ett röda linjen-mysterium

en trevlig sak med att bo i en storstad (eller en stor småstad, som vissa hävdar att stockholm är) är alla gatumusikanter man stöter på i tunnelbanor, på gator och torg.

en jobbig sak med att bo i en storstad är alla gatumusikanter man stöter på i tunnelbanor, på gator och torg.

speciellt två gatumusikanter är jättejättejobbiga. inte så att dom är sämre än några andra - faktum är att dom klämmer fram riktigt svängiga tunnelbanehits ur dragspel och gitarr. det är bara deras strategi för musicerande som jag ställer mig frågande till och jag ska snart förklara varför.

länge undrade jag om jag fått någon slags förbannelse över mig. VARJE GÅNG jag åkte tunnelbana stötte jag nämligen på dessa två herrar av oklar härkomst; dragspelaren med en lätt sorgsen, uppgiven uppsyn och båda med mycket fula jeans. men så en dag förstod jag vad som försigick. jag hade som vanligt klivit på i bredäng och var på väg in mot stan. som vanligt möttes jag av de båda herrarna, och som vanligt höjde jag volymen på ipodden för att i största möjliga mån försöka överrösta deras musik, som jag vid det laget hört minst tjugoelva gånger den senaste veckan. men vid aspudden hände det. DOM KLEV AV. som jag förstår, med en enda avsikt, nämligen att vända och åka tillbaka mot norsborg igen. men inte för att åka hela vägen - nej, nej, enligt mina kvalificerade gissningar tycks dom gå av redan i vårberg. de åker alltså SAMMA SJU STATIONER fram och tillbaka. varje dag. hela veckan. inte undra på att det är så stor sannolikhet att stöta på dom liksom!

vad jag undrar är följande: VARFÖR samma sju stationer? vet dom inte att det finns ett liv där bortanför liljeholmen? vet dom inte att det finns andra tunnelbanelinjer? känner dom inte till pendeltåget? roslagsbanan? och framförallt: vet dom inte att människor TRÖTTNAR? istället för att möta samma trötta, alltmer irriterade publik varje dag skulle dom ju kunna möta nya, entusiastiska åhörare! fatta vad mycket dom skulle kunna casha in! den sorgsna uppgivna herren skulle kunna förvandlas till en leende dito!

idag besökte jag vårbergs loppis. och vilka ser jag inte bland stånden om inte mina båda herrar! den sorgsna mannen köpslog om ett par träningsbyxor av omodernt snitt. jag fick sån lust att gå fram till dom. sån lust att - av ren välvilja förstås - föreslå dom att byta revir. det var så nära så nära att jag gjorde det. men blygheten segrade. kanske kommer jag få ångra mig för alltid.