En sjukt okonstruktiv grej som jag börjat med alldeles nyligen är att vara rädd. Det känns väldigt konstigt, onödigt och faktiskt också förvånande att jag NU vid 21 års ålder plötsligt drabbas av rädsla för saker som jag fram tills nu gjort helt obehindrat och utan att vara det minsta rädd.
Så länge jag kan minnas har man ju matats av mediernas rädd-hets och våldsrapporter, våldtäktsartikelserier brotts-statistik. Och visst har jag ofta träffat folk som undviker att gå hem själva från tunnelbanan efter klockan nio, men jag har aldrig överhuvud taget förstått rädslan som får dem att undvika det. Jag har helt kallt räknat med att saker inte är så illa som medierna och mina fåniga rädda medmänniskor tror. Utan helt resonligt har jag tänkt att elände finns det överallt. Vem skulle vilja bråka med mig? Att vara rädd är bara onödigt. Och okonstruktivt! Men framförallt har jag liksom inte förstått HUR människor ens kan vara rädda. Oräknerliga är de nätter jag berusad raglat hem genom gudsförgätna förorter, stadskärnor och bakgator, men aldrig någonsin har nån utsatt mig för nånting som skulle vara anledning att vara rädd för. Detta har bara styrkt mig i min totala o-rädsla.
Men så plötsligt, för två veckor sedan säger en kvinna i hissen:
"Är du nyinflyttad? Då ska du akta dig för rån! Det händer varje dag här, mitt på ljusa dagen till och med. Var försiktig. Jag åker aldrig hiss ensam med en okänd karl." Jag vet inte varför jag plötsligt brydde mig. Kvinnan var medelålders och jag vet ju av erfarenhet att medelålders kvinnor verkar vara den allra räddaste kategorin människor. (Inte för att dom har mer anledning än andra att vara rädda - snarare tvärtom. De är ju i allmänhet sällan ute på de tider på dygnet då nånting händer.) Men hon satte igång nånting i mig.
I kväll när jag gick genom ett mörkt, nästan folktomt Masmo på väg mot Huddingebussen klappade mitt hjärta bra mycket snabbare än vad som var befogat för en så liten fysisk ansträngning. Nej, hjärtklappningen kom från någon typ av psykologisk känsla som jag var oförmögen att kontrollera. Det störde mig något enormt. Rädd? Jag?! Det är ju helt okonstruktivt, det vet jag ju. Men det gick inte att styra med logiskt tänkande. Jag lyssnade på Dolly Partons "Here you come again" men jag var tvungen att sänka volymen så det blev nästan tyst. Tänkte att den ganska fina låten skulle få en så tragikomisk twist för resten av mitt liv om jag blev rån-styck-våldtäkts-mördad JUST IKVÄLL: "Here you come again, looking better than a body has the right to." Fast vänta, om jag skulle bli mördad skulle jag ju aldrig mer få höra den låten alls. Och det vore ju också tragiskt, på sitt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Well, vi kan väl säga såhär: om man ska bli mördad så ska det åtminstone vara till tonerna av riktigt bra musik. Jag kan tänka mig något ganska murrigt och suggestivt, någon hypnotisk nu-jazz med dova basgångar och en hysteriskt klagande saxofon som flyter över fluffiga keyboards. Det här tål att tänka vidare på.
Irriterande när man bestämmer sig för att inte vara rädd men sedan är det ändå. Det finns väl två varianter på det där; antingen är man orädd och glad och löper då större risk att bli utsatt för nåt otrevligt, eller så är man rädd och försiktig och begränsad, och kommer förhoppningsvis undan utan otrevligheter. Och eftersom det är tråkigt att behöva välja så är det väl lika bra att man, som du just har konstaterat, inte kan välja sånt själv.
huh alltså nu vet jag att det här är en SJUKT opoppis åsikt efter stureplansvåldtäkterna och den där jävla modebloggaren eller vem det nu var som sa att "om det hade vart jag så hade det aldrig hänt för jag är inte så jagsvag som den där tjejen", och liksom flyttade hela skylla-sig-själv-fokuset från kort kjol till att vara jagsvag, MEN:
jag tror rädda människor löper större risk att råka illa ut, alltid! folk som är ute efter bråk ger sig ju INTE på nån som ser jävligt kaxig ut för då kan dom ju få spö själva. rent generellt alltså, sen tror jag att precis vem som helst kan åka på spö av precis vem som helst precis när och var som helst, men det är ju risker man får ta.
mitt tips hursomhelst, som jag brukar köra när jag plötsligt blir överraskningsrädd och därav förvirrad, SE INTE RÄDD UT! gå inte snabbare, fippla inte med nycklar och mobil och sånna där grejjer, titta dig inte oroligt omkring (alltså såvida du inte är förföljd på riktigt), för när man väl erkänt att "nu jävlar är jag rädd, och det utan synbar anledning," så blir det BARA värre! sen kan det ju hjälpa att tänka på sovjetsveriges nedmontering och bli lite arg (fast inte grina!).
Skicka en kommentar