Timbuktu hade inte Tourettes

Igår när jag inte kunde somna tittade jag på Polarprisgalan. Det var en massa kändisar som minglade runt i foajén i Konserthuset. Idol-jury-killen som alltid ser så arg ut levererade som vanligt en inrepeterad one-liner: ”Polarpriset skiljer sig från andra priser, eftersom det – till skillnad från Nobelpriset – är ett viktigt pris!”. ”Så djärvt sagt”, ska de tänka hemma i stugorna. ”Men har han inte rätt ändå?”. (Nej, han har naturligtvis inte rätt. Polarpriset är ju bara ett onödigt pris till redan etablerade personer och institutioner som redan fått uppskattning på betydligt bättre sätt än från Stikkan Anderssons pengapung och genom att ta svenska kungen i hand. Att Bob Dylan fick priset 2000 är ju rent skrattretande…)

Men nu var det inte det jag tänkte prata om. Nej, jag tänkte prata om Timbuktu som uppträdde på galan. Min första tanke när jag såg honom i rutan var: Oh no, vilken taskig långhårig frilla han har. Och min andra tanke var: Oh no, har han blivit så folkkär att han till och med släpps fram att spela inför kungen och Silvia? Nu ska ni inte missförstå mig. Jag är ingen indie-fascist som tycker att folkkärhet och berömmelse är någonting fult. Inte alls. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är önskvärt att som artist uppträda för kungen och drottningen? Liksom hur hämmad i sin kreativa uttryckningsförmåga blir man inte om man ska uppträda inför folk som det typ är förbjudet att nämna vid förnamn och säga Du till? Timbuktu har ju i många texter uttalat sig på sätt som verkligen inte går hand i hand med etablissemanget. Och så bara står han där en dag i smoking på konserthusets scen inför kungaparet. Det känns ju helt bisarrt. Vore det jag själv skulle jag med säkerhet drabbas av akut Tourettes och börja skrika fula ord i parti och minut bara för att jag var medveten om hur noga det var att inte säga fel…