ingenting är längre som förut

någonting mystiskt har hänt med mig. det är svårt att veta exakt när och hur det började, men jag antar att det var under Roskilde. kanske var det i samband med att jag skrek "Black Sabbath var den bästa konsert jag sett i hela mitt liv!". kanske var det när jag tjöt med i Green Days "Boulevard of broken dreams". och kanske fortsatte det när jag dansade till Timbuktu på en fest i fredags och fick chockade blickar av mina vänner, som såg ut att undra vad jag trodde jag höll på med egentligen när jag flashade mina sjyssta hiphopmoves. men det definitiva uppvaknandet kom ändå idag, när jag njöt av Springsteens "Dancing in the dark". pappa kom förbi, skrattade retsamt och sa: "vad ska du börja lyssna på härnäst? Ulf Lundell? Ledin?" jag drog en djup suck, försökte säga att det var en HELT annan sak och att Bruce faktiskt är cool. men innerst inne visste jag att jag själv inte är något att lita på. längre. för: INGENTING ÄR LÄNGRE SOM FÖRUT!

jag kom ju som bekant ut som högersosse härom veckan. nu känns det som att tiden är inne för mig att komma ut som schizofren. helt ärligt. för liksom hallå - nåt kan jag väl hålla fast vid i alla fall! min kärlek till popmusik och mitt förakt mot såväl hiphop som gamla gubbrockslegender var faktiskt något av det sista jag fortfarande var säker på. men nu ger jag upp. min moral är död och alla mina principer med den. jag lämnar mitt liv åt ödet att styra. det ska faktiskt bli ganska spännande. (jag väntar med spänning på att läsa min nästa blogg. vem vet - jag kanske använder stor bokstav i början av meningarna!)