100 spänn i timmen för ett jobb som mest innebär att fika är inte så välbetalt om jobbet dessutom framkallar livsångest av det värsta slaget. idag jobbade jag min andra dag på demensavdelningen och det var typ den värsta arbetsdag jag haft nånsin i mitt liv. det var inte slitigt. det var inte skitigt. det var inga tunga lyft. det var ingen som slogs. det var inget springa i trappor. det var ingenting. förutom ångest.
vad meningen med livet är har man ju ältat hyfsat länge nu, men idag var det den enda tanke som sysselsatte min hjärna. åtta timmar i sträck. det är lång tid att tänka på en fråga av den sorten. jag blev helt utmattad och vill bara gråta. flera gånger tänkte jag att nån borde göra dessa människor - som alla är i pincip helt okontaktbara - en tjänst och ta livet av dom lite smärtfritt. om man känner så ska man nog inte jobba på ett demensboende. förresten vill jag helst dö själv också, men jag är ju för ung för det som sagt.
oh get me away from here i'm dying, om ni ursäktar pop-klyschan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
ge mig gift att dö, eller drömmar att leva. som den gamle strindberg sade. nåväl. det är jag som är döden, och jag har inga som helst planer på att hämta dig nu, så du får minsann peppa upp dig (hur nu det ska gå till?).
jag har inte läst så många bloggar i mitt liv, men din är fan den trevligaste hittills. keep up the entertaining work!
hmmm.. du kanske borde byta jobb???
Skicka en kommentar