det kunde blivit en hollywood-historia

det började lite som en hollywood-film. jag jobbar i en garnbutik en solig söndageftermiddag, då en ung man kommer innanför dörren. han hålller sina solglasögon i handen och ser sig förvirrat omkring. han vänder sig till mig och säger att han är ute efter avkoppling av något slag och att han kanske borde börja ägna sig åt typ... stickning. jag svarar något klämkäckt försäljaraktigt om att det är klart att han ska påbörja ett stickprojekt av något slag. vi tittar på olika garner tillsammans men ganska snart kommer det fram att han inte har en aning om vad vi pratar om, varför vi inleder en liten stick-kurs i all enkelhet. killen har noll koll. att ens lägga upp en maska tycks vara honom fullkomligt övermäktigt. vi övergår efter ett tag till virkning istället - lättare med bara en pinne att hålla reda på, liksom. det är lite sådär spänning i luften och vi petar på varandras handarbetande fingrar mer än vad som är brukligt för två personer som inte känner varandra.

några äldre kvinnor tittar på oss med rörd blick och kommer med glada tillrop när den unge mannen sånär som lyckas med en luftmaska. efter ett tag kommer min morbror in i butiken med hela sin familj varpå spänningen mellan mig och den unge mannen minskar något. han köper hur som helst en virknål och den garnstump jag gett honom för att träna med och beger sig sedan åter ut i söndagssolen på hornsgatan (eller random hollywood-gata.)

det går någon timme. jag håller precis på att ta betalt för två nystan grön mohair när den unge mannen plötsligt är där igen. han biter lite på sina solglasögon. virkningen syns inte till. jag frågar hur det gått och han svarar "bara bra". jag inser förstås att han ljuger. "oj, vad nervös jag blev", säger han istället och jag förstår att samtalet inte ska till att handla om virkning. istället ber han att få bjuda mig på bio samma kväll. jag synar honom lite diskret, tänker efter någon sekund innan jag svarar jakande. vi tar i hand och jag får reda på vad han heter. jag vill ju se walk the line, johnny cash-filmen du vet. fumlande knappar han in mitt nummer i mobilen.

några timmar senare ses vi vid medborgarplatsen (eller random hollywood-location), han har köpt biljetter till walk the line och vi går in i salongen och slår oss ner. MEN! eftersom detta är en hollywoodfilm har detta knappast skett utan komplikationer! hör här:

innan detta sker har den unge mannen självklart lyckats slarva bort mitt nummer ur mobilen. i sin nervositet råkade han kanske trycka på någon slags raderingsknapp - ingen vet säkert. i panik ringer han hur som helst nummerupplysningen. han vill ha ett nummer till stina i vårberg (eller random hollywoodlocation). nummerupplysningen suckar och säger att det finns 138 stycken stinor i vårberg. men den unge mannen är inte den som är den! han slår upp stina i vårberg på eniro och börjar ringa stina nummer ett på listan. han tänker att han borde känna igen den rätta stinan på rösten. efter tre felaktiga stinor i vårberg ger han upp. det måste finnas något annat sätt! plötsligt får han en fantastiskt idé! garnbutiken har säkert en hemsida, tänker han, söker och finner. på hemsidan finns angivet ett mobilnummer, som han ringer. en äldre kvinna svarar, och den unge mannen tänker att det är min chef. han förklarar situationen med det bortslarvade numret och biobesöket, och den äldre kvinnan svarar vänligt att hon sitter i bilkö men att han kan ringa tillbaka om fem minuter.

VAD HAN INTE VET är att kvinnan i luren på sätt och vis var min chef, men att hon även var min mamma... mamma ringer upp mig, förklarar det inträffande och frågar om hon får ge den unge mannen mitt nummer. visst, det är okej mamma. så lyckas den unge mannen till sist ringa upp stina i vårberg som inte alls befinner sig i vårberg utan annorstädes på promenad, med mycket lite batterier på mobilen. jag ber honom fatta sig kort, och han meddelar tid och plats för biobesöket innan min mobil piper desperat och samtalet är över. det är dock först efter ytterligare komplikationer i form av överjordiskt försenade tunnelbanor som det unga tu till sist kan mötas vid medborgarplatsen och skynda in i biosalongen.

johnny cash-filmen tar mig med storm. det är den bästa film jag sett på länge och jag får rysningar av dramatiken, musiken och de vackra människorna. (lite som när julia roberts får följa med richard gere på operan, om ni fattar.)

men när filmen är slut säger det POFF och hollywoodskimret och -musiken försvinner även ur mitt lilla liv. jag inser plötligt att jag och den unge mannen vid min sida inte har något att säga till varandra över huvud taget och att jag måste ta mig ur denna obekväma situation så fort som möjligt. han frågar om vi ska ta en fika och jag hör mig själv säga "ja, varför inte?"... varpå jag sedan plågar mig igenom en fika vars konversation till stor del kom att bestå av frågor som "hur gammal är du?", "vad gör du på din fritid?", "går du på bio ofta?", "har du några syskon?" och andra MAJOR NO-NO-frågor. såna där frågor som bara är okej om båda förstår humorn i att säga "jorå satt..."

han förstod inte humorn i att säga "jorå satt".

vi sitter i alla fall kvar så länge som kan anses värdigt för båda parter, innan vi till sist lägger ner skiten och går mot tunnelbanan. jag pustar ut när dörrarna stängs bakom mig. då vet man ytterligare en person här i världen som man inte behöver umgås med, tänker jag. och förutsätter naturligtvis att han tänker detsamma. detta är ju typ urtypen för en pinsam dejt.

i morse fick jag ett sms:
"hej. ville bara säga att jag hade det mycket trevligt igår. jag måste få träffa dig igen. ha en riktigt bra dag! kram."

du med mig skämta aprillo, typ?!