det var den julen!

så har det varit jul igen.

julafton firades med mor, far, syster, farmor och psykotisk farbror. det blev en riktigt lyckad dag på det hela taget som avslutades med en mycket underhållande runda TP. farmor roade oss alla genom att inte komma på vad ett "värmeelement i kroppsstorlek som ser till att vi kan vara solbrända året runt" var. (solarium, alltså.) däremot chockade hon oss genom att kunna namnet på obskyra rumänska författarinnor och annat jättesvårt.

vi funderade på att lägga till en ny grej i TP, liknande de olika livlinorna man kan få i "vem vill bli miljonär". fast istället för "ring en vän" skulle det vara "fråga spökrösten" - dvs min kära farbror som pratade för sig själv i rummet intill.

på annandagen bar det av till mormor, morfar och norrland. i norrland var det mycket snö. vi åkte skidor, spelade yatzy, såg norrsken och två älgar. allt en riktigt bra norrlandsjul bör innehålla, med andra ord.

förresten måste jag ju skriva vad jag erhållit i julklapp i år:
en klänning (av mor och far)
en hammare (av mor och far)
500 kronor (av farmor)
10 000 kronor (av gammelfarbror)
Persepolis (seriealbum av syster)
Lena Philipsson-skiva (av psykotisk farbror)
Lene Marlin-skiva (av psykotisk farbror)
badlakan med inbyggd strand-ryggsäck (av morbror och fru)
prydnadstomte (av mormor)
silversked (av mormor)
biocheck (av mormor)

ja, jag säger då det. PRECIS vad jag önskat mig!!! (speciellt skivorna jag fick av farbror har jag ju suktat efter hela hösten.)

idag kom vi hem från norrland. det tog drygt åtta timmar att komma hem. det är lång tid. jag hann nästan tröttna på min ipod. men bara nästan. när jag kom hem överraskades jag av långväga samtal ända från Ladenburg, Tyskland. det var hela Hennings familj som ringde och gratulerade mig på min födelsedag som dom trodde var idag. men det var ju i själva verket ganska passande eftersom jag i skrivandets stund bara har 35 minuter kvar som tonåring!!!

i morgon ska jag på systemet.

ville vara fördomsfri och så

idag och i förrgår har jag och Lovisa varit på sightseeing i Förorten. vi trodde att vi åkte för att gå på lägenhetsvisningar, men det kändes faktiskt mer som om vi turistade. ja, precis som i den där gamla Just D-låten "tre gringos" kände vi oss. föremålen för våra turistutflykter var Hjulsta och Rinkeby.

vi tänkte nämligen inte (som alla andra) bara avfärda dessa båda förorter med skamfilat rykte utan att ens besöka dem. so there we were. Hjulsta centrum är väldigt litet. det utgörs av kurdiska föreningens lokaler, Hjulsta livs och en halalkebaberia. på Hjulsta livs kan man köpa en himla massa grejor, men nästan ingenting man känner igen från sin ICA-butik förutom bregott, arlamjölk och coca-cola. endel förpackningar förstår man inte vad de innehåller hur mycket man än vrider och vänder på dem - såvida man inte har kläm på arabiska, vill säga. i frysdisken ligger bland annat falafel och "lamhuve". vi ser fler kvinnor med sjal på huvudet än utan, och många är beslöjade ända från topp till tå.

Rinkeby är ungefär som Hjulsta men väldigt mycket större. precis som i Hjulsta har man här stor nytta av arabiskkunskaper för att förstå sig på utbudet i affärer och caféer, även om det ofta är översatt till svenska eller engelska också. på så vis får vi reda på att en butik säljer "islamic clothes", "islamic books" och även fungerar som "travel agency".

ingen av de företeelser jag just beskrivit är ju direkt uppseendeväckande på något sätt. spexiga inslag som kvinnor i slöja, skyltar på arabiska och vattenpipor till försäljning återfinns ju även i min nuvarande hemort Bredäng. det är liksom bara det att man inte är van vid att känna sig som en minoritet när man inte har slöja på huvudet. och man är van vid att förstå vad det mesta i ens matbutik är. och även om man är van vid att många pratar språk runtomkring en som man inte förstår, så är andelen ickesvenska konversationer sällan 99 procent...

det är fett jobbigt att vara minoritet.

låten jag varit besatt av de senaste dagarna:
at the bottom of everything - bright eyes

so much for vårberg

jag klickade på "ja"-knappen för en trea i vårberg. jag hoppades, men bara lagom mycket på det där sunda sättet. FAST HELVETE också. nån jävel med kötid från 1983 (!!!) kom och snodde min första plats så att jag bara kom tvåa. jag typ dör. och jag kan inte låta bli att känna att mina vidskepliga tankar är högst befogade. för er som inte vet om det, så är jag nämligen hyfsat vidskeplig. (eller skrockfull, kanske det heter. jag vet inte, vad är skillnaden?)

här är mina bevis på att jag har rätt att vara vidskeplig:

- tar man en sväng på myrorna för att inhandla saker till lägenheten man hoppas få - ja, då kan man ge sig fan på att man inte får den

- är man gravid i andra månaden och kollar på bäbiskläder - ja, då kan man ge sig fan på att man får missfall

- har man med sig kondomer i väskan - ja, då kan man ge sig fan på att man inte får knulla

- har man för en gångs skull snygga underkläder - ja, då kan man också ge sig fan på att man inte får knulla.

kontentan av detta är således som följer: hoppas aldrig på någonting NÅNSIN förrän du är bombsäker på att det kommer inträffa. stackars, stackars mej.

det finns en baktanke med allt...

det finns vissa grejor med mitt jobb som är mycket skojiga. till exempel förmånen jag har att kunna läsa den kristna tidningen Dagen. läs detta innan ni sätter på er ett par Cheap Mondays:

http://www.dagen.com/nyheter/artikel.asp?ID=101621&sok1=cheap+monday&sok2=&fritext=&sokning=ja

ready, willing and (åtminstone nästan) able

nu är jag ready, willing and able att flytta hemifrån. idag var jag på Myrorna i Skärholmen och införskaffade följande ting för sammanlagt 215 kronor:

tio mattallrikar (gröna!)
fyra efterrättstallriker (såna där i glas som gamla tanter brukar ha)
ett fyrkantigt fat (att ha typ rivna morötter på)
en blå skål (att ha typ popcorn i)
en tekanna som rymmer EN kopp te

sedan tidigare äger jag en potatisskalare, två gratängformar och fyra Hello Kitty-muggar.

VAD MER KAN MAN MÖJLIGEN BEHÖVA I ETT HEM!?!

no more kolla på sex and the city med pappa

det är sex and the city-maraton på trean och jag har fått ytterligare en anledning att MÅSTA flytta hemifrån. pappa utbrast just "men den där är ju för stor!" när samantha köpte dildos.

men det kan bli verklighet. att flytta alltså. alldeles snart ska jag gå in på SKB:s hemsida och klicka på knappen "ja". "ja" som i "ja, jag är intresserad av att skriva kontrakt". det ni.

blogg-pyssel

Var bara tvungen att göra detta...

Choose an artist (or band) and answer only in song TITLES by that artist

Belle and sebastian

Are you male or female? Is it wicked not to care?
Describe yourself: I don’t want to play football
How do some people feel about you? You’re just a baby
How do you feel about yourself? She’s loosing it
Describe your ex boyfriend: Get me away from here I’m dying
Describe where you want to be: Asleep on a sunbeam
Describe what you want to be: Like Dylan in the movies
Describe what you want: My wandering days are over
Describe how you live: Waiting for the moon to rise
Describe how you love: I don’t love anyone
Share a few words of wisdom: Stay loose

en ganska modig stina

igår var det osaka vs. tokyo på street. fred astereo skulle spela och min älskling Lucksmiths-basisten mark skulle med största sannolikhet också vara där. ingen mark syntes dock till, och senare skulle jag få reda på att han ställt in och var kvar hemma i london. men fred astereo körde som väntat sina låtar i äkta härlig karaokestil med förinspelat komp och körer på cd-skiva, men hade en gitarr på sig för syns skull. (gitarrens strängar gick dock av efter halva spelningen och han fortsatte med bara förinspelat komp.)

jag drack inte alls mycket under kvällen, men lyckades ändå med följande storslaget modiga insatser:

- skrika "that's maths!" efter att fred astereo spelat klart, vilket resulterade i en privatföreställning för mig och vivi vid högtalaren på scenen av just denna låt. (han hade inte kunnat spela den låten eftersom han egentligen verkligen behövde en gitarr för att spela den.) och ja, han kände igen mig - hans största svenska fan!

- lämna en mordhots-flajjer till grabben jag spanat in på street ända sedan han hjälpte min mor med att sätta upp en gallergrind till hennes garnbutik för några månader sen.

- fråga catti brandelius om hon skulle till bredäng, vilket resulterade i en liten pratstund med henne sen på vägen från tunnelbanan. precis som jag hade hon hello kitty-väska och precis som jag hade hon just tagit fram sina vinterstövlar och impregnerat dom så att dom skulle tåla fukt lite bättre. FYI, typ!!!

slösurfartips

två surftips för den uttråkade:

www.svt.se och klicka på "öppet arkiv". kolla in oförglömliga Hajk-inslag som "Bengt gör en säckpipa" och "Bengt gör smörgåspålägg av ägg". jag skrattade så jag grät.

www.snyggast.se , sök på "dikt" och njut av poesi av hög kvalitet; "Du är mitt allt och mitt ända, med dig får inget hända Du är det finaste i norden, och även på jorden "

eller ta del av visdomsord:
"Många män tror att ju större bröst en kvinna har, desto mindre intelligent är hon. Jag tror inte det funkar på det viset. Jag tror det är tvärtom. Jag tror att ju större bröst en kvinna har, desto mindre intelligenta blir männen!!! ;P"

eller få goda livsråd:
"Familjen betyder mest! ni ska alldrig säga jag hatar dwej till dom, för du vet att du älskar dom, och dom älskar dej"

MORDHOT! den snälla klubben

nu mina kära vänner finns det ingen återvändo. MORDHOT! den snälla klubben is gonna blow your mind. vi ses på bonden 6e december. tror jag...

fakta från en pskokotisk man

jag talade just med min farbror på telefon. min farbror är psykiskt sjuk. det är ju ganska sorgligt, fast ibland rätt så roande.

farbror inledde samtalet med att fråga om det var stina eller lisa ekdahl som talade. för visst var det väl ändå stina som skrivit lisa ekdahls senare alster? han fortsatte med att meddela att hans häftapparat blivit stulen. han var mycket upprörd och chockad över det inträffade och tänkte snart ringa den lokala polismyndigheten för att anmäla stölden. vidare berättade han att eskilstuna där han bor är "en mycket farlig stad att vistas i för svage män". den staden har skrämt honom till vettet så många gånger att han frågade sig varför han fortfarande är kvar. dessutom är kvinnounderskottet i eskilstuna enormt. vidare fick jag reda på att det fanns inte mindre än två stycken socialdemokrater vid namn olof palme. den första olof palme, som var en mycket bra karl, blev mobbad så till den milda grad av den impertinenta regeringen att han tog sitt eget liv. (impertinent = mer än lovligt näsvis.) olof palme den andre var mer högervriden och införde en massa försämringar för bland annat pensionärerna och denne mördades sedemera på order av riksåklagaren.

nu vet ni det.

soundclash i mitt hjärta

lördagen var en mycket trevlig dag. jag och sofia promenixade runt på stan och sen lagade vi mat och delade på en vinare i skenet av levande ljus och pratade om livet och lyssnade på Yo La Tengo. sen skulle vi ut. johans kompis alberto skulle fylla år och sånt ska man ju fira liksom. dom tänkte gå till nåt astöntigt ställe som jag och sofia vägrade besöka, varför vi i stället föreslog att vi skulle besöka ett annat astöntigt ställe, nämligen soundclash. varje gång jag besökt det stället det senaste året har jag sagt "aldrig mera soundclash" efteråt. men av nån jävla anledning hamnar man ändå alltid där. igen och igen. men nu var det - VERKLIGEN - sista gången.

för er som inte vet så är alltså soundclash stans absolut sunkigaste indiehak alla kategorier. klientelet består till 95 procent av nykläckta sprittörstande artonåringar. på den gamla goda tiden behövde man dock inte ha fyllt arton för att komma in, det räckte med att man kände nån som släppte in en bakvägen. (denna kväll gick det tydligen också att fejka en stämpel på handen med kulspetspenna och komma in oavsett ålder.) hur som helst - med öl för 27 spänn blir dessa nyblivna artonåringar ganska snart ganska redlöst berusade. en av dessa stackare hittade vi senare liggandes på marken utanför, bredvid sina egna spyor. vi hjälpte honom på med jackan och ringde upp hans kompis som befann sig inne på stället, också han tämligen överförfriskad. vi bedömde dock att han fick anses vara kapabel att ta hand om sin vän.

under mystiska omständigheter lyckades vi hur som helst ha en riktigt trevlig kväll, åtminstone till en början. jag och sofia slog oss i slang med två brudar, som med sina trettio år var höjde medelåldern på stället rätt rejält. vi berättade bland annat fakta som att Franz Ferdinand är ett BAND, och annat som kan vara bra att veta om man befinner sig på soundclash. och så träffade jag på en gammal kompis vid namn mårten.

det var under en av mina och mårtens små rökpauser utanför som det galna hände. vi står där i lugnan ro och pratar, när det helt oprovocerat kommer fram en jättearg man till mig och kräver att få gräva i min väska. då jag inte sett honom tidigare och han inte hade några vakt-kläder, drog jag slutsatsen att det var ett fyllo som ville sno mina grejer. men han var ihärdig och nästan slet ifrån mig väskan. ungefär då fick jag reda på att det var han som äääägde stället. i min väska hittade han en TOM pepsiflaska som han luktade på och konstaterade att den luktade sprit. "ge mig din bricka!" skriker han och jag överlåter fogligt min garderobsbricka åt honom. en halv minut senare slänger han min jacka på mig och säger att jag måste gå. mårten börjar ifrågasätta rimlighetsgraden i det just inträffade, varpå killen säger: "säger du ett ord till nu så slänger jag ut dig med!". mårten yttrar ett försiktigt "men", vilket var droppen. nu var alltså inte heller han välkommen in. vi typ dog. JAG HAR BLIVIT UTSLÄNGD FRÅN SOUNDCLASH!!! FATTA!!!

sen åkte vi hem till alberto och kollade på tv-spel.

dimma, dimma och konsumtionssvårigheter

idag var ingen särskilt bra dag. idag började med Lützendimma och slutade med Lützendimma. förmodligen blir det Lützendimma i morgon också för att påminna oss om vår gamle monark Gustav Adolf som ju stupade i morgon, den sjätte november, fast för en massa år sedan. i Lützen. i dimma.

i dimma cyklade jag alltså ner till jobbet i morse. idag är en dag då man egentligen ska vara ledig och sätta ljus på alla gravar som tillhör folk man känner. (eller känt, kanske, det är ju en definitionsfråga det där.) men om man nu inte kan få vara ledig från jobbet en sådan dag som denna, ja, då ska man få en skälig ersättning för sveda och värk, typ. det heter OB, precis som tampongerna eller snarare som i OBekväm arbetstid. på slappast möjliga sätt cashade jag så in lite lättförtjänta stålar denna dimmiga novemberförmiddag. (på helgerna är vi dessutom alltid totalt överbemannade eftersom chefen aldrig nånsin är där då och kan se hur överbemannade vi är.)

efter jobbet hade jag och syrran bestämt träff. jag brukar bestämma träff med henne ibland när jag känner mig tvungen att konsumera kläder eller dylikt. jag är nämligen av den absoluta övertygelsen att jag inte är gjord för att leva i det konsumtionssamhälle vi de facto lever i - av den enkla anledningen att jag inte vet hur man gör när man konsumerar. jag går runt och runt och runt i butiker och ju längre tid jag vistas i dom desto mer känner jag hur allt står mig upp i halsen och jag tänker att "nu måste det väl ändå vara revolution på gång". men det är aldrig nån revolution på gång. alla mina medkonsumenter shoppar på som om det vore det mest naturliga i hela världen, men själv lyckas jag sällan konsumera någonting. därför behöver jag ibland en shoppingfascist vid min sida; som talar om för mig vad jag ska köpa och jagar bort alla antishopping-demoner ur mitt huvud. min syster är bra på att vara shoppingfascist. men idag tror jag minsann att Lützendimman sög musten även ur henne. således återvände jag till hemmet utan en tillstymmelse till vinterjacka, vilket var shoppingfascistens uppdrag.

PS. jag kan höra mina föräldar pussas. det är äckligt. jag måste kanske flytta. ds.

det värsta som kan hända

igår hände det värsta som kan hända. historien började egentligen härom veckan när min gamla dator krachade. ingen vidare fara på taket förvisso - det var en gammal burk och vi hade precis fått en ny. de enda filer av värde som fanns sparade på dess hårddisk var min musik, men den fanns ju ändå lagrad i min ipod.

men det var när min ipod mötte den nya datorn som katastrofen skedde. det hela gick mycket fort. massa popupfönster hit och dit och man klickar 'ja' och 'nej' och 'fråga mig inte igen' och 'OK' och 'avbryt' lite hit och dit. nånstans mitt i alltihopa klickades det fel. brutalt fel. nånstans klickade jag på knappen 'radera alla filer från ipodden och datorn och världen'. ja, just det. ni läste rätt. all min musik - FÖRSVUNNEN. bara sådär. jag börjar skrika och gråta. detta kan inte vara sant. mamma kommer farandes in i rummet och undrar vad som hänt och hon förstår genast precis hur jag känner mig. jag skriker "det här är det värsta som kan hända mig!". för er som ändå inte förstår vidden av denna katastrof kan jag meddela att jag så sent som för nån dryg vecka sedan proklamerade att min ipod "är min bästa vän". mmm. och nu är den tom. jag vill helst inte prata om det mer nu.

idag besökte jag ungdomsmottagningen i vårberg igen. det är ganska trevligt där. jag pratade med en kurator som bland annat berättade för mig att jag "försöker gasa och gasa men handbromsen sitter i". med den fina liknelsen och ett lätt leende på läpparna lämnade jag stället och åkte hem till syrran några kvarter bort. vi drack te och pratade om problematiken kring att ens självbild är lika med produkten av det man presterar - det suger rätt hårt. min syster är snäll och klok.

sen cyklade jag hem och lyssnade på last days of april PÅ CD-SKIVA. nu lyssnar jag på P3. suck. dagens låt får hur som helst bli "push the button" med sugababes, av alla grupper. det är faktiskt en fett svängig låt!!! och vad sägs om följande textrad? "my sexy ass has got him in a new dimension". GRYMMASTE LYRIKEN JUH!!! eh.

R.I.P.

det har sagts förr men jag säger det igen - indien är död. nu säljer dom sonic youth-t-shirtar på topshop.

tre stackars svanar och en upprörd tant

världen är konstig. just nu ska vi tycka att det är jättehemskt att tre svanar dött i kroatien, men vi förväntas bara vara måttligt intresserade av att 70 000 männsikor dött i pakistan och att tre miljoner människor där blivit hemlösa. VAR ÄR LOGIKEN?! det är egentligen lika väl för mig att jag gett upp mina journalistdrömmar - jag vill ändå aldrig bli en del av medievärlden som inte visat några som helst sundhetstecken på länge. pilutta er, ungefär. nej, tacka vet jag den gamla hederliga äldreomsorgen, här kommer ett smakprov från min vardag:

stina: (råkar stöta till tant A:s arm.) förlåt!
tant A: 'förlåt!' det räcker inte!
stina: nähe tant A, vad vill du att jag ska säga då?
tanten: (kort eftertanke) jag vill att du ska bete dig hyfsat!

åh. dessa underbara stunder som verkligen får en att älska sitt jobb!

dagens låt blir en gammal goding kind of, som fick en revival idag: "emily" med adam green. som jag för övrigt ska gifta mig med. adam green alltså. inte emily. men hörni! det var faktiskt rätt så coolt häromdagen när jag var på ungdomsmottagningen och upptäckte att dom blivit så pass ickeheteronormativa att dom hajat behovet av att fråga om man har sex med båda könen eller bara ett av dom och i så fall vilket. jag blev typ asglad över att få frågan - som ingen nånsin frågat mig tidigare på nån ungdomsmottagning - även om jag såklart svarade ett vanligt tråkigt "bara killar". mindre glad blev jag när jag fick en pinne uppstoppad i urinröret - vilket dessutom resulterade i något som kan liknas vid en fejkad urinvägsinfektion i över ett dygn efteråt. nästan så jag hoppas dom hittar lite gonorré eller nåt så att det känns som värt besväret.

snittar, tequila sunrise och sjuksköterskestudenter

i lördags var det kalas hos linnea och det hela blev en riktigt lyckad tillställning. lite småläskig dock till en början - jag har ännu inte riktigt vant mig vid att gå på fester där medelåldern är över tjugo, värdinnan har gjort små snittar och tilltugg och där killarna har skjorta och kavaj. men vi människor är ju så fantastiskt anpassningsbara! temat på festen var cocktailparty och jag gjorde till en början ett par misslyckade tequila sunrise och sedemera några mer lyckade dito. det kändes som lite vuxenpoäng på det med. det bästa med festen var dock när jag, jocke och en blivande sjuksköterska satt och degade frampå småtimmarna och utbytte mer eller mindre pinsamma sexminnen. senare satt vi även och förfasades över konservativa antifeministiska frilansskribenter och gottade oss i hemska fakta om texas death row. några minuter över halv åtta på söndagmorgonen klev jag innanför dörren till mitt hem, mycket trött men relativt glad. och jag kunde inte låta bli att undra om inte en 27-årig sjuksköterskestudent egentligen vore precis vad jag behöver.

hemma bra men borta lite bättre

jag har varit i england. i england är det nästan alltid vått. om man tvättar en tröja och hänger upp den för att torka så har den med största sannolikhet inte torkat dagen därpå, och kanske inte heller dagen efter det. det är en av dom jobbiga grejorna med england. jag kan ju lika gärna börja med att rabbla jobbiga grejor med england, för det är ju alltid roligare att han en tokrolig och positiv slutkläm, inte sant?

i england har kvinnoemanicipationen inte kommit lika långt som i sverige. om man är intressead av någon ska man helst inte visa det på något som helst sätt, för då är man en hora. om man är tjej och ändå talar med en karl i över fem minuter kan en annan tjej skrika "THAT SWEDISH BITCH IS TRYING TO STEAL MY BOYFRIEND" bakom ens rygg. oavsett om det är hennes pojkvän eller inte. man ba liksom va?!

i england finns det massa australiensare som drar nytta av att dom vistas i ett land där kvinnoemanicipationen inte gått lika långt som i somliga andra länder. det får dem till exempel att tro att de kan säga åt sin flickvän att hon faktiskt får ta och raka av sig ALLT hår därnere om oralsex ens kan komma på tal. man ba liksom va?!

nu till dom braiga grejorna. i england kan man köpa jättemycket konstiga saker. konsumtion är roligt. jag har bland annat konsumerat en tröja med får som säger BAH och Hello Kitty-godis som smakar läppbalsam.

det engelska språket är ju för övritgt toppen. i england kan man säga "OH YEAH" när man har sex utan att tro att man är med i en porrfilm, man kan kalla nån för "baby" utan ironi och damen i kassan på snabbköpet kalla dig för "darling". sånt rockar röv.

i england kan du konsumera alkohol anytime mellan tolv på dagen och elva på kvällen utan att nån stirrar på dig. (efter klockan elva blir alkoholen svårare att få tag på men folk kommer inte stirra på dig om du envisas med att fortsätta öla efter detta magiska klocksalg.) överhuvudtaget kan man konsumera ganska stora mängder alkohol i england och av ganska skilda slag. eller vad sägs som bananöl? nåväl, blå alkoläsk var nästan att föredra.

i england kan du jobba på ett fyrstjärningt hotell men ändå exempelvis spela tennis med isbitar från ismaskinen och plastvattenkannor som racketar. du kan även busringa till högsta storfräsarchefen för hela hotellkoncernen mitt i natten - och ändå få behålla jobbet. och sånt är ju behjärtansvärt.

vidare är den engelska artigheten fantastisk. man kan krossa en burk lemoncurd på Harrods stengolv och det stackars butiksbiträdet tvingar ändå sig själv att upprepa "no problem att all" som ett mantra.

england var faktiskt toppen alltogether. jag är inte glad att vara hemma. borta bättre.

kom på att jag glömde dagens låta-mig förra gången. det är en katastrof som inte får upprepas. DAGENS LÅT är... blue light - bloc party.

grejen med Lucksmiths

efter en ovanligt hysteriskt jättejobbig dag på jobbet i fredags (två tanter ramlade - SAMTIDIGT!) kände min kropp att lite häng på Landet och en öl eller två eller tre inte skulle sitta så fel. att Fred Astereo från Australien dessutom skulle spela sina oemotståndliga popdängor på Landet gjorde valet av fredagsunderhållning ännu mer självklart.

och vilken kväll! dj:n spelade genomgående bra musik (jonathan richman, acid housekings, concretes… ja, så fortsatte det!) i väntan på Fred Astereo pratade vi med en kille som hade varit på Tellus samma kväll som jag när det där värdelösa bandet Campfire spelade. han hade rådiggat Campfire – köpt skivan och allt – och det hela var ju bara för underhållande för att vara sant. så var det dags för Fred Astereo att äntra scenen. han var sådär charmigt ocharmig och småmobbades med publiken mellan sina höjdarlåtar, som han framförde spelandes gitarr till förinspelade komp. ibland hängde han av sig gitarren för att kunna ägna sig helhjärtat åt att sjunga kärleksballader med så mycket inlevelse att det enbart kunde uppfattas som ironi. han var toppen. Lovisa köpte skivan och jag beklagade att jag inte hade råd med en. Fred Astereo, som egentligen hette Stanley, tyckte att jag skulle kopiera hennes.

men nu till det fantastiska - till sin hjälp hade Fred Astereo nämligen ingen mindre än basisten från världens bästa australiensiska band Lucksmiths!!! till min stora förvåning hälsade jag faktiskt på honom, som hette Mark och såklart var sådär gudomligt nörd-söt. och till min ännu större förvåning lyckades vi hålla en konversation! jag berättade att Lucksmiths hjälpt mig överleva dom tyska bergen. och jag fick reda på att han aldrig ägt en anorak i hela sitt liv - trots att han är med i bandet som skapat anorakpopen. vidare berättade han att han faktiskt gillade att surfa. jag var kär. han skrev ner små londontips till mig på ett kvitto och jag tänkte att det här är så nära himmelriket man kan komma. sen dansade vi och jag försökte förklara grejen med låtar som Broder Daniels "underground" och Brainpools "bandstarter"; den stackars australiensaren såg lite frågande ut tyckte jag. men någon stans mellan anorakprat och dans slapp det ur honom, det fruktansvärda ordet. girlfriend. jag fortsatte såklart att spela oberört cool, men i själva verket var jag förstås helt förstörd.

men så är det ju det här med alkohol och ärlighet. jag var ju bara tvungen att berätta för alla andra jag pratade med om min olyckliga kärlek. vilket resulterade i att en av klubbinnehavarna skrek "hey Mark, this girl loves you!" och knuffade fram mig till honom på äkta mellanstadievis. och där stod jag. "well yeah, I love you". och han typ ba la huvet på sned och typ: "but I'm in love with someone else". och jag ba "I KNOW!". men jag fick en puss på kinden i alla fall och kunde vakna nästa dag "happy and hungover on the first day of october".

Willy Wonka vs. tungspatlar

idag besökte jag för första gången café Valand på Surbrunnsgatan. det var en upplevelse och en njutning utöver det vanliga. stället öppnades 1954 och sedan dess har inte en enda detalj i inredningen förändrats. träpanelerna på väggarna, kakmontern, de röda små lamporna, möblerna - ja till och med kassaapparaten är original från öppningsåret. mannen bakom disken likaså, som nu hunnit uppnå en mycket hedervärd ålder. jag älskade såklart stället från första stund och ser nu fram emot många trevliga stunder där över en kopp bryggkaffe och en mandelkaka.

i morgon tänkte jag gå och se Willy Wonka med Jocke och Åsa. men det visade sig att Åsa - som är sådär internationell och häftig med kontakter i utlandet och ett telefonsvararmeddelande på engelska - redan har Willy Wonka på video. och förresten kunde hon inte följa med i morgon. Jocke ringde upp mig för att meddela detta och lockade isället med ett annat trevligt erbjudande för onsdagskvällen. han hade nämligen lyckats få tag på två stycken tungspatlar och dessutom laddat hem den japanska skräckfilmen Dark Water. läkarstudent som han är tyckte han förmodligen att hans erbjudande om kvällsunderhållning; gräva varandra i halsen med tungspatlar för att sedan titta på en japansk rulle med mycket blod, var minst lika lockande som en biokväll. jag kände dock att jag hade den förra kvällen hos Jocke i alltför färskt minne för att känna mig riktigt lockad av erbjudandet. då stoppade han nästan min blodtillförsel i ena armen när han försökte ta mitt blodtryck med sin nyligen införskaffade blodtrycksmanchett och sen kollade vi på dansk splatterrulle så att jag inte vågade gå hem själv från t-banan.

historiskt roligt

efter det senaste inlägget om döden tänkte jag som utlovat berätta om någonting roligare denna gång. en rolig sak som hänt var att jag igår gick på danslektion med den historiska dansgruppen Contre Temps. Contre Temps är historisk av två anledningar: dels för att den historiska dansgruppen sysslar med historisk dans, vilket kan betyda alltifrån fräsiga 1700-talsmenuetter till grymma 1400-talssällskapsdanser. dels för att jag inte deltagit i någon aktivitet med dem sedan förhistorien, det vill säga; innan mina första converse-skor, innan kroghäng, innan indiepopen, innan innan både jonas, petter och dom flesta karlar i mitt liv.

trots att det var historiskt länge sedan jag deltog var det mesta sig likt - samma tid, plats, deltagare och tokroliga "vi skojar om klassisk musik"-jargong. några förändringar hade dock skett. till exempel hade vår historiskt gamla dansfröken Ann-Marie gått i pension och givit plats åt den betydligt yngre dansfröken Karin. den yngre dansfröken medförde ett par förändringar. som att danslektionen numera gjorde en svettig (!) och att jag idag har träningsvärk i vaderna. ja, faktum är att dansen numer blivit så fyskiskt påfrestande att någon typ av gymnastikkläder var att föredra. men Contre Temps är fortfarande dansgruppen där uttalanden som "det här med takt och rytm har aldrig varit min grej" är fullt acceptabla och dessutom inte alltför infrekvent förekommande. och även om det verkligen märktes att jag inte varit med på ett tag, så var mina klumpiga tonduer och dunsiga chasséer inte så jävla mycket värre än dom andras...

en annan skojig sak jag roade mig med igår var att gå på ett seminarium om ekonomiska frizoner på TCO-huset. det kanske inte låter som dirket roande på samma sätt som historisk dans(!?) - en mer passande beskrivning av det inträffade vore väl kanske 'intressant'. men faktum är att det var roande. först får man kaffe i pappmuggar alldeles gratis, sen får man lyssna på ett intressant föredrag alldeles gratis samtidigt som man kan anteckna på alldeles gratis TCO-papper med sin gratis-penna och dricka gratis-LOKA. när allt är över är det bara att hugga in på gratis-lunchmackorna. jag ska FETT bli en seminarieräv som softar runt på stans alla spännande seminarier och inkasserar gratiskunskap och gratiskäk. det enda meckiga är när någon börjar prata med en och ens lobotomerade vårdbiträdeshjärna inte kan pressa fram en enda vettig, relevant sak attt säga. men då är det bara att stoppa ner den tjusiga lunchmackan i väskan och ta en solig promenad på östermalm.

förresten vet jag att massorna kräver ett omedelbart införande av flonkys dagens låt. så okej, okej då. FLONKYS FÖRSTA DAGENS LÅT är.......(trumvirvel): highschool drama - mont mardié.

döden döden

det är jobbigt när folk dör. en annan sak som är jobbig är när folk inte dör. och det är just det som är det jobbiga just nu. farfar fick en stroke för drygt en vecka sen och har legat på sjukhus sedan dess, i princip okontaktbar. han får dropp och pysslas om och han lever fortfarande. om någon vecka fyller han 87. nästa vecka kommer han förmodligen att skrivas ut till ett sjukhem. men ända sedan han fick stroken har jag tänkt samma sak: låt honom dö! det har övergått från en stilla önskan till att allt mer påminna om ilska och frustration. "låt honom dö! det här är orättvist!" utbrast jag för några dagar sedan, varpå min mamma ställde den relevanta frågan "hur då orättvist? vem tror du bestämmer det?"

och jag tror inte att det finns någon som bestämmer när döden kommer. tur är väl det, men det kunde ju vara lite som när man får folkomrösta: säg hur du vill och önskar att det ska vara. sen kanske vi (som bestämmer?!) lyssnar på dina önskemål (som i EU-omröstningen). eller inte (som i höger-vänster-trafik-frågan.) ett slags allsmäktigt veta-bäst som ändå lyssnar på vad man har att säga. och jag säger: låt min söta fina farfar dö. han har gjort sitt och han förtjänar inte leva som ett vårdpaket, vilket är den enda tänkbara fortsättningen på hans liv efter den här stroken. gör plågan kort! gör slut! ja, jag är medveten om att jag just önskat livet ur min farfar. men döden är inget tabubelagt för mig på det sättet. jag kan till och med se det som en efterlängtad belöning på många års gott och idogt kämpande. och en befrielse från ett liv som inte längre är värdigt att leva.

nästa gång skriver jag om något roligare.

det är så spännande att resa

jag är fett trött på mitt jobb. i alla fall på dom jobbiga jobbkompisarna. som inte alls är några kompisar såklart utan en bunt bittra medelåldersplus-kvinnor med noll livsglädje. dom är fett nedbrytande att vara i närheten av. så jag ska lämna dom ett slag snart och dra till England i oktober. jag pratade med min goda vän ullis i natt som är slavarbetare på nåt slags hotellkomplex utanför oxford. hon var ganska på lyset sådär och på mycket gott humör. hon jobbar hela tiden och sover och äter aldrig. istället dricker hon sprit och röker. jag tycker det låter som ganska trevligt, så jag tänkte hälsa på.

i veckan läste jag en ganska bra liten krönika av fredrik strage på temat resor. han hade kommit fram till att hur mycket han än reser, så upplever han ändå inte så mycket mer än sin morfar som aldrig i sitt 94-åriga liv lämnat Gnarp. för var Strage än reser så hamnar han ändå alltid i samma typ av miljöer: "bohemiskt minimalistiska caffelatte-enklaver där alla har basebollkeps och designerjeans, butiker fyllda av glassiga fotoböcker från Taschen, snuskigt dyra doftljus och Barbapappa-statyetter, vintageavdelningar där det säljs tyska arméjackor och spelas Antony & The Johnsons eller MIA, uteserveringar med chèvre- & valnötsfoccacia". han fortsätter: "det finns ingen som helst skillnad mellan säg, Maraiskvarteret i Paris och Williamsburg i New York. det är popkulturella getton för folk som inbillar sig att de är intresserade av att se världen, globetrottrar som gärna talar föraktfullt om svenskarna som äter köttbullar på chartersemestern, men som i själva verket är djupt konservativa". jag tycker att han gjort en intressant, om än ganska uppenbar, betraktelse som jag själv känner igen mig i alltför väl.

jag minns förra hösten när jag och sofia var i München och för första gången verkligen insåg hur konservativa vi var i vårt resande. för det första åker vi BARA till storstäder. och när vi väl befinner oss i en stad är det första vi gör att söka upp dom hippa(?!) kvarteren med lite halvsunkiga second hand-affärer, t-shirtbutiker, caféer och barer där dom spelar nick drake. efter nåt varv runt i butikerna slår vi oss ner på nåt fik och dricker te så långsamt vi kan och sen ber vi om påfyllning av varmt vatten. vi ser oss omkring och säger att "det här var ju en riktigt trevlig stad". men i München den där gången slog det slint. vi hade nämligen inte hittat till dom "rätta" kvarteren direkt utan letat ett tag innan vi äääntligen kunde slå oss ned med en kopp te på nåt som kändes som "rätt" sorts café i "rätt" sorts område. men i samma stund som vi hittat dit insåg vi tragiken i det hela.

hey - det är så spännande att resa och se nya saker!

död åt minglet

fredagskvällen började riktigt bra. jag träffade syrran och hennes trevliga polers i midsommarkransen för att gå på chimos vänkväll på Tellus. för min syster har verkligen trevliga polers. dom lyssnar när man pratar med dom, är socialt kompetenta, begåvade, mogna och sansade. vi åt billig mat och drack öl och hade trevligt och tittade på undermålig underhållning i olika former. (eller vad sägs om ett band som heter Campfire bestående av tre unga män med alldeles för långt hår, varsin gura, halvkass förutsägbar stämsång samt ogenerade dylan-wannabe-kompositioner fullkomligt befriade från självironi?) hursomhelst hade vi det riktigt trevligt. men eftersom nån ond person (eller flera?!) inte gett Tellus serveringstillstånd till senare än tio, bestämde vi oss för att gå vidare. vi gick till Trädgården, som hade någon typ av brontosaurus-avslutning-på-sommaren-tillställning.

det krävdes inte mer än en halvtimme av Trädgården-mingel innan jag kände mig hatisk mot hela världen - inklusive mig själv. jag hatade att vara full, och jag hatade att mingla. jag mådde helt enkelt fett dåligt av att gå omkring där och krama halvbekanta man aldrig mer än halvkänt. som grädden på moset (jag vet, jag hatar också det där uttrycket) så dök ingen mindre än min kära ex-pojkvän jonas upp. han var odräglig som vanligt och han hade fortfarande inte lagt sig av med den där patetiska norrköpingsdialekten som han snappade upp i våras. det var too much indeed. men istället för att bara dra innan allt raserade totalt, lät jag mig övertalas kvar av en nyförvärvad vän och drack ännu mer öl i tron om att det skulle börja kännas bättre. det gjorde det inte. istället stapplade jag hem vid halvfyrasnåret fullare och olyckligare än på länge. killen brevid mig på tunnelbanan var vänlig nog att väcka mig med jämna mellanrum och såg på så vis till att jag lyckades kliva av i bredäng.

igår kväll var jag och såg josef fares nya film Zozo. den var värsta höjdaren såklart och det var nog tur att jag såg den igår. för vad är en överdos av alkohol och mingel jämfört med bomber över ens stad och döda föräldrar? idag har jag jobbat. det är kul att jobba. man får pengar. och folk som håller en i handen och säger "tack för att du finns."

three times the happiness

idag var en lycklig och bra dag. egentligen kan man säga att den lyckliga och braiga dagen började redan igår kväll, då jag för andra gången i mitt liv begav mig till det förträffliga stället Landet vid telefonplan. där spelade världens sötaste Two Times the Trauma - två stycken mattias och så nio personer till. mattias spelade gura och sjöng och mattias spelade slagverk av alla de slag. till de övriga nio hörde bland annat tre söta små karlar som utgjorde den skönsjungande kören, en tonåring på tuba och en kombinerad organist/saxofonist. jag, lovisa och sofia njöt av framträdandet ur grodperspektiv - sittandes på golvet framför scenen med lagom insyn i bandets näsborrar. jag satt där, blundade ibland och tänkte att det här stället ska SÅ bli mitt stamhak. allt är fint där - till och med ölglasen är dom finaste som tänkas kan. kanske lite för fina, even.

lovisa sov hos mig och vi gjorde den bästa dagen-efter-frukosten ever: ugnspannkaka! så himla lätt ju - bara att röra ihop, hälla i pannan och vänta tjugo minuter. inget jävla vändande. denna förtärdes i lugnt tempo (det tog några timmar) med gräs under fötterna. lovisa och jag kom på en hel massa saker - det mesta med mat i olika former inblandat - som vi ska hitta på. till exempel baka sju sorters kakor och bjuda våra vänner på kafferep.

men det var först när lovisa gått hem vid femtiden som det äntligen hände. jag köpte en iPod. den är vit och fin och 20 gig stor och jag känner mig ganska så säker på att vi kommer att komma mycket bra överens. det är den dyraste teknikpryl jag nånsin köpt i hela mitt liv och jag har heller aldrig varit så lycklig över en teknikpryl någonsin tidigare. jag ska virka ett litet fodral till den som kan skydda den mot allt ont här i världen. det kommer bli toppen.

den här dagen hade förmodligen slutat lyckligt och bra också, om det inte vore för att jag nyss råkade se en stackars liten dalmas bli utskälld av idol-juryn. dom tyckte att han var för snäll och att hans frisyr gick fetbort, varpå han leende bedyrade att han minsann skulle bli mindre snäll och klippa bort sin fula frisyr. KOM IGEN FÖR FAN KIDS! sluta lyssna på fåniga auktoriteter! ungdomen av idag har ju ingen självrespekt nånstans.

ROCK ROCKS

och vi skulle ju typ såhära dra till landet vid telefonplan och det skulle ju vara värsta grymt typ och nån av lucksmithsgrabbarna (geee - vad är grejen med den här bloggen och lucksmiths?!) skulle vara där och grejer. så vi drack rom och cola hemma hos sofia precis som in the old days, hookade upp med charlotte på vägen och vandrade genom mälarhöjden, förbi mitt gamla hus och min gamla videoaffär och åkte till telefonplan från min gamla tunnelbanestation. men det var fett med full house där på landet. crap, tänkte vi. och hamnade på ROCKS på tivoli! behöver jag säga att det inte var utan "jag-hatar-rock"-muttranden som jag klev in i lokalen? men med förväntningarna nere i kinaskorna kan ju saker och ting bara bli bättre.

det finns vissa fördelar med ett rockplejs som ROCKS som de så informativt döpt klubben till. till exempel att dom spelar rock. för människor som lyssnar på rock är - som vi alla vet - lite fulare och töntigare än människor som lyssnar på, låt säga, pop. därför behöver man inte gå omkring och känna sig ful - för alla andra är i alla fall helt way out there på snygghetsfronten. dessutom är dom flesta som lyssnar på rock lantisar. bingo igen. släng på din random italienare på raggasvenskatjejer-semester och kvällen är fulländad. jag pratade med en musikmajje från värmland som såg det som sitt mission att förmedla bra musik (läs ROCK) till kidsen, fick snus av ytterligare nån långhårig typ, diskuterade den rådande kulturella anarkin med en snubbe som tyckte att jag skulle lyssna på manic street preachers 1991 (för då var dom jävligt mycket hardcore). beställde för många öl, svor för mycket och berättade för pinsamma anekdoter för för okända människor. sjöng neil young med en kille med gitarr och munspel på mariatorgets tunnelbanestation innan jag till slut kysste en synthare från eskilstuna godnatt.

av någon outgrundlig anledning mår jag rätt så bra. mitt största bekymmersämne just nu är hur många gig jag ska köpa på ipodden. snart ska jag göra ett sjukbesök hos stackars katarina som opererat blindtarmen.

hajkbananer och dask i ändan

i helgen var det togatillställning på örnsätrabacken. det hela blev en ganska ordinär stina-tillställning, bortsett från just det att alla gäster tvingades bära det inte alltid helt smickrande plagget toga. detta plagg visade sig särskilt olämpligt för dans, då det tenderade vridas runt och blotta bröst och andra kroppsdelar.

som alltid på stinatillställningar släpades en vattenpipa med, och som alltid när en vattenpipa ska börja nyttjas skedde en jakt efter tillbehör såsom gafflar, handdukar och aluminiumfolie. aluminiumfoliejakten blev mest spektakulär. efter att kalle och micke konstaterat att det inte fanns något aluminumfolie att tillgå i hushållet, begav dig sig ut på jakt i grannskapet efter detta. iförda togor tågade (höhöhö) de in till stackars granne nummer ett. stackars granne nummer ett vägrade öppna dörren för de mystiska ungdomarna. istället stack hon ut huvudet ur ett fönster med ett misstänksamt "vad vill ni?!" till hälsningsfras. de förklarade sitt ärende varpå stackars granne nummer ett frågade vad aluminumfoliet skulle brukas till. svaret, vattenpipa, fick henne att skrattande stänga fönstret igen och de togaiförda stod där utan aluminiumfolie. någon kom då på den kloka idén att det kanske vore på sin plats med en lögn gällande användningsområdet för folien, då vattenpipor kan ge folk dåliga drogrelaterade vibbar. till stackars granne nummer två sa de således att de behövde aluminiumfolie eftersom de skulle göra hajkbananer. hajkbananslögnen var mycket framgångsrik och vattenpipan kunde snart börja nyttjas och skräpa ner i chillouten.

övriga spännande händeler var när johan plus syster anna sprang runt och daskade folk i ändan. en upprörd politiker-letti satte stopp för leken genom att spänna ögonen i de naiva stackarna och fråga "vad som dom tror ger dom rätten att daska folk i ändan". någon satt naken på toaletten och hade ångest, någon berättade skräckhistorier från demensboendet, någon sumpade alla chanser till ragg på komvuxtjejen genom att berätta om sina MVGn, någon slängde på A-teensplattan och fick äntligen fart på dansgolvet.

vinnarna i min eminenta tipspromenad var sofia och benny med 8 rätt av 9. som pris fick de utnyttja slavinnan elin (se bild) - tillhörande det usla laget "hungarian whisper from hell" som bara kammade hem 4 rätt.

dagen efter fick jag motsträvig städhjälp av jocke som fortsatte sitt "din eländiga samhällsvetare"-snack men trots allt var riktigt trevligt sällskap. det om detta.

PS. i dag fick jag ett sms av honom där han skrev att han äntligen kommit på ett samhällsrelaterat yrke till mig: begravningsentreprenör. liten konkurrens och stadig marknad. man tackar. DS.

hata hata hata!

först var allt åt helvete. dagen började med att jag tvingades se hur Stockholm City - denna förhatliga blaska - ägnat ytterligare en tidningssida åt Reinfeld-propaganda. han är utan tvekan den farligaste personen just nu i svensk politik. med sitt fåniga leende, sina vackra ögon (!?) och sin charm (?!) får han även de mest vettiga människor på fall. ja, faktum är att till och med Sofia - min godaste av goda vänner - erkännt att hon diggar honom. alltså killen är ju livsfarlig! han är på god väg med att lyckas förvandla den vanliga gamla mossiga konservativa moderatideologin till något folkligt och rumsrent. sänkaskatterna-torrbollen Lundgrens raka motsats, liksom. fast EXAKT SAMMA POLITIK. det hela förvärras av hans vidrigt charmiga hustru Filippa. värsta Kennedyparet indeed!

och jag tror det kommer gå vägen. vi kommer få se honom som stadsminister och Filippa kommer stå där i chica Jackie Kennedy-dräkter vid hans sida. fast personligen tänker jag då inte bidra till detta. för liksom hallå! även om han säger sig vara villig att kompromissa, så vill den här grabben på allvar att sjukersättningen ska ligga på 65 procent. tjoho! för ett vårdbiträde skulle det således kunna bli en fet ersättningsnivå på 6500 kronor i månaden vid heltid. det är ju en rimlig summa att leva på. (särskilt om man har några ungars munnar att mätta därtill.) släng på några extra karensdagar också, så att man inte frestas stanna hemma för fjantiga influensor. det skulle nog motivera en att inte fuska minsann! nej, man skulle vänta tills kroppen fallit isär helt av förslitningsskador och panchisarna på hemmet där man jobbar dött av influensavirus innan man drar sig tillbaka och softar runt på sin feta sjukpenning.

men allt är inte åt helvete! när jag kom hem upptäckte jag till min fantastiskt stora glädje att SL fortfarande verkar se mig som barn i någon mening. jag får nämligen köpa terminskort i höst också! de förärar en tydligen med denna fantastiska förmån till och med det år man fyller 20!

jag berättade att jag brukar bugga ibland

idag har jag besökt min farmor och farfar i Strängnäs. det var precis så spännande som det låter. när man besöker min farmor och farfar är huvudsaken att så effektivt som möjligt uträtta alla de olika arbetsuppgifter som farmor kladdat ner på baksidan av gamla chokladkartongpapper. det kan till exempel vara att; befria farfars hörapparat från eventuellt vax, sätta på möbeltassar på stolen i köket och hjälpa farfar gå med i svenska kyrkan igen. (han gick ur kyrkan för ett antal år sedan - det var det eviga teodicéproblemet som var där och spökade för honom. men nu vid 87 års ålder vill han gå med igen, jag förmodar att han har sin egen begravning i åtanke. och det är ju klokt av honom att vara så förutseende.)

men det ingår såklart även hemtjänstuppgifter av det mer klassiska slaget, såsom storhandling på ICA Bengtssons, matlagning och diskning. jag och syrran tog således bilen ner till Bengtssons och inhandlade allehanda oumbärliga varor för pensionärshushållet såsom pulvermos, inlagda päron, Felix ost- och skinkpaj och så kakor och choklad såklart. sen lagade vi middag och sen diskade vi.

det är ganska deprimerande att hälsa på min farmor och farfar. för dom blir ju liksom äldre och äldre för varje gång. ja, äldre blir ju jag, syrran och pappa också. men det kommer ju nånslags punkt i livet då åldrande inte är så skojigt längre. om ett halvår får jag handla på systemet (kors i taket!) men om ett halvår orkar inte farmor ta färdtjänsten och handla på systemet längre. ja, sådant är livets gång.

igår var jag på Bonden Bar. jag och Vivi ägnade stora delar av kvällen åt att övertala DJ:n att spela "I was dancing in a lesbian bar" med Jonathan Richman. detta skedde helt utan framgång, trots att vi hotade om mordhot. ja, vi mordhotade honom alltså inte. sånt är ju kriminellt. men vi hotade OM att mordhota honom. men inte fick vi någon Jonathan. så nu borde vi ju verkligen mordhota honom. öh. eller. hur som helst tänkte vi att vi borde starta en egen klubb istället. det verkar ju vara det enda sättet att få höra lite Jonathan Richman i denna stad. klubben skulle kunna heta "mordhot" och vi skulle spela minst en Jonathan Richman-låt per kväll.

när farmor efter middagen frågade om jag var trött svarade pappa att jag nog var det, eftersom jag kommit hem relativt sent igårkväll. således fick jag berätta för farmor hur jag tillbringat min onsdagskväll, varpå farmor nyfiket frågade hur man egentligen dansar nuförtiden och om man verkligen ALDRIG dansar trevliga pardanser längre. jag ville inte göra henne besviken, så jag berättade att jag brukar bugga ibland.

PS. läste just mina föregående inlägg här på min del av världen och kunde konstatera att Vivi är omnämnd flera gånger. det är väldigt mystiskt på det hela taget eftersom hon inte precis är någon jag brukar hänga med - jag känner henne knappt in fact! mina bästa kompisar är, i rangordning: 1. Sofia 2. Eileen 3. alla andra. så nu vet ni det. DS.

ingenting är längre som förut

någonting mystiskt har hänt med mig. det är svårt att veta exakt när och hur det började, men jag antar att det var under Roskilde. kanske var det i samband med att jag skrek "Black Sabbath var den bästa konsert jag sett i hela mitt liv!". kanske var det när jag tjöt med i Green Days "Boulevard of broken dreams". och kanske fortsatte det när jag dansade till Timbuktu på en fest i fredags och fick chockade blickar av mina vänner, som såg ut att undra vad jag trodde jag höll på med egentligen när jag flashade mina sjyssta hiphopmoves. men det definitiva uppvaknandet kom ändå idag, när jag njöt av Springsteens "Dancing in the dark". pappa kom förbi, skrattade retsamt och sa: "vad ska du börja lyssna på härnäst? Ulf Lundell? Ledin?" jag drog en djup suck, försökte säga att det var en HELT annan sak och att Bruce faktiskt är cool. men innerst inne visste jag att jag själv inte är något att lita på. längre. för: INGENTING ÄR LÄNGRE SOM FÖRUT!

jag kom ju som bekant ut som högersosse härom veckan. nu känns det som att tiden är inne för mig att komma ut som schizofren. helt ärligt. för liksom hallå - nåt kan jag väl hålla fast vid i alla fall! min kärlek till popmusik och mitt förakt mot såväl hiphop som gamla gubbrockslegender var faktiskt något av det sista jag fortfarande var säker på. men nu ger jag upp. min moral är död och alla mina principer med den. jag lämnar mitt liv åt ödet att styra. det ska faktiskt bli ganska spännande. (jag väntar med spänning på att läsa min nästa blogg. vem vet - jag kanske använder stor bokstav i början av meningarna!)

mellan kräksjuka och livsångest kommer Lucksmiths

helgen var mindre trevlig. på fredag eftermiddag fick jag ett sms: "har fått kräksjukan. håller på att friskna till men däremot ligger du ganska risigt till. se till att göra det bästa av situationen och träffa folk du hatar..." nu gjorde jag dock inte det bästa av situationen. tvärtemot vad jag råddes göra träffade jag några mycket goda vänner och vi åt middag och drack vin och senare stod big house party hos Vivi på schemat. jag tog mig dit, men efter två attacksprutdiarréer på Vivis toalett kände jag att det kanske var dags att gå och ta själva kräkset hemma på säker mark. väl hemma blev det kräks med råge, emellanåt kunde jag roa mig med att fräsa ut kräkset ur näsan. hela lördagen var jag soffliggande och det enda i matväg jag kunde förtära under dagen var en liten bit vitt, rostat bröd utan pålägg samt en halv kopp te.

från kräksjuka till ett annat sjuktillstån som stavas livsångest. igår grät jag och sa "mamma livet har ingen mening". mamma svarade att det kanske det inte har, men att det där blir lite bättre när man får barn och reproduktionen är ju bla bla bla. jag ba DOH! idag mår hur som helst jag ganska bra. jag vet inte riktigt varför, men kanske är det för att:

- jag hittade min Lucksmiths-skiva som varit long time gone och tänkte - som alltid när jag lyssnar på dom - att en man som sjunger söta visor med australiensk accent om trosor på golvet inte kan vara ett svin.

- Märta kom in i fikarummet idag och sa: "nu rånar jag er!" och tog ett rån.

- följande dialog utspelade sig på jobbet idag:
JAG: vill du gå på toa?
JUDIT: ja, jag var just och hälsade på Edit. hon mår inte så bra...
JAG: jag frågade om du behöver gå på toaletten. behöver du gå på toaetten?
JUDIT: nej, alltså jag var bara inne hos henne för att se hur det var med henne. hon är ju så svag.
(ytterligare fantastiska yttranden från denna kvinna idag var bland annat när hon påstod att jag och hon har exakt samma brunsvarta hårfärg. själv tycker jag att det är ganska stor skilland på min hårfärg och hennes genomgråa hår... )

- en liten blyg 15-årig sommarjobbspojke gjorde bedårande modiga kontaktförsök med mig efter jobbet på temat: bor du här i närheten?

- katarina ringde mig idag och berättade en rolig vits på gamla grekerna/fräckis-tema.

ja, jag vet inte vad det är. men just nu mår jag ganska bra.

jag - en eländig samhällsvetare

igår och idag har jag umgåtts med Jocke. vi sysslade med dekadenta aktiviteter som att stanna uppe till halv sju på morgonen och gotta oss i gemensamt förakt. i höstas kom Jocke ut som högersosse inför hela sin bekantskapskrets. det är nästan så att jag börjar känna att det snart är dags för mig att göra detsamma. det börjar ärligt talat kännas alltmer krystat att upprätthålla någon typ av vänster-image från mitt håll. dessutom är det extremt jobbigt att leva med den obligatoriska känslan av skuld som det medför att vara vänster. Jocke hade en teori om att vänsterkids i själva verket bara är vår tids kristna. skulden och ansvaret man måste leva med för att man råkar vara född i ett välfärdsland i väst kan ju faktiskt nästan liknas vid den kristna arvssynden. (att dom kristna har mycket gemensamt med vänstern ser vi ju ytterligare bevis på när det gäller moralpaniksfrågor såsom halvnakna människor i media.)

nu till de saker vi föraktade tillsammans i natt. det visade sig för det första att vi båda föraktar arbetarklassen ganska intensivt. här har vi vänsterproblem nummer ett: det är väldigt svårt att känna solidaritet med arbetarklassen om man tycker att alla som är arbetarklass är puckon. ett pucko är till exempel en person som hatar sitt arbetarklasskitjobb - och hela sitt liv med för den delen - men som inte lyfter ett finger för att försöka förändra sin situation. fast personen ifråga lever i ett land där utbildning är gratis och man till och med kan få studiemedel för att studera. (shit - det här med att vara högersosse går ju bättre än väntat! ni hör ju hur illa det här låter!?)

men frukta icke! vi föraktar insnöade akademiker också. en insöad akademiker är till exempel en person som aldrig arbetat i hela sitt liv, men pluggat slut på alla sina studiemedel genom att läsa, låt säga; en termins nybörjarportugisiska, lite genusvetenskap, ett års statsvetenskap, nån kurs i filmvetenskap etc etc och sen - efter sex år - är FÖRVÅNAD för att han eller hon inte får några jobb på sin utbildning. liksom get real för fan.

men nu föraktar trots allt Jocke än mer än mig. han föraktar exempelvis i princip all samhällsvetenskap. blivande läkare som han är drar han sig inte för att berätta för mig vilken eländig samhällsvetare jag är och hur meningslösa i princip alla samhällsvetenskapliga utbildningar är. det enda goda råd han kunde komma på att ge mig var att ta ett naturvetenskapligt basår och sadla om helt enkelt. thanks a lot. ett alternativ var att mygla mig in i Kommunal och bli högavlönad fackpamp. men tro nu inte att jag åkte hem från Jocke och Täby kyrkby i eftermiddags med gråten i halsen och självförtroendet nere i fotknölarna. nej, det hela var faktiskt riktigt upplyftande på sätt och vis. jag ska ta mig fan komma på något att göra med min eländiga samhällsvetenskapshjärna och om 20 år kommer jag att ha gjort minst lika mycket goda gärningar för mänskligheten och tjäna minst lika mycket pengar som den där dåren. man är ju i alla fall inte en sån där förhatlig estet.

bye bye vita veckan - hej segregation

efter roskilde var jag i stort behov av åtminstone EN vit vecka för att ge min lever en chans till överlevnad. så blev det dock inte riktigt. igår firade vi sannas nya lägenhet med att konsumera enorma mängder vitt vin av både bubblig och obubblig karaktär. det fick konsekvenser som att två av fyra i sällskapet spydde och samtliga deckade i sannas lägenhet. åtminstone jag kommer inte ihåg hur och när. men jag vaknade i allafall i sannas enåtjugo-säng tillsammans med henne och emma. letti låg ihoptryckt i sannas cirka enåtio meter långa soffa. what a night.

idag jobbade jag igen. det var lite jobbigt för jag kände mig som ett ufo i sällskap med mina båda arbetskamrater för kvällen. oddsen för att vi tre skulle ha något gemensamt var relativt stora - vi bor alla i sätra och är i samma ålder. men inte då. de andra två fann varandra direkt i samtal om britney spears operationer, jennifer lopez sångröst och sexighet, christina aguileras skampfaktor, paris hiltons fejkade ögonfärg(!?) etc etc etc. på saras fråga vem som var maryams idol - som hon ser upp till och har som förebild - svarade maryam salma hayek. jag hade absolut ingenting att tillföra i samtalet.

under kvällen funderade jag mycket över det här med tabun. det är väldigt intressant. 22-åriga maryam hade varit full en gång, men det fick inte hennes mamma veta om för då skulle hon döda henne. sara berättade att det hände att hon drack ibland, men det var verkligen inte ofta och TÄNK om mamma skulle få veta nåt. med gårdagskvällens vinscenario i bakhuvet tänkte jag på hur min mamma skulle reagera om jag berättade att jag bestämt mig för att operera min näsa, vilket sara var väldigt sugen på att göra. förmodligen skulle min kära mor bli extremt ledsen och fråga sig vad hon gjort för fel med min uppfostran... som så många gånger förr vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

PS. sara frågade mig senare på kvällen vad jag gillade för musik. det tog ett tag innan jag kunde förmå mig att nämna the shins. sara bad mig sjunga på nån av deras kändaste låtar men jag kände att det nog inte skulle tjäna någonting till. sånt är svårt att säga utan att framstå som dryg. DS.