parkbänksdramatik

fredag förmiddag i vårberg. jag är på väg hem från ett morgondopp på vårbybadet. i trapphuset möter jag min granne till vänster. hon har morgonrock på sig och tittar ut genom fönstret som vätter mot parken. hon fnissar och gemensamt betraktar vi vad som försiggår utanför fönstret. det är vår granne mitt emot som iförd sandaler och röda badbyxor, utrustad med kofot och såg, HAR SÖNDER PARKBÄNKAR. vår första tanke är att hans flickvän tillika sambo gjort slut, och att han nu måste avreagera sig på att ha sönder lite parkbänkar. eller att han helt enkelt fått ett random psykbryt. vi fnissar ett tag tillsammans, innan var och en går in till sitt.

killen med dom röda badbyxorna är ihärdig. bänk efter bänk blir till ved och de tillhörande borden likaså. jag ser allting från mitt sovrumsfönster. sakterliga börjar jag få moraliska kval. är inte detta vandalisering? är man inte på nåt sätt skyldig att anmäla sånt? när han inte nöjer sig med de allra mest närliggande parkbänkarna, utan även ger sig på de som ligger en bit bort, gör jag min samhälleliga plikt och anmäler det inträffande till polisen, som lovar skicka en bil på momangen.

en polisbil och tre poliser kommer, men då är grannen med dom röda badbyxorna borta. jag får redogöra vad som just hänt för dom, samt ge signalement. (på min granne! liksom doh! jag vet var hans brevlåda bor!) hur som helst, bäst vi står där vid entrén till hyreshuset, kommer ingen mindre än KILLEN MED RÖDA BADBRALLORNAS TJEJ förbi. det är ju sjukt pinsamt och genomjobbigt och jag kommer helt av mig såklart, men stammar i alla fall fram att hon är hans flickvän. poliserna börjar förhöra henne också och jag hör hur hon argt svarar att dom "tröttnat på alla som sitter på bänkarna jämt och för oväsen".

fortsättning följer.