands hörna väcker en massa minnen till liv hos folk, så har ju även Internet sin historia, sina trender. Men med den enda skillnaden att det som finns på nätet inte arkiveras slaviskt (på gränsen till neurotiskt) likt alla skrifter som någonsin publicerats i Sverige arkiveras på Kungliga Biblioteket. Eller likt alla program som sänts på Sveriges television lagras i SVTs arkiv.

Vem tar hand om Internet, undrar jag lite oroligt? Jag ser framför mig en vision av ett interaktivt museum, där webbsidor och -tjänster från sekler tillbaka finns lagrade. Där man med nostalgi kan minnas Lunarstorms allra första layout, botanisera bland blogginlägg av Ebba von Sydow från 2006 och skratta åt hur klumpigt och fult färgval Stockholms universitets webbplats hade för 20 år sedan när man pluggade där. Internet är en enormt stor del av våra liv, så det känns ju snudd på respektlöst att inte arkivera dess historia! Alla de otaliga webbsidor vi stirrar oss blinda på varje dag, som utgör en så stor del av vår vardag - om två år är de flesta av dem helt omgjorda eller försvunna! Bara så där! Galet när man tänker på det. Men jag litar på den svenska nostalgin och byråkratin, det dröjer nog max ett år innan det tillsätts en utredning och sedermera inrättas ett verk för såna här grejor. För så här kan det ju inte fortsätta!

I väntan på en statlig utredning kan jag i alla fall tipsa om följande webbsida - visserligen fortfarande aktiv - men som ger en skön trip down memory lane... Clip Art-gubben - snart på ett museum nära dig?!

En meta-analys

"Överanalysera inte!" säger mina vänner ofta till mig. I skolan lär man sig att analysera. Jag är ganska duktig i skolan. Men man får också lära sig att man måste ha ordentligt med underlag för att över huvud taget kunna drista sig till en analys. Det är där nånstans jag måste jobba. Snart ska jag öppna min bok och lära mig mer om sannolikhetslära.

Timbuktu hade inte Tourettes

Igår när jag inte kunde somna tittade jag på Polarprisgalan. Det var en massa kändisar som minglade runt i foajén i Konserthuset. Idol-jury-killen som alltid ser så arg ut levererade som vanligt en inrepeterad one-liner: ”Polarpriset skiljer sig från andra priser, eftersom det – till skillnad från Nobelpriset – är ett viktigt pris!”. ”Så djärvt sagt”, ska de tänka hemma i stugorna. ”Men har han inte rätt ändå?”. (Nej, han har naturligtvis inte rätt. Polarpriset är ju bara ett onödigt pris till redan etablerade personer och institutioner som redan fått uppskattning på betydligt bättre sätt än från Stikkan Anderssons pengapung och genom att ta svenska kungen i hand. Att Bob Dylan fick priset 2000 är ju rent skrattretande…)

Men nu var det inte det jag tänkte prata om. Nej, jag tänkte prata om Timbuktu som uppträdde på galan. Min första tanke när jag såg honom i rutan var: Oh no, vilken taskig långhårig frilla han har. Och min andra tanke var: Oh no, har han blivit så folkkär att han till och med släpps fram att spela inför kungen och Silvia? Nu ska ni inte missförstå mig. Jag är ingen indie-fascist som tycker att folkkärhet och berömmelse är någonting fult. Inte alls. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är önskvärt att som artist uppträda för kungen och drottningen? Liksom hur hämmad i sin kreativa uttryckningsförmåga blir man inte om man ska uppträda inför folk som det typ är förbjudet att nämna vid förnamn och säga Du till? Timbuktu har ju i många texter uttalat sig på sätt som verkligen inte går hand i hand med etablissemanget. Och så bara står han där en dag i smoking på konserthusets scen inför kungaparet. Det känns ju helt bisarrt. Vore det jag själv skulle jag med säkerhet drabbas av akut Tourettes och börja skrika fula ord i parti och minut bara för att jag var medveten om hur noga det var att inte säga fel…

För missunsamheten i tiden?!

Jag har funderat lite grann kring det här med missunsamhet. Ordet används i uteslutande negativ bemärkelse och väldigt ofta i kombination med annat "svenskt". Otaliga är de reseskildringar där människor lovordar Det Andra Landet och påpekar att lokalbefolkningen där inte sysslar med sån där vidrig "svensk missunsamhet" eller "avundsjuka".

Men vad ligger egentligen i begreppet missunsamhet? Och varför är det så vansinnigt fult att vara missunsam? Jag tänker spontant att det borde finnas två poler i missunsamheten. Dels den rent obefogade missunsamheten och dels den som är aningen mer befogad.

Låt oss ta ett exempel. Min kompis har jobbat stenhårt i fem år för att uppnå en topposition på ett välavlönat och prestigefullt jobb. Till slut lyckas kompisen med sitt eftersträvade mål. Om jag då konstaterar att jag själv inte blivit erbjuden jobbet och att jag heller inte gjort något för att förtjäna det, men trots detta känner missunsamhet gentemot min kompis - då kan väl missunsamheten sägas vara ganska obefogad? I alla fall om ingenting direkt hindrat mig från att själv göra detsamma som min kompis.

Men om jag och min kompis jobbat och kämpat exakt lika hårt och befinner oss i samma situation - men min kompis blir erbjuden ett toppjobb och jag själv inte, då kan väl missunsamheten vara rätt befogad? Jag tycker att det ligger en vis rättviseaspekt i begreppet - man känner missunsamhet för att man upplever att någon fått fördeler den inte gjort sig förtjänt av. Eller i alla fall inte mer förtjänt än någon annan.

Och här kommer ju onekligen svenskheten in. Sverige har i alla fall i stor utsträckning varit ett land av kollektiva normer och kollektivt tänkande, där individualismen inte precis tillåtits spira. Jag funderar på om det verkligen är så dåligt? Det är väl toppen om människor i alla fall på ett teoretiskt plan behandlas lika. Såklart det är hemskt att folk är missunsamma och ogillar människor bara på grund av att de är framgångsrika. Men är det inte bra och nyttigt att metallarbetarna känner missunsamhet gentemot chefen på bolaget som tjänar 30 gånger mer än dem trots att de arbetar lika hårt och mycket och chefen inte har några barn att ta hand om och inte heller några ryggproblem? Konspirationsteoretikern i mig börjar tro att det frekventa negativa användandet av begreppet "missunsamhet" är en medveten strategi från de borgerliga medierna; "Tycker du att det är orättvist att du har så lite pengar i plånboken trots att du jobbar så hårt? Nej du lille vän, det har inget med rättvisa att göra. Du är bara MISSUNSAM och avundsjuk. Och att vara MISSUNSAM är FULT."

Jag tror missunsamhet kan vara en bra grej ibland.

En sällskapsnarkomans bekännelser

Igår flyttade Hannes. I natt var det bara jag som sov i lägenheten på 118 kvadrat. Idag pratade jag med en vän om huruvida konceptet "leva ensam" verkligen kan vara riktigt sunt. Efter en del funderande tror jag jag kommit fram till att det inte är en hållbar grej. I alla fall inte i längden. Jag måste vara tidernas största sällskaps-narkoman. Undrar hur 12-stegsprogrammet för sällskapsnarkomani ser ut?

Bruden-bruden vol. 2 (eller arbetarklassbruden vol. 2)

Jobbarkompisen: Men åååh. Man måste tydligen skaffa nån slags tilläggstjänst för att kunna läsa hela artiklarna på aftonbladet.se numera!
Brud-bruden: Men jag har den! Vad är det du vill läsa om?
Jobbarkompisen: Varför har du det?!
Brud-bruden (utan ironi): Vadå? Det finns jättemycket att läsa där! Vad skulle jag annars göra på jobbet?

Att hyra en Stina

Möjligheten att hyra saker och ting är understundom smått fantastisk. När jag som barn - inspirerad av Emil och Ida i Lönneberga - fått för mig att hissa upp min docka Elsa i flaggstången fastnade hon där högst upp i toppen. Då var mina föräldrar förstås omåttligt tacksamma när de insåg att det gick att hyra en flaggstångsfällar-apparat av Villaägarföreningen. Att köpa en flaggstångsfällare hade varit en stor och onödig utgift - förhoppningsvis skulle de ju aldrig mer behöva den. Att hitta någon att låna en ifrån verkade ju heller inte helt lätt. Nej, tänk vad fint att kunna hyra en! Några hundringar och nån timme senare var Elsa nere på marken hos mig i tryggt förvar igen. Och flaggstångsfällaren var tillbaka på Villaägarförening, redo att rycka ut igen till andra behövande.

Ni har säkert sett dom på stan. Dom där killarna med jättelånga ben som springer snabbare och dom där tjejerna med stora hjärnor som tänker smartare. Samt texten med uppmaningen: "Hyr en student!". Rent språkligt reagerar nog de flesta människor fortfarande när man använder begreppet "hyra" när föremålen för uthyrning inte är just föremål utan människor. Så även jag. Men sen tänkte jag att va fan: kan man hyra ut flaggstångsfälllare kan man väl lika gärna hyra ut människor? Somliga företag specialiserar sig på att hyra ut bilar, somliga på studenter. Same, same.

Men ack så fel man kan ha. Ganska snart efter att jag tagit anställning på bemanningsgöretaget M (människohuthyrningsfirman M) insåg jag en grundläggande skillnad. För vill ni veta något revolutionerande? Människor är inte maskiner!

En bil eller en flaggstångsfällare har inga känslor, ingen inlärningsprocess, inget intellekt. Den fungerar på samma sätt, jämt och överallt, tills den en dag går sönder och kan ersättas med en ny. En bil eller flaggstångsfällare har inga problem med att färdas milvis för ett enda uppdrag, ej heller gör det någonting om bilen eller flaggstångsfällaren inte blir uthyrd på flera veckor.

Med människor är det annorlunda. Människor besitter nämligen samtliga ovan nämnda egenskaper som en flaggstångsfällare eller en bil inte har. Människor måste när de kommer till ett nytt ställe lära sig de nya förutsättningarna, känna in jargongen och lära sig nya arbetsuppgifter. Dessutom har människor - till skillnad från maskiner - behov av ekonomisk trygghet. En bil får inga pengar för besväret att bli uthyrd. Detta att ge uthyrningsföremålet lön för besväret är naturligtvis ett tillägg uthyrningsfirmor gjort sedan de började hyra ut människor. Gemensamt för all uthyrning är dock att de som verkligen tjänar på upplägget är de som hyr ut. De uthyrda människorna själva får visserligen en symbolisk ersättningssumma, men den ter sig alltid löjeväckande i jämförelse med hur mycket kunden betalar för uppdraget och hur mycket uthyraren tjänar.

Nu har jag lärt mig att människouthyrningsfirmor är just människouthyrningsfirmor. De hjälper mig visserligen til jobb, men ersättningen jag själv får för mitt arbete är pinsamt låg. Jag förväntas vidare inte ha något som helst intresse av att kunna betala min hyra, min mat eller för all del att kunna sköta mina studier. Jag är ett föremål för uthyrning, och jag ska vara ett flexibelt sådant. Annars kan det kvitta. Men man lär sig av allt. Nästa gång jag hyr ut mitt liv tänker jag ta skäligt betalt samt skriva dit en brasklapp med texten "EXKLUSIVE MIN VÄRDIGHET" i anställningsavtalet.

Vad Marx menade egentligen

I all profit-ilska glömde jag alldeles bort att rapportera från första maj. Förvånande nog var jag nämligen sjukt pepp på hela konceptet "gorma och skrika slagord på Stockholms gator". Jag var bara lite ironisk när jag gjorde det. Det var otippat men det berodde nog helt enkelt på att det faktiskt fanns lite äkta ilska och engagemang där bakom. Sånt är ju på nåt sätt skönt att känna ibland. (Och här skulle man ju kunna citera "you don't know what you've got 'til it's gone". Samt säga: tack alliansen för att ni får mig att känna att jag lever! Eller... Äsch, jag tar tillbaka det där sista.)

Men som vanligt fick Signe noll respons när hon skrek "överklassen den blir sur, proletariatets diktatur". Jag tolkar det som att jag inte var ensam om att ha problem med att föreställa mig ett proletariatets diktatur i Sverige 2007. Eller ens förstå vad det var Marx menade från början egentligen.

En annan sak jag inte förstår är var alla syndikalister befinner sig resten av året. En gång blott om året så... visar det sig att hälften av alla man känner tänker demonstrera med syndikalisterna! Man ba VA? Men som sambo-oskar sa: "alltså det är ju inte särskilt coolt att vara vänsterpartist". Och cool har ju aldrig varit min grej.

Skit-profit

Idag har jag förvärvsarbetat. Efter två dagar på nya jobbet har jag redan lyckats känna mig orättvist behandlad och blivit arg på min konsultchef som ger mig så lite i lön. Grejen med en konsultchef är liksom att en sån också vill ha lön och varifrån får denne lön om inte genom att sno PROFITEN på det som företaget betalar för MITT (konsultens) arbete. Morr, säger jag. MORR.

Men det här bryr ni er nog inte om. Men kanske det här då:




På lördag ska ni komma hit.

Men jag slapp iallafall tvätta bort sminket

Det har varit en del skryt på sista tiden. En del "titta, titta vad vuxet och moget jag beter mig". Om man trodde på högre makter samt ordspråk i stil med "högmod går före fall", ja då skulle man kunna ana att det var någon som ville sätta mig på plats i lördags.

I lördags stod jag nämligen för den totala motsatsen till vuxet beteende. Jag började tjusigt med att dricka alldeles för mycket vin alldeles för fort på Eileens bling-bling-fest, helt utan tanke på framtida problem i stil med "ta sig hem" och annat av hyfsat grundläggande natur. Vid tvåsnåret (tror jag) blev jag trött och sentimental och började grina på toaletten. Veganen fick trösta mig för vilket-nu-problem jag kände mig tyngd av för tillfället och ha pepp-talk a 'la småbarnsmamma med mig i Eileens trapphus. När jag till fots lyckats ta mig till Fridhemsplan insåg jag att sista tunnelbanan gått och första nattbussen likaså. Jag började grina ännu mer. Till sist vinkade jag in en taxi. En gotländsk chaffis körde mig hem till mor och far, som jag nöddes ringa och väcka mitt i natten eftersom mitt VISA-kort inte behagade fungera så jag åtminstone själv kunde betala för kalaset. Rödgråten, utmattad och skamsen anländer jag så i taxi klockan fyra på morgonen till mina föräldrars hem. Mamma kommer ut i morgonrocken och betalar taxin med ett "det är sånt som händer, det är sånt här man har föräldrar till".

Tacksam, men aningen... ja, skamsen är nog rätt ord. Vad hände med mina vuxenpoäng? Min stundande pelargon-odling? Mitt "skälla-ut-upproriska-tonårspojkar"? Borta! HUX FLUX bara sådär. Tillsammans med min värdighet.

En bra sak med att gråta hela taxiresan hem är i alla fall att man slipper tvätta bort mascaran innan man går och lägger sig. Det har man redan fixat på vägen.

Brud-bruden och jag

Ganska ofta känns det som att alla människor egentligen är nästan precis som alla andra människor. Att ens liv och det som händer i det är långt ifrån unikt. Till exempel tycker jag ofta att jag är ganska mycket precis som alla andra brudar. Jag handlar klänningar på H&M, pratar om relationer och tycker om att dricka te. Men ibland påminns man om att det finns olika typer av brudar. Ja alltså, dels finns det brudar. Det är såna som jag. Sen finns det brud-brudar. Brud-brudar får denna något längre och bökigare benämning av mig, eftersom de utifrån mitt perspektiv tillhör någon typ av sub-kategori. Idag hade jag förmånen att under en hel dag kunna utföra en kvalitativ sociologisk studie av en så kallad brud-brud. Brud-bruden var min handledare på mitt nya jobb. Jag har observerat följande om brud-brudar.

En brud-brud:
- ääälskar mode och kläder, men klär sig alltid i tighta märkesjeans och en tröja eller kofta.
- ger sin pojkvän en prenumeration på Slitz i födelsedagspresent. Eller möjligen Moore, hon ska bara göra en liten marknadsundersökning först.
- gillar Celine Dion. (Och hon gillar henne fritt från den i min bekantskapskrets så vanliga ironin, som jag är van vid att man i allmänhet virar in en eventuell fäbless för Celine Dion i.)
- blir jätteglad när hennes pojkvän vill ha pizza till middag "för då slipper hon laga mat åt honom."
- tuggar tuggummi med melonsmak och annat som luktar godisfabrik på tre meters håll.
- blåser tuggummibubblor.
- gillar senaste r'nb-radioplågan.
- kan få ett enda "mmm" att låta vansinnigt drygt.

Fortsättning följer...

Fondväggar i lugna färger

Ja, det ligger kanske någonting i det Sara skrev att lågfrekvent blogguppdaterande är ett tecken på vuxenhet. Vuxna har nog riktiga saker för sig, istället för att fläka ut sina tankar och funderingar på internet varenda dag. Som att vattna blommorna och skjutsa barnen till fotbollsträningen. Nu har ju jag varken några levande blommor (förutom en kaktus) eller några barn. Ja, jag har faktiskt inte körkort heller. Men jag har ett jobb! Ett riktigt jobb på ett kontor. Ett kontor med gratis kaffe/te/varmchokladautomat. Med fondväggar målade i lugna färger. Med fruktskålar. Med mjuka soffor och ergonomiska kontorsstolar. Samt gnälliga kunder och halvkass lön. Men ändå. Ett jobb. Ska bara försöka att inte missköta mina studier alltför mycket.

Flonky är vuxen, del två

Jag har klippt mig. Och skaffat ett jobb. Dessutom har jag tagit en joggingtur. Ett barn i magen vore väl bara en naturlig fortsättning på denna vuxenhetstriumf?

Solen skiner, jag måste ut

Hej kära vänner. Vill ni veta någonting? Jag är vuxen. Ni märker det redan på det korrekta användandet av versaler och min allmänt accepterande inställning till skrivregler. Men tecknen är fler än så:

- Jag har inlett en kamp mot skadedjuren i min lägenhet och klagar på dem dagligen så fort jag får tillfälle.
- Jag skäller offentligt ut prepubertala pojkar som beter sig illa på pendeltåget. (Även om jag ännu är några år för ung för att säga "Gör ni sådär hemma?!")
- Jag har inte one night stands. (Längre.)
- Jag säger "Huu, din stackare. Gör det ont?" till okända människor med otäcka sår.
- Jag blir inte rädd när jag dricker vin i Vitabergsparken och polisen kommer. (Okej, jag erkänner att vindrickande i Vitabergsparken knappast kan kategoriseras som vuxet beteende, men ändå. Reaktionen!)
- Jag försöker truga på spinkiga människor mat, utan ironi. (Läs: Jocke)
- Jag känner tvångsliknande beteende att jag borde gå ut när solen skiner.

So long, alltså.

QL grejer och förortsbattle

en rolig sak med KTH-studenter är att dom är så tråkiga. jag läste en bra krönika i på stan om det där för ett tag sen som jag tänkte göra en rip-off på. idag var jag nämligen i KTH-land och fylldes då av insikten i hur tråkiga dom verkligen är. vad är till exempel grejen med att dom tycker det är så kul att använda sig av bokstaven Q? "haha, man använder nästan aldrig Q i svenska språket- vore det inte QL att använda Q lite oftare?". således har dom lyckats döpa backen som går igenom KTH-området till "Osqars backe". QL! (går ni på dagis eller?)

studentfiket hade dom för övrigt döpt till det genomfyndiga namnet "pHiket". man ba: "oj va roligt, vi vet vad pH är för vi är sådana där naturvetare. vore det inte QL att skriva pH istället för F?".

nästa vecka tänkte jag gå och titta på en vän som är med och studentspexar sig i KTH-spexet. och skratta ÅT dom!

PS. jag tycker för övrigt att det är fint att mitt föregående förortsinlägg inspirerade till ett spontant förorts-battle. åsa vinner ju med hästlängder såklart eftersom hon bott i kåkstäder utanför rio de janeiro. men jag kan i alla fall kontra med att det brann en bil utanför vårt fönster härom dagen. det kändes läckert bagdad-trendigt!!! DS.

i min förort

i min förort får jag frågan om jag gjorde massa dumma saker i mitt tidigare liv eftersom min karma tvingar mig att bo där jag bor.
i min förort säger pizzabagaren att han inte ens skulle bo där jag bor om han fick betalt.
i min förort ser man polisbilar varje dag.

i min förort kan man köpa kate bush-skivor för tio kronor.
i min förort kan man ta långa skogspromenader.
i min förort fixar skräddaren allt (men han ska bara runka först).

tjo vad det var livat

idag var det drama i jordbro. det kom förbi en massa folk; polare till dom i lägenheten ovanpå typ. sen kom en ambulans. sen tog dom med sig tjejen i lägenheten ovanpå och bar i väg med henne på en bår och in i ambulansen. jag smygtittade genom nyckelhålet. så mycket mer spänning än så bjöd inte denna dag på. men jag undrar hur hon mår. hon såg nästan död ut.

GIVE ME ACTION AND DRAMA!

som om sex med en ung vacker kvinna inte vore nog

hej! lönen är förhandlingsbar. vill även påpeka att ytterligare löneförmåner i form av mat, fika osv även kan utgå till rätt person. dock förväntas av dig att du har en annan huvudinkomst såsom lön från förvärvsarbete eller studiemedel. detta då tjänsten inte är på heltid och det förväntas av dig att du har ett stort personligt engagemang och intresse.

om kravspecen stämmer in på dig i övrigt kan vi ses för en intervju. anmäl intresse i kommentaren.

annons

Uppdraget
Dina huvuduppgifter kommer att bestå i att hångla, ha sex och föra intellektuella samtal med en ung kvinna. Du förväntas också följa med på fester, middagar och andra sociala evenemang. Det är även viktigt att du är initiativrik och själv hittar på passande aktiviteter såsom promenader, konsert- och museibesök m.m.

Dina kvalifikationer
Jag ser gärna att du är lite äldre och har erfarenhet av såväl singelliv som längre förhållanden. Jag tror att du är högskolestuderande alternativt färdig med din utbildning och arbetar. Spelar du i ett häftigt band är det klart meriterande. Som person krävs det att du är självständig, flexibel och är bra på att hålla många bollar i luften, vid exempelvis matlagning. I sängen ser vi helst att du är erfaren, lyhörd och innovativ. OBS! Endast sökande med stor kuk behandlas. Stor vikt läggs dock vid personlig lämplighet.

Vad erbjuder jag dig?
Umgänge, hångel och sex med en vacker ung kvinna. Tillgång till delad säng i Jordbro. Fast tjänst, provanställning tillämpas.

Tror du att du är den jag söker? Hör av dig med ett meddelande i kommentaren. Ange referens: pojkvän.

en härlig, ljus vrå

ibland är ju mäklare bara för härliga. som när dom överanvänder ordet "härlig", till exempel. eller kolla in den här härliga lägenheten. allt är härligt där, till och med den härliga och ljusa kokvrån. jag vet inte men är inte själva definition av "vrå" ett litet, trångt och mörkt ställe? kan ett sådant ställe någonsin klassificeras som härligt?

little miss sunshine

en fotbollsmatch med ölburkar.
en kebab med extra allt.
människor: vinglande, snubblande och med frisyrer som var skiiitsnygga klockan 21.10.
människor som behövt glömma vardagen.
(människor i vardagen.)
en maska i strumpbyxorna.
en blixtrande digitalkamera.
plutande läppar.
utsmetad mascara.
ett gräl.
ett slagsmål.
aggression, frustration eller bara ångest?
människor som haft så jävla kul i helgen.

en hobby

pratade just med min far. jag sa att saker var jobbiga just nu eftersom jag inte vet var jag ska bo. och eftersom jag inte vet var jag ska bo vet jag inte var jag ska söka sommarjobb. och eftersom... ja, livet är liksom bara en lång radda av okända variabler och lösningen på ekvationen känns således långt borta.

då är det bra om man har åtminstone någonting i livet som är konstant. typ en hobby man kan syssla med varje tisdagskväll. så det har jag skaffat mig. jag har nämligen börjat sjunga i en kör. det är härligt nördigt och befriande på samma gång. vi har - som sig bör - en jättetöntig körledare med glasögon och lite för högt hårfäste för sin ålder som skulle bli mobbad i de flesta sammanhang, men i kören är han kung och alla skrattar åt hans tokroliga sångrelaterade skämt. själv skrattar jag också, fast åt fel saker och när ingen annan skrattar. som idag när han sa: "kan vi inte försöka komma tillsammans?" med tillägget "det vore så skönt".

för att återgå till bostadsproblematiken så undrade signe om vi inte borde försöka utveckla en teknik när vi går på visningar där vi kommenterar allt som är dåligt och sprider allmänt dålig stämning så folk slutar vara så jävla heta på gröten i budgivningarna. jag ska meddela att mina föräldrar och jag redan försökt vårt bästa med att högt och tydligt kommentera bullret från motorvägen, bristen på köksfläkt, det illa lagda laminatgolvet eller vad det nu kan vara. men de 25 kvadratmetrarna i årsta ligger just nu på drygt 1,2 miljoner, så alla våra insatster tycks ha varit fögäves. det är nog dags för något mer drastiskt. nästa visning ska jag kanske låtsas vara granne tillika för tidigt utskriven mentalpatient, som går berserkargång med yxa i trapphuset en gång om dagen?

igår, idag

i går tänkte jag ge stockholms nattliv en chans. jag gick på popklubb. en kille stod på en scen. han hade med sig en ipod med låtar som han gjort själv. dunka dunka lät dom. han dansade till låtarna. ibland sjöng han lite. men oftast stod han bara på scenen och vickade lite på rumpan. jag och sanna och eileen skrattade. av chock eller av uppgivenhet - det är svårt att avgöra. när blev detta ett okej beteende? när började folk betala för att titta på när en nördig kille vickar på rumpan på en scen? fast sen hittade jag en snubbe som var asbra på att bugga och kvällen blev ganska bra ändå. en häftig avslutning på bästa let's dance-manér till hungry heart blev det, innan lamporna tändes och dom svettiga ungdomarna snällt började köa till garderoben.

idag tänkte jag ge stockholms bostadsmarknad en chans. jag gick på bostadsrättsvisningar. det var värmeljus i varje hörn, ljusrosa handdukar med matchande ljusrosa dusch-kräm. flaskor med olivolja extra virgin och glasburkar med limefrukter i. och så värmeljus, värmeljus. överallt. som om några värmeljus skulle legitimera att 25 kvadrat i årsta kan säljas för en miljon! som om några limefrukter på köksbänken skulle legitimera att en lägenhet utan spis kan benämnas som "praktisk"! världen är sjuk. jag med. just nu lockar inget fram så mycket kräkreflexer som denna vidriga epidimin som kallas homestyling.

nån gång när jag blir stor

nån gång när jag blir stor ska jag sluta skära av kött från fingret med syrrans kockkniv så blodet sprutar.
nån gång när jag blir stor ska jag börja bli kär i snälla killar.
nån gång när jag blir stor ska jag sluta gråta på nattbussen.
nån gång när jag blir stor ska jag skaffa mig en man som inte skrattar åt mig när jag skriker av smärta för att jag skurit av kött från fingret så blodet sprutar.

han tog sin tandborste och gick

jaha. jag sa det jag tänkte säga. han lyssnade. han blev ledsen. han tog sin tandborste och gick. jag hatar att känna mig så här.

carrie bradshaw är min litterära förebild

nu ska jag skriva en jättefånig carrie bradshaw-inspirerad text. den kommer jämföra män med klänningar. okej, håll i er.

det här med tvåsamhet är ju ett spännande fenomen. allt bygger på att man känner sig jävligt tillfreds med sitt val av partner. för att tvåsamheten ska fungera krävs det också att man inte går omkring och jämför sin partner med andra personer man hängt med eller drömt om. då spricker liksom hela idén.

jocke och linnea hade nyligen diskuterat det här med tvåsamhet. linnea hävdade då att man inte ens tänker i termer av jämförande, när man hittat en typ som man gillar. man ligger inte och tänkter: "fan, om X ändå hade en lika stor snopp som Y". eller: "X är ju en jävel på hångla, men hans matlagning kan inte mäta sig med Z:s gastronomiska äventyrsresor". det funkar inte så, menade hon. utan varje ny person är som ett nytt kapitel, helt för sig själv. det finns liksom ingen linjär bra-dålig-skala för hur en bra partner ska vara som man kan uppfylla till olika stor grad.

ungefär som när man köper en ny klänning. en klänning är ju som en individ i sig, som är fantastisk på sitt eget sätt. när jag köpt en ny grå, rak klänning med knappar går jag ju inte omkring och tänker "den är ju fin, men TÄNK om den ändå vore svart, klockad och hade volanger". det vore ju helt bisarrt. för klänningar gäller med andra ord samma sak som för människor; det finns ingen linjär bra-dålig-skala. ingen norm. inget ideal. bara ett stort virrvarr av olika influenser och sätt att vara. en del som man gillar och en del som man inte gillar. men som sagt, inget som alltid i alla situationer är bra och i alla situationer är dåligt.

så varför kan jag inte inse fakta och börja agera utefter det? varje ny människa som jag träffar höjer kraven på min linjära bra-dålig-skala. SOM INTE FINNS. stackars pojke, men det får nog vara nog nu.

igår var en fin dag

igår var en fin dag. jag vaknade med en fin man vid min sida. vi drack fin välling till frukost. jag tittade på en fin lägenhet med min mor. jag tog en fin skogspromenad med mina föräldrar. jag åt en fin middag med mycket fin curry. jag träffade mina fina vänner. vi gick på en fin konsert. sen åt jag en ganska fin hamburgare på max och sen åkte jag hem på ett fint pendeltåg.

nästa gång skriver jag något mer spännande.

stressen och hetsen

signe skrev en blogg på temat "stressen och hetsen" idag. det var ganska skojigt för precis innan jag läste den hade jag tänkt skriva nånting om typ "stressen och hetsen" jag med, fast med en helt annan approach än signe. för er som inte vet det så är signe en hårt förvärvsarbetande och högskolestuderande kvinna som dessutom ägnar sig åt frivilligt samhällsarbete (typ vara kontaktperson), intellektualism (typ läsa böcker, gå på teater), socialt umgänge (dricka öl med polarna, hänga med sin karl) etc. etc. etc. faktum är att signe har fler etcetera än de flesta jag känner. det är som om hennes dygn är längre än alla andras. i alla fall längre än mina dygn.

igår träffade jag en vän som kanske är signes raka motsats vad gäller förmåga att utnyttja dygnet in till dess minsta beståndsdelar. själv är jag väl nånstans där mittemellan. jag är på det hela taget en ganska lagom person. jag satte mig att fundera över hur jag egentligen tillbringar min tid här på jorden. den mesta tid vet man inte vad man gör med. men en tydlig trend sen jag flyttade till jordbro är i alla fall att jag spenderar ganska mycket tid på pendeltåg.

stinas dag:
4 timmar skolarbete
3 timmar i kollektivtrafiken
2 timmar förvärvsarbete
3 timmars spela gura/kolla på "dom kallar oss mods"/virka/äta
2 timmars häng med kristoffer

ganska lagom var ordet. men ändå ibland kommer spöket som är signes gelik fram och viskar "du hinner mer, mer, mer" och "du borde hinna mer mer mer". fast det viskar ganska tyst för jag har lärt mig att be det dra åt helvete. och stress - kära vänner - det är faktiskt inte en känsla jag kommer ihåg hur den känns. mitt liv är helt befriat från det. det där som folk köper böcker på bokrean om för att lära sig övervinna, går på kurs för att hantera och läser om i kvällspressen varje dag och pratar om på varje fikarast. det vet jag inte hur det känns. HALLELUJA!

men vem kan egentligen stava nietzsches namn?

jag slår vad om att han inte kan stava till nietzsche heller. men vem är jag att haka upp mig på nåt sånt när mina händer passar så bra i hans jeansbakfickor och hans haka är som gjord för mellanrummet mellan mina bröst?

kira fick en lägenhet!

checka ut följande nyhetsstoff:


http://www.bostad.stockholm.se/Handelsecontainer/Jag-fick-lagenhet/Kira-fick-en-lagenhet-i-Vallingby/


liksom vad lever vi i för stad om det lyfts fram som något häftigt och positivt att en ung människa lyckas flytta hemifrån? det roliga med artikeln ovan är ju att det trots allt ses som något ovanligt och smått exotiskt att få ett förstahandskontrakt på en VANLIG lägenhet i ett VANLIGT hus i en helt VANLIG förort. jag vet inte om man ska skratta eller gråta. men jag ser med glädje fram emot fortsättningen i följetången på ams hemsida: "kira fick ett jobb"...

innovativt, bruden

en sån där dag då jag är arg och förbannad på allt och alla: jocke, bostadsmarknaden, vädret, fast kanske mest av allt på mig själv för att jag har så lätt för att bli förbannad. joakim förstörde min kväll igår och säkerligen ett par dagar till framöver. suck. och det mest konstruktiva jag kan komma på för att lindra min ilska är att hänga ut honom offentligt. innovativt, bruden.

NU är det väl revolution på gång?!

igår när jag och jocke varit och klättrat och jag skulle hem, blev jag så upprörd att jag skrev en insändare till metro:

"Karlbergs station, klockan är halv elva på kvällen. Ute är det tio minusgrader. Två personer från Lugna gatan och en städare från SL bankar på toalettdörren vid pendeltågsstationen. Då ingen öppnar låser de till sist upp dörren. Där inne ligger en hemlös kvinna som gjort sig redo för natten. De säger åt henne att hon varit där inne för länge och att hon måste gå. Efter mycket om och men samlar hon sig och staplar ut, yrvaken. Till vadå? En iskall natt på stan och en reell risk att frysa ihjäl! En av mina medresenärer håller med om att det är hemskt synd om henne, men att folk måste få gå på toa. Jag bara undrar vad som är värst - att gå kissnödig eller att nekas den sista utvägen till vila och skydd för natten?

Stina Simonsson, Jordbro"

ja, det är faktiskt sällan som jag blir sådär "jag-ska-skriva-en-insändare-upprörd". men liksom va fan detta är ju vansinne! om samhället misslyckats så fatalt att det finns människor som inte har nån annan stans att slagga en iskall natt i februari än en pendeltågstoa - då har det väl gått för långt? då borde man väl som medmänniska skämmas och inte utestänga den människan från vad som sannolikt är den absolut sista lösningen och utvägen på problemet? dessutom hade hon med säkerhet betalt för sitt uppehälle - i det här landet kostar det ju i allmänhet fem kronor att kissa... nej NU är det väl revolution på gång?!

PS. fast mest arg är jag nog på mig själv som har noll civilkurage... DS.

såna där killar

jag är en hyfsat tolerant person om jag får säga det själv. jag har många olika sorters vänner och jag tycker i allmänhet att det är trevligt att alla inte är precis som jag. utom när det kommer till såna där killar förstås. (jag väljer uttrycket såna där killar så att man inte ska blanda ihop dem med såna där killar, dvs såna där kompisar.)hur som helst så är det ju nåt helt annat. för istället för att uppskatta dem för deras bra egenskaper letar jag fel hos dem likt en korrekturläsare vars enda mål och strävan är fullkomlig perfektion. vänner har jag inte problem med för att dom inte lagar mat exakt som jag, uttrycker sig som jag eller tänker som jag. men med såna där karlar är det nåt helt annat. således var jag nyss på väg att dumpa en kille av den enkla anledningen att han ofta säger två ord som jag inte tycker är så fina. 'gött' och 'nice'. visserligen två vidriga ord, men är det skäl nog för en dump? i need guidance!!!

det var ju det här med insyn

alltså jag är ju inte precis tjejen som är kinkig med insyn. i såna fall hade jag kanske skaffat mig någon annan typ av gardin än en genomskinlig vit; jag bor ju trots allt på markplan. nej, jag brukar inte ha några problem med att sitta naken vid fönstret av den enkla anledningen att det nästan aldrig går förbi någon där utanför. och om dom går där utanför så går dom på trottoaren och den är typ fem meter från mitt fönster. döm av min förvåning när det för en minut sedan står en MAN EN DECIMETER UTANFÖR MITT FÖNSTER. han hade hörselkåpor på sig, jobbarkläder och plockade skräp. ja det var inte så att hans huvudsysselsättning var att stå och glo på nakna stina genom fönstret, precis. men ändå! han kunde ha gjort det! jag är i chock över verkligheten som plötsligt kommit ikapp mig. någon som har en persienn att låna ut?

riktig jävla fetingdokumentär

i morse ringde jocke. han undrade var jag var och var jag sovit eftersom jag inte sovit hemma. han lät nästan lite orolig. jag tycker det är vansinnigt gulligt att han tagit på sig rollen som extra-sambo/far/storebror/valfri familjemedlem åt mig om helgerna. festen hos sara och marcus var över förväntan med ett och annat spexigt inslag. till exempel vräkåt paulina (hobbyveganen) och jag smörgåstårta med mycket majonäs och skinka. ett av de mindre trevliga inslagen var att någon lyckades hälla rödvin på min fina vita sjal. idag jobbade jag lite i garnaffären och sen hängde jag med vivster och eileen. vi köpte pizza av slobodan på guldbaggepizzerian och sen kollade jag och vivster på "tillbaka till jordbro" och "en pizza i jordbro". det är finstämda filmer han gjort, rainer hartleb. tre tusen mil från de masssproducerade dokusåpainspirerade bajsdokumentärer dom fläker ut på tv nu för tiden. nej rainer sätter bara på kameran och så väntar han tills dom pratar. inga snaskiga frågor, ingen töntig musik och inga generaliserande speakerröster. bara riktig jävla fetingdokumentär.

något viktigt

jag är förkyld. således låter jag som en snorunge när jag pratar. det är jobbigt. jag skulle ringa till en politiker idag och fråga hur hon såg på Tullingepartiet. och tanten typ bara "mmm men det har inte jag tid med nu. jag ska ha ett viktigt möte." och det kan jag ju förstå. det är ju sånt som politiker gör. har viktiga möten. men ändå. det faktum att hon beskrev det som just ett viktigt möte gjorde att det kändes som att hon pratade med ett barn. hade jag haft lite mer pondus och lite mindre förkylning hade hon kanske skippat viktigt och lagt fram grejen på ett annat sätt. eller så är jag bara en överkänslig snorunge.

och så brottades vi lite

mitt liv är ganska trivsamt för tillfället men föga spännande. i fredags blev vi fulla. det var ganska kul. jag träffade en söt kille som jobbade på aftonbladet KLICK. jag skrattade honom rakt upp i ansiktet när han berättade det. han tittade frågande på mig men det var väldigt hög musik på så han trodde nog att jag trodde att han sagt någonting helt annat som var skojigt. sen hånglade vi. när jag kom hem satt jocke och hannes och nördade sig i köket. dom skrattade åt mig och så sa dom åt mig att dricka vatten.

dagen därpå var jag jättebakis. hannes och jocke var jobbiga och turades om att välja äckliga samtalsämnen. typ "tortyrmetoder i kina" och dylikt. men efter en jordbro-special-pizza (halvt inbakad med oxfilé och bearnaisesås!), två liter cocacola och lite godis började jag bli människa igen. då var det schlager. hannes drack shottar. en shot för varje avdankad kändis, en shot för varje tonartshöjning och en för varje låt med etno/latinotema. anna book kammade således hem tre shots.

sen kollade vi på the breakfast club och brottades lite.

for helvede

min enda längtan nu och här: älska mig för den jag är.

jag sa att det var gulligt

virka, dansa och lyssna på lambchop i hannes rum. det är livet det! i jordbro! lägg därtill en BBC-dokumentär om konstiga människor i etiopien som hoppar över kor och piskar varandra och livet blir inte så mycket bättre.

en sak som inte är livet är anställningsintervjuer. dom är i ickelivet. jag tycker inte om såna företeelser. jag var på en sån idag. det var jobbigt. jag skulle prata tyska. jag skulle redogöra för hur jag såg på det faktum att vi visar upp ett sånt fatalt rövigt misslyckande som vasaskeppet för våra internationella besökare och vad det säger om den svenska mentaliteten. jag sa att det var "gulligt". dom tittade jättekonstigt och bekymrat på mig. sen frågade dom om jag hade några frågor. det hade jag inte. sen fick jag gå. med svansen mellan bena. ja ja. även solen har sina fläckar, som min kära mor brukar säga.

hur mår ni idag?

låt oss alla emigrera till mars!

och reaktionerna från mina kloka vänner lät inte vänta på sig...

jag var nog mest bara lite bitter för att jag inte kände att jag orkade med högskolevärlden för att den kändes som ett vuxendagis och att allt prat om den akademiska världen mest kändes som tomma ord. men idag hade vi emellertid en jätteintressant och spännande föreläsning om integration och vem det är som ska integreras egentligen och vem som bestämt det. det hela kändes faktiskt nästan samhällsnyttigt.

åsa har såklart helt rätt i att utbildningsinfaltion är att föredra framför utbildningsbrist. för sisådär en drygt hundra år sedan införde man folkskolan. man tyckte att det var en bra grej att även böndernas och dom fattigas barn fick lära sig räkna och skriva. skolan var nog rätt basic men de flesta lyckades säkert lära sig läsa och skriva i alla fall innan de sådär nångång i 12-årsåldern fick börja jobba heltid. morfar, född 1933, slutade till exempel plugget vid 13 års ålder.

succesivt har tiden vi utbildar oss förlängts. pappa och mamma gick i plugget precis i skarven när det gamla realskolesystemet avskaffades till förmån för en gemensam grundskola på nio år, obligatorisk för alla. (innan dess var det ju bara dom studiebegåvade eller dom som inte var tvungna att börja hjälpa till med familjeekonomin som fortsatte till realskolan. annars slutade man efter 7 år.)

numera ses det som en självklarhet att man ska genomföra gymnasiet, trots att det faktiskt inte är obilgatoriskt. kanske är det bara en naturlig utveckling att vi nu och i framtiden även läser ett par år på högskolan, bara för allmänbildningens skull. för liksom varför inte? sverige är ett av världens rikaste länder och utbildning är trots allt en rätt sjysst sak att satsa pengar på. jag säger som persson: "det går bra för sverige!".

problemet är dock att högskoleutbildning fortfarande tros vara vägen till lycka och rikedom. så är det ju - som vi vet - långt ifrån alltid. rikedom och lycka är komplexare än någon kurs i företagsekonomi A.

för övrigt: hela sveriges fågelsång blev just intevjuad på aktuellt. han tyckte att det vore bra om vi kunde hitta på fler ställen att bo på än bara jorden. speciellt om nånting dåligt händer här så är det ju bra om vi har en annan planet att fly till, menade han. fatta vilken vinnande lösning på klimathotet: låt oss alla emigrera till mars!!!

PS. dagens "stina suckar och orkar inte bry sig": införandet av regler kring hundägande. om du missköter din vovve och till exempel inte rastar honom var sjätte timme kan du straffas av uppemot 40 dagsböter! man ba hallå?!

WTF om jag låter som en MUF-ordförande

jaha, så var man student igen då. till en sådans arbetsuppgifter hör att:
-klaga på CSN
-klaga på sin dåliga ekonomi
-klaga på hur dyrt det är med kurslitteratur
-klaga på hur tjocka böcker man måste läsa

i detta inlägg tänkte jag dock inte ägna mig åt något så pöbelaktigt. nej, jag har högre ambitioner än så. jag tänkte nämligen klaga på hela högskoleväsendet och på utbildningssamhället vi skapat oss.

två dagar har jag nu tillbringat på södertörns högskola och jag är redan trött på hela konceptet. sossarna kom på att högre utbildning ledde till bättre jobb och högre lön, och för att folk skulle slippa vara fattiga ville dessa godhjärtade människor se till att alla fick en plats på högskola. alltså skapade man tusentals nya studieplatser och byggde till och med en och annan helt ny högskola - t.ex. södertörns högskola som startade 1996. vips så fanns det en jävla massa studieplatser och vips var det numera en piece of cake att bli en såkallad högskolestudent. för högskolepoäng är ju den enda sanna vägen till rikedom och lycka. eller?

nu vet vi ju alla att det inte är så. inte ens studenterna själva tror att de studier de bedriver kommer att ta dom så värst långt i vårt samhälle som lider av fullkomlig utbildningsinflation. man kan fråga sig varför staten satsat såna enorma pengar på att utbilda konstvetare, litteraturvetare, statsvetare, religionshistoriker och för all del sociologer när dessa yrkesgrupper knappast är vad arbetsmarknaden skriker efter.

pagrotsky sa i någon intervju angående detta att om unga människor vill utiblda sig till journalister eller annat random yrke med tuff eller närapå ickeexisterande arbetsmarkand, så vill inte han vara den som krossar deras drömmar. fair enough, men ändå liksom. det är ju staten som bekostar dessa utbildningar, ja till och med uttdelar bidrag till studenterna och erbjuder dem lån med sjysst ränta. till vilken nytta? allmänbildning, svarar ni. en grundkurs i genusvetenskap kan väl knappast skada? nej, kanske inte dig personligen men HELA SVERIGES EKONOMI kan den skada. ha! (det är nu jag känner att jag låter som en otäck högerpolitiker, varför jag nu känner mig tvungen att skriva en hurtigt humoristisk slutkläm.)

för allas vårt bästa vill jag därför här delge er av en snabbversion av samtliga grundkurser i samtliga samhällsvetenskapliga ämnen:

- redan dom gamla grekerna studerade detta
- några gubbar på 1800-talet hittade på dess nuvarande namn
- det finns en massa olika teorier, ingen av dem är särskilt tillförlitligt eller bra
- vi eftersträvar objektivitet men det är nästan omöjligt att vara objektiv
- det har skrivits en jävla massa bocker på området

sådär ja. du har nu sparat staten en massa tusen pengar och dig själv en massa tusen skulder. ta ett jobb på dagis eller på närmaste städfirma. jag nästan lovar att du lär dig mer om världen, andra kulturer, arbetsmarknaden än på en sociologikurs.

fast oj, nu skrev jag nog något förhastat. det är väl bara jag som är lat och inte orkar tillgodogöra mig av min kurslitteratur... hehe.

var e festen? I JORDBRO!

igår var det inflyttningsfest i jordbro. en tämligen lyckad fest blev det med alla dom vanliga inslagen:

krossade glas
nervösa sammanbrott
lite slagsmål
fylla
klagomål från grannarna
en och annan spya (fast bara på toa)
intriger
frenetiskt spelande på ett irriterande instrument (denna gång panflöjt)
paulina som gör konstiga saker
sång och musik
en och annan nattgäst

nytt för den här gången var även kate bush på repeat samt jello-shots. JÄHHH!

hon ler - varför i hela friden då?

nu har jag bott i jorbro i över en vecka. det är bra här och på fredag är det inflyttningsfest. hannes förser mitt liv med kvalitativ kultur i form av musik, serier och film. hannes är en bra kille.

ibland har jag tagit promenader. när jag promenerar på egen hand brukar jag sätta i system att le mot alla jag möter. det är en gammal vana jag pysslat med så länge jag kan minnas. jag gör det inte för att jag sprudlar av ren lycka precis, utan konceptet är snarare det gamla "det blir inte roligare än man gör sig". en småduggig tisdagseftermiddag i en gudsförgäten förort i sverige i januari har liksom ingenting att förlora på ett leende, är konceptet.

sången lyder ju att "when you're smiling, the whole world smiles with you". det låter ju fint och visst finns det mången förortsbo vars tunga vardag skulle lättas upp en liiiten aning om jag bara ler mot denne. men sången är en sanning med modifikation. i skärholmen stämde det ganska bra. eller ja, kanske femtio procent av de personer jag mötte med ett leende brukade le tillbaka. ibland fick man till och med ett osvenskt "hej" eller "hur mår du?" tillbaka. (oftast från ett jehovas vittne eller en alkoholiserad äldre man, men jag är inte den som skiljer på folk och folk.)

på denna punkt märks det dock verkligen vilken stockholms ändtarm jordbro faktiskt är. INGEN av de personer jag mött den senaste veckan här har lett tillbaka mot mig. reaktionerna tycktes alltid vara någon av följande:
1."hon ler - har jag öppen gylf/vansinnig frisyr/ser jag allmänt fånig ut?"
2."hon ler - är hon galen?"
3."hon ler - står det en clown bakom mig?"
4."hon ler - varför i hela friden då?"

som om blotta tanken på att någon som rör sig i jordbros omgivning en gråmulen tisdagseftermiddag skulle ha någon som helst annan anledning att le är människorna fullkomligt främmande. det är sjukt tragiskt. och jag orkar inte le så mycket mera.

alla älskar listor

musikvärldens hetaste män:
1. anders wendin
2. bruce springsteen (back in the days)
3. ulf lundelll (back in the days)

en pizza i jordbro

ibland har man flyt. efter mina äventyr på andra sidan jorden fruktade jag att hemkomsten skulle innebära månader långa av fångenskap i mitt föräldrahem i bredäng. men icke. två veckor efter att jag kommit tillbaka till mitt fosterland (observera mitt oväntade ordval!?) är jag inflyttad och klar i hannes jordbrokollektiv. ja, hannes till och med bjöd på pizza första kvällen - for the right jordbro spirit.

så nu sitter jag här. i mitt egna rum. med mina egna gardiner och min egen dator och mitt egna lilla liv. det fortsätter på något sätt, om än i mörkare och aningen kyligare tappning. (notera aningen; sanningen att säga har jag sällan frusit så mycket som min sista vecka i melbourne.)

livet som består av 25 kronorsöl på dovas varje onsdag, fikadejter med sanna, middagar hos bredäng bitches och ett och annat fylleslag till helgen. och träffa moderaten från farsta, även om det är något jag ska sluta med. på riktigt.

en grej jag funderar på att spexa till min tillvaro med såhär till våren är att bli ulf lundell-fanatiker. vad tror ni om det?

flonkys nyårskarameller

2007 firades in med dunder och brak på farmors 80-årskalas i strängnäs. eller snarare: jag somnade på soffan - utslagen av intensiva familjeaktiviteter och jetlag. min kära mor väckte mig lagom till tolvslaget då jag tvångsmässigt skålade i gammelfarbrors dyra goda skumpa.

men nu kära vänner är det dags att summera året som gått. här kommer årets...

... förort
självklart blir det vårberg - förorten där jag har bott och verkat under större delen av året och där dom grymmaste alkisarna och dom hetaste kickersbrudarna finns. utan konkurrens.

... bok
ett ännu enklare val. jag har nämligen bara läst en enda bok det här året och det är jack av ulf lundell. men inget ont i det - det är också den enda bok man behöver!

... ligg
här är konkurrensen hårdare och valet svårare. en australiensisk vildmarksguide konkurrerar med en sjöman från frankrike och brevbärare fightas med melbournekonstnärer. men i slutändan vinner trots allt moderaten från farsta. för lång och trogen tjänst.

... mest tvivelaktiga komplimang
"du ser ut som en utvikningsflicka i slitz!". vad svarar man på sånt?

... fetisch
äldre män. utan tvekan - try it you'll like it!

... uttryck
bjöd min kära farbror på igår; "försätta i grosses". (eller 'göra med barn', på modern svenska.)

... fest
en mycket svår kategori då 2007 förmodligen kommer gå till historien som en enda lång fest. men jag tror att maskeradfesten på the poo pub mitt ute i den nya zealändska landsbygden vinner trots allt. 40 backpackers strandsatta i ödemarken utklädda till olika saker med begynnelsebokstaven P kan inte bli tråkigt.

... mest oväntade kompis
är också en svår kategori då jag under mina resor stött på och umgåtts med mången ytterst oväntad person. men på hemmaplan vinner paulina. hon började sin vänskapskarriär med mig genom att vara redlöst full på en av mina och lovisas fester samt stjäla lovisas klänning. (men hon lämnade tillbaka den och heder åt henne för det.)

nej, nu får det vara nog. FROHES NEUES JAHR!