signe skrev en blogg på temat "stressen och hetsen" idag. det var ganska skojigt för precis innan jag läste den hade jag tänkt skriva nånting om typ "stressen och hetsen" jag med, fast med en helt annan approach än signe. för er som inte vet det så är signe en hårt förvärvsarbetande och högskolestuderande kvinna som dessutom ägnar sig åt frivilligt samhällsarbete (typ vara kontaktperson), intellektualism (typ läsa böcker, gå på teater), socialt umgänge (dricka öl med polarna, hänga med sin karl) etc. etc. etc. faktum är att signe har fler etcetera än de flesta jag känner. det är som om hennes dygn är längre än alla andras. i alla fall längre än mina dygn.
igår träffade jag en vän som kanske är signes raka motsats vad gäller förmåga att utnyttja dygnet in till dess minsta beståndsdelar. själv är jag väl nånstans där mittemellan. jag är på det hela taget en ganska lagom person. jag satte mig att fundera över hur jag egentligen tillbringar min tid här på jorden. den mesta tid vet man inte vad man gör med. men en tydlig trend sen jag flyttade till jordbro är i alla fall att jag spenderar ganska mycket tid på pendeltåg.
stinas dag:
4 timmar skolarbete
3 timmar i kollektivtrafiken
2 timmar förvärvsarbete
3 timmars spela gura/kolla på "dom kallar oss mods"/virka/äta
2 timmars häng med kristoffer
ganska lagom var ordet. men ändå ibland kommer spöket som är signes gelik fram och viskar "du hinner mer, mer, mer" och "du borde hinna mer mer mer". fast det viskar ganska tyst för jag har lärt mig att be det dra åt helvete. och stress - kära vänner - det är faktiskt inte en känsla jag kommer ihåg hur den känns. mitt liv är helt befriat från det. det där som folk köper böcker på bokrean om för att lära sig övervinna, går på kurs för att hantera och läser om i kvällspressen varje dag och pratar om på varje fikarast. det vet jag inte hur det känns. HALLELUJA!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
oj, jag vill också! jag får som små korta stressattacker varje gång jag sticker huvudet utanför min parbubbla. så jag väljer att stanna där inne. och då blir det ju ännu värre! suck. idag börjar mitt nya liv!
Alltså, mitt dygn har inte särskilt många timmar men de timmar jag har ser jag till att ägna åt denna svårbetitlade självdestruktivitet. Kanske kan man kalla den "mental självskada genom långvarig självförnekelse" eller nåt i den stilen.
Vill därmed framhäva att mitt inlägg om stressen inte var menat som en duktighetsredovisning utan som ett högst ödmjukt erkännande: Hej, jag heter Signe och jag är (också) självdestruktiv. Men jag jobbar på det.
Vill naturligtvis också gratulera till din lagomhet. Att vara så är typ målet. Basta.
den som lyckas njuta mest av livet vinner. du verkar ligga ganska bra till i rankingen. problemet for mig ar att jag ite har en aning om hur jag sk agora for att njuta av livet. puss pa dig i vilket fall som helst
Skicka en kommentar