döden döden

det är jobbigt när folk dör. en annan sak som är jobbig är när folk inte dör. och det är just det som är det jobbiga just nu. farfar fick en stroke för drygt en vecka sen och har legat på sjukhus sedan dess, i princip okontaktbar. han får dropp och pysslas om och han lever fortfarande. om någon vecka fyller han 87. nästa vecka kommer han förmodligen att skrivas ut till ett sjukhem. men ända sedan han fick stroken har jag tänkt samma sak: låt honom dö! det har övergått från en stilla önskan till att allt mer påminna om ilska och frustration. "låt honom dö! det här är orättvist!" utbrast jag för några dagar sedan, varpå min mamma ställde den relevanta frågan "hur då orättvist? vem tror du bestämmer det?"

och jag tror inte att det finns någon som bestämmer när döden kommer. tur är väl det, men det kunde ju vara lite som när man får folkomrösta: säg hur du vill och önskar att det ska vara. sen kanske vi (som bestämmer?!) lyssnar på dina önskemål (som i EU-omröstningen). eller inte (som i höger-vänster-trafik-frågan.) ett slags allsmäktigt veta-bäst som ändå lyssnar på vad man har att säga. och jag säger: låt min söta fina farfar dö. han har gjort sitt och han förtjänar inte leva som ett vårdpaket, vilket är den enda tänkbara fortsättningen på hans liv efter den här stroken. gör plågan kort! gör slut! ja, jag är medveten om att jag just önskat livet ur min farfar. men döden är inget tabubelagt för mig på det sättet. jag kan till och med se det som en efterlängtad belöning på många års gott och idogt kämpande. och en befrielse från ett liv som inte längre är värdigt att leva.

nästa gång skriver jag om något roligare.