Willy Wonka vs. tungspatlar

idag besökte jag för första gången café Valand på Surbrunnsgatan. det var en upplevelse och en njutning utöver det vanliga. stället öppnades 1954 och sedan dess har inte en enda detalj i inredningen förändrats. träpanelerna på väggarna, kakmontern, de röda små lamporna, möblerna - ja till och med kassaapparaten är original från öppningsåret. mannen bakom disken likaså, som nu hunnit uppnå en mycket hedervärd ålder. jag älskade såklart stället från första stund och ser nu fram emot många trevliga stunder där över en kopp bryggkaffe och en mandelkaka.

i morgon tänkte jag gå och se Willy Wonka med Jocke och Åsa. men det visade sig att Åsa - som är sådär internationell och häftig med kontakter i utlandet och ett telefonsvararmeddelande på engelska - redan har Willy Wonka på video. och förresten kunde hon inte följa med i morgon. Jocke ringde upp mig för att meddela detta och lockade isället med ett annat trevligt erbjudande för onsdagskvällen. han hade nämligen lyckats få tag på två stycken tungspatlar och dessutom laddat hem den japanska skräckfilmen Dark Water. läkarstudent som han är tyckte han förmodligen att hans erbjudande om kvällsunderhållning; gräva varandra i halsen med tungspatlar för att sedan titta på en japansk rulle med mycket blod, var minst lika lockande som en biokväll. jag kände dock att jag hade den förra kvällen hos Jocke i alltför färskt minne för att känna mig riktigt lockad av erbjudandet. då stoppade han nästan min blodtillförsel i ena armen när han försökte ta mitt blodtryck med sin nyligen införskaffade blodtrycksmanchett och sen kollade vi på dansk splatterrulle så att jag inte vågade gå hem själv från t-banan.

historiskt roligt

efter det senaste inlägget om döden tänkte jag som utlovat berätta om någonting roligare denna gång. en rolig sak som hänt var att jag igår gick på danslektion med den historiska dansgruppen Contre Temps. Contre Temps är historisk av två anledningar: dels för att den historiska dansgruppen sysslar med historisk dans, vilket kan betyda alltifrån fräsiga 1700-talsmenuetter till grymma 1400-talssällskapsdanser. dels för att jag inte deltagit i någon aktivitet med dem sedan förhistorien, det vill säga; innan mina första converse-skor, innan kroghäng, innan indiepopen, innan innan både jonas, petter och dom flesta karlar i mitt liv.

trots att det var historiskt länge sedan jag deltog var det mesta sig likt - samma tid, plats, deltagare och tokroliga "vi skojar om klassisk musik"-jargong. några förändringar hade dock skett. till exempel hade vår historiskt gamla dansfröken Ann-Marie gått i pension och givit plats åt den betydligt yngre dansfröken Karin. den yngre dansfröken medförde ett par förändringar. som att danslektionen numera gjorde en svettig (!) och att jag idag har träningsvärk i vaderna. ja, faktum är att dansen numer blivit så fyskiskt påfrestande att någon typ av gymnastikkläder var att föredra. men Contre Temps är fortfarande dansgruppen där uttalanden som "det här med takt och rytm har aldrig varit min grej" är fullt acceptabla och dessutom inte alltför infrekvent förekommande. och även om det verkligen märktes att jag inte varit med på ett tag, så var mina klumpiga tonduer och dunsiga chasséer inte så jävla mycket värre än dom andras...

en annan skojig sak jag roade mig med igår var att gå på ett seminarium om ekonomiska frizoner på TCO-huset. det kanske inte låter som dirket roande på samma sätt som historisk dans(!?) - en mer passande beskrivning av det inträffade vore väl kanske 'intressant'. men faktum är att det var roande. först får man kaffe i pappmuggar alldeles gratis, sen får man lyssna på ett intressant föredrag alldeles gratis samtidigt som man kan anteckna på alldeles gratis TCO-papper med sin gratis-penna och dricka gratis-LOKA. när allt är över är det bara att hugga in på gratis-lunchmackorna. jag ska FETT bli en seminarieräv som softar runt på stans alla spännande seminarier och inkasserar gratiskunskap och gratiskäk. det enda meckiga är när någon börjar prata med en och ens lobotomerade vårdbiträdeshjärna inte kan pressa fram en enda vettig, relevant sak attt säga. men då är det bara att stoppa ner den tjusiga lunchmackan i väskan och ta en solig promenad på östermalm.

förresten vet jag att massorna kräver ett omedelbart införande av flonkys dagens låt. så okej, okej då. FLONKYS FÖRSTA DAGENS LÅT är.......(trumvirvel): highschool drama - mont mardié.

döden döden

det är jobbigt när folk dör. en annan sak som är jobbig är när folk inte dör. och det är just det som är det jobbiga just nu. farfar fick en stroke för drygt en vecka sen och har legat på sjukhus sedan dess, i princip okontaktbar. han får dropp och pysslas om och han lever fortfarande. om någon vecka fyller han 87. nästa vecka kommer han förmodligen att skrivas ut till ett sjukhem. men ända sedan han fick stroken har jag tänkt samma sak: låt honom dö! det har övergått från en stilla önskan till att allt mer påminna om ilska och frustration. "låt honom dö! det här är orättvist!" utbrast jag för några dagar sedan, varpå min mamma ställde den relevanta frågan "hur då orättvist? vem tror du bestämmer det?"

och jag tror inte att det finns någon som bestämmer när döden kommer. tur är väl det, men det kunde ju vara lite som när man får folkomrösta: säg hur du vill och önskar att det ska vara. sen kanske vi (som bestämmer?!) lyssnar på dina önskemål (som i EU-omröstningen). eller inte (som i höger-vänster-trafik-frågan.) ett slags allsmäktigt veta-bäst som ändå lyssnar på vad man har att säga. och jag säger: låt min söta fina farfar dö. han har gjort sitt och han förtjänar inte leva som ett vårdpaket, vilket är den enda tänkbara fortsättningen på hans liv efter den här stroken. gör plågan kort! gör slut! ja, jag är medveten om att jag just önskat livet ur min farfar. men döden är inget tabubelagt för mig på det sättet. jag kan till och med se det som en efterlängtad belöning på många års gott och idogt kämpande. och en befrielse från ett liv som inte längre är värdigt att leva.

nästa gång skriver jag om något roligare.

det är så spännande att resa

jag är fett trött på mitt jobb. i alla fall på dom jobbiga jobbkompisarna. som inte alls är några kompisar såklart utan en bunt bittra medelåldersplus-kvinnor med noll livsglädje. dom är fett nedbrytande att vara i närheten av. så jag ska lämna dom ett slag snart och dra till England i oktober. jag pratade med min goda vän ullis i natt som är slavarbetare på nåt slags hotellkomplex utanför oxford. hon var ganska på lyset sådär och på mycket gott humör. hon jobbar hela tiden och sover och äter aldrig. istället dricker hon sprit och röker. jag tycker det låter som ganska trevligt, så jag tänkte hälsa på.

i veckan läste jag en ganska bra liten krönika av fredrik strage på temat resor. han hade kommit fram till att hur mycket han än reser, så upplever han ändå inte så mycket mer än sin morfar som aldrig i sitt 94-åriga liv lämnat Gnarp. för var Strage än reser så hamnar han ändå alltid i samma typ av miljöer: "bohemiskt minimalistiska caffelatte-enklaver där alla har basebollkeps och designerjeans, butiker fyllda av glassiga fotoböcker från Taschen, snuskigt dyra doftljus och Barbapappa-statyetter, vintageavdelningar där det säljs tyska arméjackor och spelas Antony & The Johnsons eller MIA, uteserveringar med chèvre- & valnötsfoccacia". han fortsätter: "det finns ingen som helst skillnad mellan säg, Maraiskvarteret i Paris och Williamsburg i New York. det är popkulturella getton för folk som inbillar sig att de är intresserade av att se världen, globetrottrar som gärna talar föraktfullt om svenskarna som äter köttbullar på chartersemestern, men som i själva verket är djupt konservativa". jag tycker att han gjort en intressant, om än ganska uppenbar, betraktelse som jag själv känner igen mig i alltför väl.

jag minns förra hösten när jag och sofia var i München och för första gången verkligen insåg hur konservativa vi var i vårt resande. för det första åker vi BARA till storstäder. och när vi väl befinner oss i en stad är det första vi gör att söka upp dom hippa(?!) kvarteren med lite halvsunkiga second hand-affärer, t-shirtbutiker, caféer och barer där dom spelar nick drake. efter nåt varv runt i butikerna slår vi oss ner på nåt fik och dricker te så långsamt vi kan och sen ber vi om påfyllning av varmt vatten. vi ser oss omkring och säger att "det här var ju en riktigt trevlig stad". men i München den där gången slog det slint. vi hade nämligen inte hittat till dom "rätta" kvarteren direkt utan letat ett tag innan vi äääntligen kunde slå oss ned med en kopp te på nåt som kändes som "rätt" sorts café i "rätt" sorts område. men i samma stund som vi hittat dit insåg vi tragiken i det hela.

hey - det är så spännande att resa och se nya saker!

död åt minglet

fredagskvällen började riktigt bra. jag träffade syrran och hennes trevliga polers i midsommarkransen för att gå på chimos vänkväll på Tellus. för min syster har verkligen trevliga polers. dom lyssnar när man pratar med dom, är socialt kompetenta, begåvade, mogna och sansade. vi åt billig mat och drack öl och hade trevligt och tittade på undermålig underhållning i olika former. (eller vad sägs om ett band som heter Campfire bestående av tre unga män med alldeles för långt hår, varsin gura, halvkass förutsägbar stämsång samt ogenerade dylan-wannabe-kompositioner fullkomligt befriade från självironi?) hursomhelst hade vi det riktigt trevligt. men eftersom nån ond person (eller flera?!) inte gett Tellus serveringstillstånd till senare än tio, bestämde vi oss för att gå vidare. vi gick till Trädgården, som hade någon typ av brontosaurus-avslutning-på-sommaren-tillställning.

det krävdes inte mer än en halvtimme av Trädgården-mingel innan jag kände mig hatisk mot hela världen - inklusive mig själv. jag hatade att vara full, och jag hatade att mingla. jag mådde helt enkelt fett dåligt av att gå omkring där och krama halvbekanta man aldrig mer än halvkänt. som grädden på moset (jag vet, jag hatar också det där uttrycket) så dök ingen mindre än min kära ex-pojkvän jonas upp. han var odräglig som vanligt och han hade fortfarande inte lagt sig av med den där patetiska norrköpingsdialekten som han snappade upp i våras. det var too much indeed. men istället för att bara dra innan allt raserade totalt, lät jag mig övertalas kvar av en nyförvärvad vän och drack ännu mer öl i tron om att det skulle börja kännas bättre. det gjorde det inte. istället stapplade jag hem vid halvfyrasnåret fullare och olyckligare än på länge. killen brevid mig på tunnelbanan var vänlig nog att väcka mig med jämna mellanrum och såg på så vis till att jag lyckades kliva av i bredäng.

igår kväll var jag och såg josef fares nya film Zozo. den var värsta höjdaren såklart och det var nog tur att jag såg den igår. för vad är en överdos av alkohol och mingel jämfört med bomber över ens stad och döda föräldrar? idag har jag jobbat. det är kul att jobba. man får pengar. och folk som håller en i handen och säger "tack för att du finns."