En tår för Sovjet-Sveriges absoluta förfall

Jag har antagit att det är hormoner som på sista tiden fått mig att bli gråtfärdig varje gång jag lyssnat på Monika Zetterlunds "Gröna små äpplen". Men i morse till frukost kom ändå chocken: jag läste i Kulturbilagan om det indragna stödet till "En bok för alla" och ville bara gråta när jag läste om de desperata förskollärarna i Sveriges mångkulturella förorter för vilka "En bok för alla" betytt så mycket för läsfrämjandet. När jag vidare tänkte på alla sexåringar som inte kommer kunna få några fina kvalitetsböcker till skänks av sitt bibliotek i framtiden blev det ännu värre. Minnesbilder dök upp från en högtidlig dag när jag sex år gammal tillsammans med pappa besökte biblioteket i Mälarhöjden och fick med mig en alldeles egen bilderbok hem. Och sen grät jag en skvätt. VAD FAN ÄR DET MED MIG?! Det måste ju vara något fel. Eller så är det verkligen jättesorgligt att de allra sista delarna av Sovjet-Sverige nu nedmonteras för gott.