my vårdbiträde days are over

snart är mina dagar på äldreboendet över. måndag och tisdag bara, sen ska jag börja jobba på dagiset - förlåt - fööörskolan vid världens ände. det hela känns konstigare än jag trodde att det skulle göra. sista veckorna har jag såklart börjat älska jobbet som under hela hösten mest gett mig ångest. don't know what you've got 'til it's gone, typ. eller snarare: usch vad det är otäckt med förändringar.

jag kan varenda millimeter av det här stället nu. jag har till och med lärt mig att lägga papiljotter hyfsat bra. jag är så gott som fulllärd, med andra ord. och när man kan sin roll så bra att man gör den utantill, då är det alltid dags att dra, som profeten Uje sa.

nu är det sportlov. det är ett trevligt fenomen även för oss stackars satar till arbetarhjon. det betyder nämligen att ens vänner som pluggar på folkhögskola på avlägsen ort kommer hem till storstan igen. en sådan vän är exempelvis eileen. hon hälsade på mej och lovisa i vårberg här om dagen. det var trevligt. vi spelade gitarr och sjöng nästan hela kvällen. att spela och sjunga är en trevlig sysselsättning som jag dessvärre ägnar mig åt ytterst sällan. jag brukar plocka fram gitarren då och då och konstatera att jag är ungefär lika kass på att spela nu som jag var när jag fick den för sex år sedan. förvisso är det ju inget fel i att spela illa men det känns bara sunkigt att påminnas om att jag - i vissa hänseenden - lika gärna kunde vara fjorton år. att upptäcka att utvecklingen inte går framåt är bland det mest frustrerande som finns för en männsika. därför brukar jag för det mesta lägga ifrån mig gitarren ganska snart efter att jag plockat upp den. och självklart lär jag mig ju inga nya spexiga riff på så sätt.

men jag och eileen spelade som sagt ett rätt så bra tag. vi sjöng oss igenom hela min musikpärm - som inte har fått en enda ny låt tillagd sedan gymnasiets första år. det fick mig att tänka på att min musiksmak ju hur som helst har förändrats sedan dess. att spela M. Ward eller Josh Rouse lite halvilla är ju i alla fall skojigare än att spela typ Alanis Morrisette och Viva forever lika illa...