Det har varit en del skryt på sista tiden. En del "titta, titta vad vuxet och moget jag beter mig". Om man trodde på högre makter samt ordspråk i stil med "högmod går före fall", ja då skulle man kunna ana att det var någon som ville sätta mig på plats i lördags.
I lördags stod jag nämligen för den totala motsatsen till vuxet beteende. Jag började tjusigt med att dricka alldeles för mycket vin alldeles för fort på Eileens bling-bling-fest, helt utan tanke på framtida problem i stil med "ta sig hem" och annat av hyfsat grundläggande natur. Vid tvåsnåret (tror jag) blev jag trött och sentimental och började grina på toaletten. Veganen fick trösta mig för vilket-nu-problem jag kände mig tyngd av för tillfället och ha pepp-talk a 'la småbarnsmamma med mig i Eileens trapphus. När jag till fots lyckats ta mig till Fridhemsplan insåg jag att sista tunnelbanan gått och första nattbussen likaså. Jag började grina ännu mer. Till sist vinkade jag in en taxi. En gotländsk chaffis körde mig hem till mor och far, som jag nöddes ringa och väcka mitt i natten eftersom mitt VISA-kort inte behagade fungera så jag åtminstone själv kunde betala för kalaset. Rödgråten, utmattad och skamsen anländer jag så i taxi klockan fyra på morgonen till mina föräldrars hem. Mamma kommer ut i morgonrocken och betalar taxin med ett "det är sånt som händer, det är sånt här man har föräldrar till".
Tacksam, men aningen... ja, skamsen är nog rätt ord. Vad hände med mina vuxenpoäng? Min stundande pelargon-odling? Mitt "skälla-ut-upproriska-tonårspojkar"? Borta! HUX FLUX bara sådär. Tillsammans med min värdighet.
En bra sak med att gråta hela taxiresan hem är i alla fall att man slipper tvätta bort mascaran innan man går och lägger sig. Det har man redan fixat på vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hade det känts bättre om hon skrikit åt dig?
Gammal och klok som jag är råder jag dig att sluta noja över vad som är vuxet och inte. Man har väl sina dagar, man gör vad man tycker om, handlar efter eget huvud, är seriös ibland och puckad ibland. Många 40-åringar gråter i taxibilar. Många fjortisar vårdar sina krukväxter. Men framför allt: många personer i 20-årsåldern envisas med att bedöma alla sina handlingar efter hur "vuxna" de är. Detta är väl förvisso ganska oförargligt, men det är onödigt. Och framför allt är det onödigt att bli missmodig när man "förlorar" (eller för den delen får för många) "vuxenpoäng". Var som du är, sedan kan omvärlden få tycka vad den vill om huruvida du är vuxen eller inte.
Skicka en kommentar