Mina föräldrar är bra föräldrar. Mina föräldrar är förutseende föräldrar. När jag var två år gammal ställde de mig i bostadskö i SKB. Med egen erfarenhet av Stockholms hårda bostadsmarknad ville de se till så att deras båda döttrar inte skulle ha några problem med att flytta hemifrån. Men ack så de bedrog sig. Snart 20 år i bostadskö, men inte en enda vettig lägenhet i sikte! Femrummare i Hallunda, yeah right.
Under hela min uppväxt har mina föräldrar intalat mig att jag inte behöver oroa mig för bostad, jag står ju i bostadskö. Och i säkert två år har jag lyckats lura mig själv att jag inte behöver oroa mig - att jag kan få en lägenhet genom SKB om jag bara vill. Men nu har jag kollat på köstatistik och det är inte en munter syn. INTE EN ENDA VETTIG LÄGENHET I SIKTE. Om jag mot förmodan, av outgrundlig anledning, skulle få för mig att det här med sambo på 24 kvadrat i Flempan inte är hållbart i längden, vill säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men med tanke pa allt som du ju redan konstaterat att du skonats fran kan du val se bostadsjagandet som en av livets karaktarsbyggande svarigheter istallet?
xxxxx
Well well. Glad i hågen och med rosiga kinder ställde jag mig i SKB:s bostadskö en solig sommardag år 2006. Först nu börjar det gå upp för mig att denna naiva åtgärd knappast kan ses som något annat än ett halvtaskigt pensionssparande. Ska nog överväga att gå ur - äldreboenden är ju trots allt fortfarande kommunalt subventionerade.
Damn right snitto. Jag vill minnas att SKB rent av varnar nya medlemmar med att det är möjligt att de aldrig kommer få en lägenhet.
Skicka en kommentar