hon ler - varför i hela friden då?

nu har jag bott i jorbro i över en vecka. det är bra här och på fredag är det inflyttningsfest. hannes förser mitt liv med kvalitativ kultur i form av musik, serier och film. hannes är en bra kille.

ibland har jag tagit promenader. när jag promenerar på egen hand brukar jag sätta i system att le mot alla jag möter. det är en gammal vana jag pysslat med så länge jag kan minnas. jag gör det inte för att jag sprudlar av ren lycka precis, utan konceptet är snarare det gamla "det blir inte roligare än man gör sig". en småduggig tisdagseftermiddag i en gudsförgäten förort i sverige i januari har liksom ingenting att förlora på ett leende, är konceptet.

sången lyder ju att "when you're smiling, the whole world smiles with you". det låter ju fint och visst finns det mången förortsbo vars tunga vardag skulle lättas upp en liiiten aning om jag bara ler mot denne. men sången är en sanning med modifikation. i skärholmen stämde det ganska bra. eller ja, kanske femtio procent av de personer jag mötte med ett leende brukade le tillbaka. ibland fick man till och med ett osvenskt "hej" eller "hur mår du?" tillbaka. (oftast från ett jehovas vittne eller en alkoholiserad äldre man, men jag är inte den som skiljer på folk och folk.)

på denna punkt märks det dock verkligen vilken stockholms ändtarm jordbro faktiskt är. INGEN av de personer jag mött den senaste veckan här har lett tillbaka mot mig. reaktionerna tycktes alltid vara någon av följande:
1."hon ler - har jag öppen gylf/vansinnig frisyr/ser jag allmänt fånig ut?"
2."hon ler - är hon galen?"
3."hon ler - står det en clown bakom mig?"
4."hon ler - varför i hela friden då?"

som om blotta tanken på att någon som rör sig i jordbros omgivning en gråmulen tisdagseftermiddag skulle ha någon som helst annan anledning att le är människorna fullkomligt främmande. det är sjukt tragiskt. och jag orkar inte le så mycket mera.