torsdag, maj 17, 2007
En sällskapsnarkomans bekännelser
Igår flyttade Hannes. I natt var det bara jag som sov i lägenheten på 118 kvadrat. Idag pratade jag med en vän om huruvida konceptet "leva ensam" verkligen kan vara riktigt sunt. Efter en del funderande tror jag jag kommit fram till att det inte är en hållbar grej. I alla fall inte i längden. Jag måste vara tidernas största sällskaps-narkoman. Undrar hur 12-stegsprogrammet för sällskapsnarkomani ser ut?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
hej jag heter linnea och jag är sällskapsnarkoman sen... ja, jag tror det började någon gång när jag var sjutton, det var då besvären satte in på allvar. sen dess blir det liksom bara värre, trots att jag försöker bromsa utvecklingen. dessutom upplever jag att jag trots min ökade kräsenhet inför VILKA jag vill sällskapa med träffar fler och fler av just den gruppen! vare sig tid eller trevlighet räcker till längre och ändå drabbas jag av fruktansvärd abstinens när jag är själv!
Skicka en kommentar