tack för pratstunden

ett mycket lätt sätt att få kontakt med sina medmänniskor är att syssla med handarbete. tror ni mig inte? lever ni månne i vanföreställningen att handarbete är en introvert sysselsättning? någonting man gör ensam på sin kammare i brist på lekkamrater? så behöver det naturligtvis inte vara.

ta med dig ditt handarbete på tunnelbanan eller annat godtyckligt kollektivt färdmedel och VIPS ser du ut som värsta kontaktannonsen! folk kommer prata med dig, oavsett om du har typ jättestora hörlurar med dunka-dunka på dig och inte verkar det minsta pratbar i övrigt. folk kommer komma fråga vad du pysslar med, om det inte vore snyggt att brodera in lite glittertråd, vad det är för konstigt garn egentligen och om du inte är lite för ung för en sån där käringsyssla.

men konversationerna tar knappast slut där. har man bara kommit över den här första isbrytaren tycker folk i princip att man är kompisar och ställer ogenerat betydligt mer personliga frågor.

som igår. jag virkade på tunnelbanan. handarbetsprat ledde snabbt in på samtal om typ mitt liv i övrigt. jag fick svara på frågor om vad jag arbetade med, hur gammal jag var, vilken utbildning jag hade. vad jag hade för framtidsplaner. drömmar. tankar om andra länder. om det inte var lite väl vågat att åka alldeles ENSAM till andra sidan jorden. med mera. från hornstull till vårberg pratade vi. "lycka till" sa hon. "tack tack. och tack för pratstuden", svarade jag.

PS. för jag tillhör nämligen den lilla minoritet som inte nödvändigtvis tycker att man är psykopat om man pratar med främlingar. (fast jag pratar rätt ofta med psykopater också förstås. det kan vara väl så trevligt.) DS.