en hobby

pratade just med min far. jag sa att saker var jobbiga just nu eftersom jag inte vet var jag ska bo. och eftersom jag inte vet var jag ska bo vet jag inte var jag ska söka sommarjobb. och eftersom... ja, livet är liksom bara en lång radda av okända variabler och lösningen på ekvationen känns således långt borta.

då är det bra om man har åtminstone någonting i livet som är konstant. typ en hobby man kan syssla med varje tisdagskväll. så det har jag skaffat mig. jag har nämligen börjat sjunga i en kör. det är härligt nördigt och befriande på samma gång. vi har - som sig bör - en jättetöntig körledare med glasögon och lite för högt hårfäste för sin ålder som skulle bli mobbad i de flesta sammanhang, men i kören är han kung och alla skrattar åt hans tokroliga sångrelaterade skämt. själv skrattar jag också, fast åt fel saker och när ingen annan skrattar. som idag när han sa: "kan vi inte försöka komma tillsammans?" med tillägget "det vore så skönt".

för att återgå till bostadsproblematiken så undrade signe om vi inte borde försöka utveckla en teknik när vi går på visningar där vi kommenterar allt som är dåligt och sprider allmänt dålig stämning så folk slutar vara så jävla heta på gröten i budgivningarna. jag ska meddela att mina föräldrar och jag redan försökt vårt bästa med att högt och tydligt kommentera bullret från motorvägen, bristen på köksfläkt, det illa lagda laminatgolvet eller vad det nu kan vara. men de 25 kvadratmetrarna i årsta ligger just nu på drygt 1,2 miljoner, så alla våra insatster tycks ha varit fögäves. det är nog dags för något mer drastiskt. nästa visning ska jag kanske låtsas vara granne tillika för tidigt utskriven mentalpatient, som går berserkargång med yxa i trapphuset en gång om dagen?