nu är stina arg

låg sömnlös en hel natt på grund av igenkorkade luftvägar och halsont. på morgonen ringer jag min chef för att berätta att jag inte är arbetsför. klart jag inte förväntar mig jubelrop, men ingenting blir ju liksom bättre av att hon drar en djuuuuup suck och säger att hon VERKLIGEN hoppas att det ordnar sig med schemat ändå. (gör väl jag med - det är inte som att jag tycker det är spexigt att jobba underbemannad precis och det är ingenting jag önskar ens mina värsta arbetskamrater.)

men så bestämmer hon hur som helst enväldigt att jag ska vara hemma från jobbet i tre dagar. jag får inte själv uttala mig om när jag anser det rimligt att jag är frisk igen, det anses jag tydligen inte kapabel till. hon avslutar inte med "krya på dig" eller liknande lämplig fras, utan med ett "hoppas VERKLIGEN du är frisk till på måndag."

men visst förstår jag att hon är lite bitter och trött. få brancher är så oerhört belastade av sjukskrivningar som just äldrevården. där är det mer regel än undantag att någon gång under sin karriär ha varit långtidssjukskriven. alla som är fast anställda är det någon gång: nån jobbar femtio procent på grund av ett knä. en annan har blivit omplacerad till terapin (dvs typ vattna blommor och spela spel) p.g.a. annan godtycklig kroppsdel som fuckat ur. nån är sjukskriven på femtio procent från sin ordinare tjänst på 64 procent. nån är sjukskriven tre månader på grund av stress. och så vidare in i oändlighet.

detta har skapat en mycket speciell arbetsplatssituation. de som är fast anställda är i regel medelålders eller över och anställda på deltid, gärna med några procents sjukskrivning därtill som ytterligare minskar arbetstiden. men eftersom det inte funkar med en arbetsplats där ingen jobbar har min kära chef en hel stab av timmisar i ung, arbetsför ålder. (jag och mina kompanjoner, alltså.) timmisarna jobbar oftast mycket mer än all fast personal. dels för att de helt enkelt inte har råd att sjukskriva sig (sjuklön för timmisar existerar inte här). men dels för att de är yngre och piggare och inte slitit ut sina knän och leder än.

timmisarna förväntas jobba jämt och gör det också. rekord håller forkanda vars tim-raport är fylld till bristningsgränsen. ofta 11 dagars arbete i sträck, en dag ledigt däremellen och så 7 dagar i sträck till, osv. (jävla pucko hon är tänker ni. varför säger hon inte ifrån? men det är inte så lätt eftersom hon nästan måste ta allt jobb hon kan få, då hon sällan får några scheman i förväg och således inte har någon aning om hon kommer få ihop tillräckligt med pengar när månaden är slut. och hon behöver ju precis som dom fast anställda klara hyran, och dessutom de tre barnen hon ensam försörjer.)

hur som helst: timmisarna kan allt om arbetsplatsen eftersom de är vana att jobba alla tänkbara tider och inte är inrutade i ett fast schema. timmisarna förväntas också som sagt vara konstant friska.

med detta i bakhuvudet kan ni tänka att jag blir extra förbannad när min chef är sådär taskig när jag - faktiskt för en gångs skull - är sjuk. jag förlorar ju liksom på det jag också i stålar. och dessutom är det ju direkt farligt att ha en snorande stina där bland alla 90-åringar som knappast skulle palla med en förkylning till i sitt liv. men det är förstås, då får man ju några rum lediga och de som står på kö till äldreboende får någonstans att bo...

PS. ja, den där sista sarkastiska raden var meningen att låta som slutkämmen i ett klagbrev i mitt i söderort. DS.