if i could do just one near perfect thing i'd be happy?

jag vill skriva men tangentbordet och jag ar ovanner idag. alla tangenter jag ror vid blir till bajs. men jag inleder harmed ett tappert forsok trots allt.

mitt liv ar uppbyggt enligt varannandagsprincipen. en bra dag foljs alltid av en dalig, och en jattebra dag foljs rimligen av en hyfsat jattedalig dag. egentligen ar jag val inte berattigad att klaga. men det kanns liksom lattare att borja med det daliga och sen komma in pa det braiga.

det daliga ar att jag idag har traningsvark i laren. det kliar av solbranna i harbotten. jag har borjat bli forkyld. det varker i tanderna. tyskarna pa mitt vandrarhem ar verkligen FOR manga. och den trevliga personalen pa mitt vandrarhem ar inte trevlig langre.

igar var en bra dag. eller till och med fantastisk. "we'll sail you to paradise" hade foretaget ocean free lovat. och ta mej fan - igar var jag nog sa nara paradiset som man kan komma. tre genomkacka, solbranda unga man med bara fotter halsade oss valkomna ombord pa segelbaten en tidig smamulen morgon med spridda duggregn. men sa fort vi la ut fran cairns hamn skingrades molnen. vi kakade muffins, lapade sol och stereon spelade hidden cameras (!). en medfoljande bebis kraktes upp hela sin frukost over sig sjalv och sin mamma, men vardbitradet i mig tyckte rent av att det var skojigt att vara behjalplig och det okade bara min redan fantastiska sjalvkansla.

nar vi kommit en bit ut stannade baten och det var dags for det stora aventyret. jag skulle dyka i stora barriarrevet! en genomkack solbrand ung man gav oss korta instruktioner och sen var det dags for mig och malin (en annan svensk tjej - doh!) att dyka. de forsta tre minuterna under vattnet var bland de varsta i hela mitt liv. jag trodde verkligen pa allvar att jag skulle do och gjorde tecken till den genomkacka unga mannen att ta upp mig till ytan. men han fortsatte bara att gora okej-tecken med fingrarna och det fanns ingen atervando. ner i djupet simmade vi. eller simmade han, snarare. jag och malin holl honom i varsin hand och sa mycket mer an sa behovde vi egentligen inte gora. forutom att andas. vad som sen foljde var galet overkligt. vi simmade forbi hitta-nemofiskar, en jattestor skoldpadda, sanadar jattejattestora musslor som ariel och hennes polare bor i och sa massvis av koraller som man vet finns pa riktigt men anda blir chockad nar man ser. de 20 minuterna under ytan gick forsvinnande fort. efterat kandes det ungefar som att jag skulle kunna do nu och anda vara nojd med mitt liv. pa allvar.

efter lunch akte vi over till Green Island; en o full av japaner och krokodiler. varldens storsta krokodil i fangenskap bodde dar. han var 5,5 meter lang. det var ganska tufft att titta pa krokodiler och lite overkligt det med.

pa eftermiddagen snorklade vi och jag sag annu fler vansinniga psykbryt-monstrade fiskar och fargglada koraller. sen borjade det bli dags att aka hem. pa hemvagen lyssnade vi pa bob marley och solade. precis nar man rakat slumra till lite kom en genomkack solbrand barfota ung man och vackte en med ett "hey beautiful" och ett glas vitt vin, ost kex och farsk frukt. jag har sagt det forr och jag sager det igen: jag koper konceptet. rakt av!

pa kvallen var jag fortfarande lycklig och lite uppe i varv sadar och sugen pa att ga ut. hookade upp med nagra tyska brudar och nagra brittiska grabbar och drog in till stan. det borde jag kanske ha skippat. jag var for trott for att bli full och kopa konceptet pa den undermaliga cover-bandbaren vi besokte. nar vi sen gick vidare till en dunka-dunka-disco-nattklubb med go-go-dansare orkade jag inte mer. bandet pa scenen borjade spela min absoluta hatlat och jag smet hem. och har foljer en fraga till mina svenska lasare: plagas aven sverige av den fruktansvarda laten vars text lyder: "baby baby babyyy, you are my vodoo child, my vodoo child. don't say maybe maybeee. yada yada. etc."? den har torterat mig i veckor nu.