red, red wine. jävla bob dylan.

igår konsumerade jag enorma mängder rödvin. rödvin smakar ofta fantastiskt bra till en början. ofta känner man sig sådär lite sexigt bohem-chic och ofta pratar man om bob dylan. precis så började min kväll hos vivi. när schlagerspektaklet (som man ju trots allt var tvungen att hålla ett öga på) var över, gick jag och miranda på teaterkalas på hantverkargatan. det var någonslags invigningsfest för teater scenario. det var ett sånt där kalas när man står på en gästlista och man får drinkbiljetter och en liten påse med skojiga saker när man kommer. våra älsklingar i two times the trauma spelade på en stor scen. dom var fina som vanligt. men jag och miranda började ganska snart bli fullare än vanligt, mycket på grund av dom förädiska drink-biljetterna. (faktum är att vi blev så fulla att vi sedemera kräktes. båda två. hon två gånger, jag en gång. det var väldigt äckligt. och inte så sexigt bohem-chict. eller så var det just det det var?)

miranda är bra på många saker. till exempel är hon bra på att dricka rödvin och mingla. jag är också ganska bra på att dricka rödvin och mingla. vi skakade många händer och jag pratade om könsmaktsordningen och koss-hörlurar och kö-systemet i england och om den goda buffén och säkerligen om en massa andra saker som jag inte kommer ihåg. miranda började i ett ganska tidigt skede prata enbart tyska med mig. "ich bin so betrunken" var standardfrasen.

på väg hem lyssnade jag på bob dylan. den jäveln sjöng mig till sömns. i alby väcktes jag av en vänlig själ som undrade var jag var på väg. "mot norsborg", sluddrade jag och glömde möjligheten att tåget kanske redan passerat vårberg. i hallunda vaknade jag till på riktigt. klockan var då tre på morgonen och nästa tåg hemåt skulle gå tjugo i sex. jag typ dog. men efter att ha växlat några ord med spärrvakten fick jag numret till taxi kurir som vägrade skicka ut en bil ända till hallunda. dom tyckte jag skulle höra med botkyrka-taxi. botkyrka-taxi svarade inte i telefon. jag typ dog igen. men spärrvakten tyckte sig se en taxibil nere i centrum. jag sprang. taxikillen öppnade dörren. jag satte mig. jag var i säkerhet. jag var på väg hem. snart tornade mitt vackra bruna vårbergshus upp sig. jag pustade ut. fram med plastkortet bara så skulle jag vara hemma inom en halv minut. "kort oläsligt" sa kortläsaren. om och om igen. jag typ dog igen och igen. bankomaten i centrum kommer man inte åt på nätterna. jag var så nära hem, men ändå så långt bort! jag skramlade fram 123:50 kronor från plånboken. det var typ 70 spänn för lite men taxikillen var förstående. det var förmodligen den bästa prutning jag gjort i mitt liv.

jag skyller allt på bob dylan.