Jag har funderat lite grann kring det här med missunsamhet. Ordet används i uteslutande negativ bemärkelse och väldigt ofta i kombination med annat "svenskt". Otaliga är de reseskildringar där människor lovordar Det Andra Landet och påpekar att lokalbefolkningen där inte sysslar med sån där vidrig "svensk missunsamhet" eller "avundsjuka".
Men vad ligger egentligen i begreppet missunsamhet? Och varför är det så vansinnigt fult att vara missunsam? Jag tänker spontant att det borde finnas två poler i missunsamheten. Dels den rent obefogade missunsamheten och dels den som är aningen mer befogad.
Låt oss ta ett exempel. Min kompis har jobbat stenhårt i fem år för att uppnå en topposition på ett välavlönat och prestigefullt jobb. Till slut lyckas kompisen med sitt eftersträvade mål. Om jag då konstaterar att jag själv inte blivit erbjuden jobbet och att jag heller inte gjort något för att förtjäna det, men trots detta känner missunsamhet gentemot min kompis - då kan väl missunsamheten sägas vara ganska obefogad? I alla fall om ingenting direkt hindrat mig från att själv göra detsamma som min kompis.
Men om jag och min kompis jobbat och kämpat exakt lika hårt och befinner oss i samma situation - men min kompis blir erbjuden ett toppjobb och jag själv inte, då kan väl missunsamheten vara rätt befogad? Jag tycker att det ligger en vis rättviseaspekt i begreppet - man känner missunsamhet för att man upplever att någon fått fördeler den inte gjort sig förtjänt av. Eller i alla fall inte mer förtjänt än någon annan.
Och här kommer ju onekligen svenskheten in. Sverige har i alla fall i stor utsträckning varit ett land av kollektiva normer och kollektivt tänkande, där individualismen inte precis tillåtits spira. Jag funderar på om det verkligen är så dåligt? Det är väl toppen om människor i alla fall på ett teoretiskt plan behandlas lika. Såklart det är hemskt att folk är missunsamma och ogillar människor bara på grund av att de är framgångsrika. Men är det inte bra och nyttigt att metallarbetarna känner missunsamhet gentemot chefen på bolaget som tjänar 30 gånger mer än dem trots att de arbetar lika hårt och mycket och chefen inte har några barn att ta hand om och inte heller några ryggproblem? Konspirationsteoretikern i mig börjar tro att det frekventa negativa användandet av begreppet "missunsamhet" är en medveten strategi från de borgerliga medierna; "Tycker du att det är orättvist att du har så lite pengar i plånboken trots att du jobbar så hårt? Nej du lille vän, det har inget med rättvisa att göra. Du är bara MISSUNSAM och avundsjuk. Och att vara MISSUNSAM är FULT."
Jag tror missunsamhet kan vara en bra grej ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Stålande inlägg! Teorin om att bilden av missunsamheten som något fult och skamligt är en konstruktion av de härskande klasserna tycker jag är mycket träffande. Jag får instämma i Signes tidigare påpekande att du nog har bättre koll på Marx än du själv tror. För är det inte ganska slående att de som föraktfullt talar om den svenska avundsjukan och missunnsamheten alltid själva är personer som nått framgång och rikedom (ofta på andras bekostnad)? Vinnarna kallar förlorarna för dåliga förlorare för att skaka av sig sitt dåliga samvete.
Samtidigt, om man ser det hela från ett annat håll, så vill jag nog påstå att det är en väldigt god egenskap att kunna glädja sig över ens medmänniskors framgång, ÄVEN om den beror på ren tur. Även om missunsamheten nog kan vara på sin plats ibland, så tycker jag att man ska spara den tills den VERKLIGEN är befogad, alltså när det gäller helt uppenbara samhälleliga orättvisor som borde ha rensats bort för länge sedan med radikala politiska medel.
Eller om någon skulle bli erbjuden ett förstahandskontrakt via telefonen, inte skulle man bli bitter och missundsam då!
Bitter? Nej visst inte... Men, som sagt, det är ju iaf inget de kan vara stolta över!
Åh, jag känner doften av klasshat! Så oerhört uppfriskande...
Skicka en kommentar