grejen med Lucksmiths

efter en ovanligt hysteriskt jättejobbig dag på jobbet i fredags (två tanter ramlade - SAMTIDIGT!) kände min kropp att lite häng på Landet och en öl eller två eller tre inte skulle sitta så fel. att Fred Astereo från Australien dessutom skulle spela sina oemotståndliga popdängor på Landet gjorde valet av fredagsunderhållning ännu mer självklart.

och vilken kväll! dj:n spelade genomgående bra musik (jonathan richman, acid housekings, concretes… ja, så fortsatte det!) i väntan på Fred Astereo pratade vi med en kille som hade varit på Tellus samma kväll som jag när det där värdelösa bandet Campfire spelade. han hade rådiggat Campfire – köpt skivan och allt – och det hela var ju bara för underhållande för att vara sant. så var det dags för Fred Astereo att äntra scenen. han var sådär charmigt ocharmig och småmobbades med publiken mellan sina höjdarlåtar, som han framförde spelandes gitarr till förinspelade komp. ibland hängde han av sig gitarren för att kunna ägna sig helhjärtat åt att sjunga kärleksballader med så mycket inlevelse att det enbart kunde uppfattas som ironi. han var toppen. Lovisa köpte skivan och jag beklagade att jag inte hade råd med en. Fred Astereo, som egentligen hette Stanley, tyckte att jag skulle kopiera hennes.

men nu till det fantastiska - till sin hjälp hade Fred Astereo nämligen ingen mindre än basisten från världens bästa australiensiska band Lucksmiths!!! till min stora förvåning hälsade jag faktiskt på honom, som hette Mark och såklart var sådär gudomligt nörd-söt. och till min ännu större förvåning lyckades vi hålla en konversation! jag berättade att Lucksmiths hjälpt mig överleva dom tyska bergen. och jag fick reda på att han aldrig ägt en anorak i hela sitt liv - trots att han är med i bandet som skapat anorakpopen. vidare berättade han att han faktiskt gillade att surfa. jag var kär. han skrev ner små londontips till mig på ett kvitto och jag tänkte att det här är så nära himmelriket man kan komma. sen dansade vi och jag försökte förklara grejen med låtar som Broder Daniels "underground" och Brainpools "bandstarter"; den stackars australiensaren såg lite frågande ut tyckte jag. men någon stans mellan anorakprat och dans slapp det ur honom, det fruktansvärda ordet. girlfriend. jag fortsatte såklart att spela oberört cool, men i själva verket var jag förstås helt förstörd.

men så är det ju det här med alkohol och ärlighet. jag var ju bara tvungen att berätta för alla andra jag pratade med om min olyckliga kärlek. vilket resulterade i att en av klubbinnehavarna skrek "hey Mark, this girl loves you!" och knuffade fram mig till honom på äkta mellanstadievis. och där stod jag. "well yeah, I love you". och han typ ba la huvet på sned och typ: "but I'm in love with someone else". och jag ba "I KNOW!". men jag fick en puss på kinden i alla fall och kunde vakna nästa dag "happy and hungover on the first day of october".